För två dagar sedan var det exakt ett år sedan jag fick diagnosen "frisk". Jag hade tänkt göra den dagen till en årligen återkommande fest, då jag äter sådant jag "inte får" och njuter av mitt eget varande.
Detta år spenderades denna fantastiska dag uppkrupen i underbara Benkos soffa, med spillrorna av mitt hjärta strödda omkring mig. Tillsammans limmade vi ihop mig, bit för bit, analyserade och sökte förklaringar, tills jag kände mig nästan hel igen.
Någonstans på vägen insåg jag plötsligt, på riktigt, vilka fantastiska människor jag har i mitt liv. Jag behöver inte spara på några oärliga små as, jag har inget behov av dem. De jag behöver är exakt de människor jag har i mitt liv nu - de som finns där, dag och natt, för att prata eller analysera eller stötta eller fast dra ihop ett riktigt sjöslag med. Jag har sagt det förut och det blir klarare för varje dag som går; jag är för gammal för att slösa min tid på folk som inte vill mig väl. Men jag har ju ändå satt upp mitt högst ödmjuka mål att prata med varenda människa på jorden, så då är jag ju bound att stöta på några puckon också... :)
Hur som haver; två jobbintervjuer på gång, middag med fantastiska brudar i helgen, söndagsmys med ytterligare en fantastisk brud inplanerad och om några timmar är det dags för den allra första fikan med en helt ny människa. Wiiih! :) Mycket som går bra nu, trots en mindre bump in the road. ;)
Grattis till mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar