Det funkar! Kanske..

Det verkar som att mitt kreativa baklås har lossnat lite! Inte ropa hej ännu, förstås. Men dagen har känts bättre än tidigare.

Jag fick tummen ur och drog till gymmet också. I put on my war-face and went for combat. Jag hade sparat både en och tre hinkar aggressioner som jag öste ut över min osynlige motståndare. Men hen fick vad hen tålde! Jag mötte min egen blick i spegeln ett par gånger under passet och blev lite rädd för mig själv. Jag såg ut som en vilde i ögonen.
Men det var skönt. Och det behövdes.

Sedan blev jag enormt sugen på blåbärspaj. Brist på luft i cykeldäcken, kraft i benen och bil resulterade dock i ett äpple istället. Kanske jag kalasar till det här ännu och sväljer ett kokt ägg. Mumsel.

I natt drömde jag världens ångestdröm. Jag vaknade svettig och stressad i morse när klockan ringde och jag irrade runt ett par ögonblick innan jag insåg att det jag drömde inte var verklighet. Under några sekunder var jag nämligen helt övertygad om att jag skulle börja femman i min gamla skola. Huugah. Tur att den tiden är förbi.
Gymnasietiden skulle jag däremot bra gärna kunna leva om. Det var faktiskt hemskt trevligt där. Nästan jämt. Jag hade gjort några andra val i livet utanför skolan, men i övrigt har jag faktiskt mest fina minnen från den tiden. När världen låg för våra fötter och framtiden fortfarande var vår att skapa. Det är den ju fortfarande, förstås. Men det är inte utan att man känner sig lite gammal och håglös när man börjar fundera över allt det där man skulle ha gjort vid den här åldern. Alla erfarenheter man skulle ha skaffat sig. Alla människor man skulle ha träffat. Alla platser man skulle ha sett.
Men det är väl det som är den berömda nojan, antar jag.

När jag hamnar in i det tankemönstret kommer jag ibland att tänka på det lilla häfte som jag skapade till mig själv som typ elvaåring. Jag skrev ner allt vad jag trodde att jag skulle göra, den jag trodde att jag skulle vara som 20-nåntingåring. Som elvaåring var jag övertygad om att jag skulle vara journalist eller advokat, bo i New York, driva en egen tidning eller en egen advokatbyrå och jag skulle alltid gå dressad i högklackat på jobbet. Jag skulle ha tre ungar och gifta mig med någon karl på en strand på Hawaii.
Då blir jag lite lättare till mods igen. Jag är för ung för sånt dravel just nu. Och så kommer jag på att jag har massor av tid kvar att kryssa av min mentala att göra-lista. Och jag gläds också över att jag faktiskt inte hade några hämningar när jag formulerade mina drömmar på den tiden. Jag var fullt övertygad om att jag faktiskt kan bli vem fan jag vill när jag blir stor. Och jag är inte stor än. Sådeså.

Och med risk för att förlora min väl underbyggda image (?): Jag har hittat Ronan Keating igen. Vi kommer ifrån varandra lite nu och då, men när vi hittar varandra igen blir jag alltid lika glad. Det är som när jag kommer på att jag tycker om blåbärspaj. Eller Spindelharpan. Vissa ränder går liksom aldrig ur. Men som man brukar säga: Whatever floats your goat.