Efter hundra år av tystnad översköljdes jag plötsligt av ett stort sug efter att börja blogga igen. Att skriva för att jag vill, inte för att jag måste.
Risken är att det blir en del gnäll, jag har känt mig lite gnällig den senaste tiden. Men någonstans inom mig kanske jag hyser någon form av förhoppning att gnälligheten ska gå över om jag bara får skriva av mig lite. Det är ju liksom så jag alltid har hanterat diverse mankemang som har dykt upp i livet. Man vet aldrig, kanske det är precis det här jag har saknat.
Mycket av min gnällighet just nu har växt ur det faktum att jag fan inte kan skriva längre. Vilket eventuellt kan uppfattas som lite trist, eftersom det är det jag ska göra. Jag får lön för att skriva nu för tiden. Dålig tajming att tappa hela hantverket, kan tyckas.
De senaste veckorna på jobbet har sett ut som följer: Jag får ett par, tre uppgifter framför mig som jag ska genomföra innan dagen är slut. Jag stirrar på dem och har ingen aning om vad det är jag ska göra. Inte för att det är svårt eller ogenomförbart på något sätt, utan för att min hjärna inte verkar fungera. Plötsligt är det som att jag aldrig har skrivit förut. Jag vet inte var jag ska börja eller vilka vägar jag bör gå för att nå ett tillfredsställande resultat. När dagen är slut har jag lyckats skita ut ett antal halvdana texter som jag helst inte skulle vilja sätta mitt namn under. För jag kan så mycket bättre än det där. Jag vet att jag kan bättre. Mycket bättre. Men det där verkar vara min nivå just nu.
Det här skapar en otrolig frustration hos mig. Jag blir mer och mer irriterad på mig själv för varje dag som går. Ju grinigare jag blir på mig själv, desto hårdare knyter min hjärna ihop sig. Jag verkar ha klivit rakt in i ett kreativt baklås, som är värre än någonting jag någonsin upplevt tidigare. Jag vill svära och sätta en knytnäve i min egen hjärna, men tyvärr finns där ett tjock kranium i vägen. Fan anamma, ändå...
Jag antar att jag har tappat fotfästet en aning. Jag antar också att medicinen för det är att hitta det som är roligt igen. Hitta gnistan. Därför har jag nu funderat på ett antal åtgärder jag kan ta till för att eventuellt lossa lite på den intellektuella knuten jag lider av:
1. Börja blogga igen.
Check. Nu gäller det bara att fortsätta. Här är det nog på sin plats med en liten ödmjuk varning till eventuella stackare som har irrat sig in hit. Det kommer förmodligen bli en del gnäll, kombinerat med en rätt stor portion meningslöst dravel. Men börjar jag lägga upp foton på min frukost är det fritt fram att ge mig en örfil. Då förtjänar jag förmodligen det.
2. Sy.
Jag vete fan varför jag inte syr längre. Det behöver ju egentligen inte ens vara plagg som jag vill ha, bara jag åstadkommer någonting som ser ut som något. Hur svårt kan det vara?
3. Måla.
Det fanns en tid då jag gladeligen skuffade undan andra åtaganden för att slänga igång en Chopin-skiva och bara måla ihjäl mig. Det var ljuvligt. Undrar varför jag inte gör sådant längre? Och när slutade jag?
4. Sjunga.
Folk säger att man blir lycklig av att sjunga. Jag har inte tagit ton sedan jag var tio. Jag är starkt övertygad om att jag hade dödat kattungar med min sångröst. Men om man låter sig dränkas av andras fagra röster kanske man kommer undan. Jag är fortfarande lite för feg för det här egentligen, men jag håller tummarna för att ett ögonblick av psykos ska ge mig den sista sparken i stussen för att genomföra det.
5. Resa.
Jag har hemskt lätt för att drabbas av resfeber. Jag blir nervös av att åka till Godby. Men det sägs att man "hittar sig själv" om man reser. Hittills har jag bara åkt på charter ett par gånger. Där har jag inte hittat mycket mer än lurviga kycklingvingar och åderbråck. Därför avser jag vid något tillfälle bege mig ut i världen och faktiskt uppleva någonting.
Nu ryter hösten utanför fönstret. Dags att dra upp en game plan. Det här ska nog bli bra, ska ni se.
