Malou...

Jag blir så sabla stressad av Malou von Sivers. Aldrig har jag sett en programledare som tar så fruktansvärt stor plats i intervjuerna! Hon avbryter sina intervjupersoner, babblar på helt okontrollerat och ställer påståenden istället för frågor.
Jag vill höra vad intervjupersonerna har att säga, jag struntar i dina åsikter om allt och alla!

SHE'S ALIVE!

Hon lever!

Faktiskt gör hon precis det.

Fast idag är det fan i mig med nöd och näppe. Min mage och jag har nämligen blivit osams. Vi har bråkat i flera veckor, om det inte är månader till och med. Vi brukar ändå kunna komma överens så pass att vi ändå kan stiga upp på morgonen. Idag verkar vi dock ha förklarat krig mot varandra. Det ska bli spännande att se vem som dukar under först.

Nåja, nog om det.

En uppdatering om vad som har hänt den senaste tiden kanske är på sin plats?

Okej då. För ungefär två månader sedan började jag som allmänreporter på ena lokaltidningen här på ön. Det var inte det lättaste att sätta sig och skriva saker ur min egen hjärna när jag, under de föregående sex månaderna, endast skrivit saker ur andras hjärnor. Och månaderna innan dess fått se hur all kreativitet belönades med suckar och himlande ögon. Dags att försöka radera allt det ur minnet och köra på som jag gjorde i Kalmar. Hittills har det gått så där med den saken (märkligt, med tanke på att ingenting annat fastnar). But atleast I'm trying. Men vi kan tala mer om det senare.

Mitt minne är fortfarande inte särskilt aktivt. Det är inte riktigt lika illa som det var i somras, men det är ändå fruktansvärt, vansinnigt frustrerande. Jag kan inte ens gå till nyhetschefen, diskutera ett artikelupplägg och gå tillbaka till mitt skrivbord och tro att jag ska komma ihåg vad det var vi nyss diskuterade. Det är tur att det finns pennor och block att tillgå överallt i bygget, men man ska ju förstås komma ihåg att skriva ner allt också. Och sen ska man minnas att titta på lapparna.
Fortfarande, efter två månader i tjänst, måste jag kvickt gå igenom var jag jobbar tyst i huvudet innan jag lyfter luren när min telefon ringer. Min odugliga hjärna skulle helst vilja öppna samtalet med "Godby hälsocentral" eller "Rundbergs bil & service". Eller varför inte "skrivcentralen"? Än har jag faktiskt inte vilselett mina telefonare, men det kan ske när som helst.

Faktum är att hela min intelligens känns latent. Jag är rätt oförmögen att komma med bra idéer, formulera mig fyndigt, komma på de rätta orden eller ... avsluta meningar, till exempel. Jag måste säga att jag inte känner igen mig själv så. Jag har alltid sett mig själv som en den klyftiga kvinnan med guldpennan. Jag vet att hon finns kvar där någonstans, men det är någonting som är i vägen för henne. Hon verkar sitta inlåst någonstans. Kanske hon har tagit semester.

På tal om semester: Jag och Jojjo har precis bokat en resa till Turkiet i april. Det är bara 76 dagar kvar tills vi åker. 76 små pyttedagar. 76 korta dagar som förmodligen aldrig kommer att ta slut.
Jag har inte haft semester på allvar på omkring 10 år. Det har alltid varit någon tenta att plugga på, någon uppsats att skriva, något jobb som måste göras, något inhopp här, något gästspel där. Eller så har dagarna varit fyllda med jobbsökande. Eller med jobb-bytande. Eller med någonting annat högst o-semestrigt.
Inte sedan forntiden, då man faktiskt var ledig på sommaren, har jag varit "ledigledig" i mer än två dagar. I april blir det en hel vecka. Sju härliga dagar med Jojjo, sol, lugn och ro.
Kanske är det så att den där klyftiga kvinnan med guldpennan visar sitt fagra anlete efter det. Jag tycker att vi tar och håller tummarna för det.


Förresten, sa jag att jag är gnällig också? Som en gammal gungstol.