Lugnträning i julefriden.

Jag har upptäckt att jag är en väldigt ängslig människa. Jag oroar mig för allt. Jag bekymrar mig för ännu mer. Jag är orolig att något ska hända Bobbo när han är i Sverige över helgen. Jag oroar mig för att Melvin eller Milton ska skada sig. Jag oroar mig över hur jag ska lösa januari månads ekonomi. Jag oroar mig över hur det ska gå på nya jobbet, i flytten, i nya stan.
Jag bekymrar mig över att halva världen svälter, att det finns människor som inte har någon familj att fira jul med, att det dör människor hela tiden, att det fortfarande inte finns något botemedel mot HIV/AIDS.

Jag verkar ha oerhört svårt med att bara luta mig tillbaka och njuta av tillvaron som JAG faktiskt lever i; med familj, vänner, kärlek, mat på bordet, vatten i kranen, en sprillans ny iPhone och allt annat jag har att vara glad och tacksam över. Istället har jag ständigt lite ont i magen, över saker som har hänt, över saker som inte har hänt, över saker som kan hända, över saker som ska hända.


Däremot gillar jag att laga det som är trasigt, förbättra det som inte är så bra och jag gillar att vända mig till böckerna för att få verktygen. Därför ska jag, i detta nu, sätta igång med orosträning. Magknipet ska väck, tankarna ska sluta trassla när jag släcker lampan på kvällarna, klumpen i halsen ska sväljas hel.
Det blir min julklapp till mig själv.

God jul! Tackskaruha.

HEUREKA!

Plötsligt hittade jag skrivarglädjen! Inspirationen! Glöden! Orden!



Lycka!

Det här med att uppdatera bloggen...

... verkar inte vara min starka sida just nu.

Orsaken är dock enkel; det händer inte så mycket värt att skriva om. Jag tränar, stickar lite, läser böcker och funderar på livet. Jag klippte håret idag också. På tiden, kan man väl nog påstå. Senast jag klippte mig var den 23 december 2010.

Jag saknar Bobbo. Jag saknar alla vänner. Jag ser, med skräckblandad förtjusning, fram emot det nya året. Jag fotograferar inte så mycket som jag skulle vilja, jag vet inte varför. Jag har inte sytt ett stygn på flera veckor. Jag har inte hållit en pensel i handen på ännu längre.


Men jag är rätt tillfreds med mitt tillfälliga vacuum. Jag börjar känna mig utvilad.