tisdag 18 mars 2014

Sökarna.

(Jag tänker helt sonika låtsas att det inte var ett drygt halvår sedan jag senast plitade på det här stället.)


I förrgår talade jag på Skype med en kär vän. Vi hade inte språkats på generande länge och hade således mycket att diskutera och gå igenom. Men det är det som är det roliga med just denna vän: Det verkar inte spela så stor roll hur länge det går mellan våra samtal – vi är ändå på samma sida. Jämt. I jättemycket.

Det är skönt att veta att man inte är ensam om sina funderingar. Att det finns andra som tänker ganska exakt likadant.

Mycket av min tankeverksamhet den senaste tiden har gått åt att fundera på framtiden. Vad ska jag göra? Var ska jag vara? Var är hemma? Är jag för gammal? Klarar jag av det? Hur ska jag lösa det här? Vågar jag?
Nio gånger av tio slutar mina tankestunder med att jag blir irriterad och frustrerad på mig själv. Vi kommer liksom ingen vart, Nina och jag. Vi vill samma saker, men den ena säger "Kör, bara kör! Det ordnar sig!" och den andra suckar och tycker att det är en dum idé. Det finns ingen vilja att kompromissa. Den suckande delen av mig själv brukar dessutom alltid vinna dessa mentala gräl. Hon skulle behöva en örfil och en massage, maken till kontrollfreak får man leta efter. Spänd som en fjäder och ska ha stenkoll på allt, samtidigt som hon faktiskt inte har koll på det som hon kan ha koll på. Dessutom känner hon sig för gammal, samtidigt som hon känner sig alltför barnslig och omogen för att kalla sig vuxen.

"Haha, du har haft åldersnoja sedan du fyllde 16", påpekade min vän. Jag höll med. Så är det nog. Jag vet inte vad det beror på, men jag lyckas liksom inte få någon styr på dragkampen som pågår i huvudet på mig.
Hon berättade att hon går runt och funderar på samma sak. Vad ska man egentligen bli när man blir stor? Jag är förbannad/välsignad med egenskapen att växla mellan olika drömmar med en dryg veckas mellanrum – under sju dagar är jag totalt hängiven och fokuserad på en dröm. Jag vet exakt hur jag borde göra för att komma dit jag för tillfället vill. Ofta hinner jag dessutom börja beta av ett par steg på vägen. Sedan är det plötsligt dag åtta och då skiftar fokus till någonting helt annat.
Det visar sig att hon har i princip samma problem. Vi kan liksom inte riktigt hitta rätt.

Hittills har jag växlat mellan att:

  • Fortsätta inom journalistiken.
  • Byta till informatör/kommunikatör.
  • Bygga på journalistiken med något specialområde.
  • Sadla om helt och hållet.
Jag vill ju göra så förbannat mycket – jag vill lära mig allt som finns!
I dagsläget pendlar pluggalternativen mellan skolkurator, dietist, historievetare, politisk vetenskap, ekonomi, juridik, EU-vetare, rättspsykiater, statsvetare, arkeolog, beteendevetare och översättare. Någonstans däremellan vill jag lära mig allt om rymden. 

De spridda skurarna gör det lite problematiskt. Jag tänker mig att det hade varit enklare om jag hade velat bli till exempel sjukskötare. Då hade jag haft ett antal områden att specialisera min inom, men det hade fortfarande rymts under samma paraply: Vård. Och hade jag specialiserat mig på exempelvis livsstilsrådgivning och diabetesvård hade det inte varit omöjligt att sedan gå vidare till onkologi och hematologi. Till exempel. Det känns som att alla de områdena är relativt närliggande. 

Så är dock inte fallet med exempelvis EU-vetare och skolkurator. Där handlar det om två motsatta poler, nästan. 



Sedan läser man i Dagens nyheter att forskarna vid MIT i USA har fått syn på ljusvågor i rymden som tros härstamma från de första nanosekunderna i Big Bang. Plötsligt känns hela min tankecirkus ganska meningslös i sammanhanget. 
Var det för det här som expansionen ägde rum? För att en liten, i det stora hela rätt meningslös, brud skulle sitta i en lägenhet i Strandnäs och krevera under sina funderingar? 
Eller var meningen att också den lilla, i det stora hela rätt meningslösa, bruden tillsammans med hela mänskligheten skulle jobba för att få en så bra stund på jorden som möjligt? Testa nya grejer, skaffa sig nya kunskaper, uppfinna nya saker, se nya platser? 

När jag gick sista året på gymnasiet ville jag bli präst. Inte så mycket för själva prästyrket, utan för teologin och religionshistorien. I sista stund ändrade jag mig och under flera år har jag undrat vad i hela friden det var som flög i mig. Präst? Jag? Really? 
Nu börjar jag däremot förstå. Jag ville läsa om sökarna. Jag ville förstå hur sökarna resonerade och vilka svar de har nöjt sig med under historiens gång. Vilka orsaker som låg bakom att de nöjde sig och beslutade sig för att "Ja. Så är det nog". Så var det nog.