Fan...

Har varit ute på festivalbevakning för lokaltidningen hela kvällen. Jag kom precis till redaktionen för att svänga ihop något snyggt och tanka lite bilder innan jag skulle dra ner till stan igen för att se om det fanns folk i Slottsparken som jag kunde ta lite bilder av och snacka med, men icke.

Kameran tackade för sig efter att jag fört över bilderna till datorn. Jag vet inte vad det är för fel på den eller vad jag ska göra åt saken. Den är helt död, vägrar att ens ge ifrån sig ett livstecken. Why?!

Gamla jävla kamerahelveten...


Äh, nu skiter jag i det här och drar hem till Lelle och myser istället...

HAHAH!

Ballaste ungen.

Ahkera tyttö!

Hastigt och lustigt blev jag erbjuden reporterinhopp på tidningen, vars redaktion vi har invaderat med Pressprojektet. Tjohooo!!! :D

Så, nu har jag alltså varit vikarierande lokalreporter i ganska exakt 51 minuter. Jag har fått en crash course i PickUp och Newspilot av en snäll sportredaktör och så har jag hjälpt krimreportern att skriva notiser. Jag är alldeles skräckslagen, men samtidigt känns det som att jag är på hemmaplan. Som när man precis har flyttat till en ny lägenhet och allt fortfarande står i flyttkartonger längs med väggarna. Man känner sig lite rotlös och modlös över det stundande arbetet med att packa upp allt och få ordning på grejerna, men man vet att det är ens hem, att man kommer att trivas där.


Jag kan däremot inte förstå att min utbildning, som höjer lokaljournalistiken till skyarna, inte har haft vett att utbilda oss i Newspilot! Det är alltså ett redaktionellt program som i princip alla tidningsredaktioner i hela Norden använder sig av, både stora och små. Jag är överlycklig över att jag nu får möjligheten att jobba med det, men det känns som att det är ett program som alla journaliststudenter borde kunna utan och innan redan första veckan i skolan. Nåja, what can you say? It's Linnéuniversitetet... Jag har i alla fall turen att ha fått lärt mig InDesign i skolan, det ska de börja med här på tidningen nu på måndag. Det är ju alltid något.


Nej, nu ska jag get back to WORK. :P (Noejd_tjej_87)

Pooskin.

Påsken var och for i en sabla fart. Superroligt att träffa alla chicks, men attans vad det värker i hjärtgropen när man ska säga hej då... :/ Jag kommer aldrig komma över det, även om jag vet att vi ses just igen.


Så lärde jag mig ett fantastiskt skällsord:

JÄVELSATAN

Måste vara det skönaste uttrycket jag hört.



Imorgon är det dags att ta sig tillbaka till Kalmar. Jag har så in i helskota med jobb att göra, men det ska nog gå fint. Det ska bli skönt att åka tillbaka och börja ta tag i saker, istället för att sitta på Åland i vacuumbubblan och uggla med mailen.

Hoffmaestro & Chraa är fan något utöver det vanliga.

Inte nog med att de har de bästa låtarna och de absolut röjigaste live-spelningarna, de tar även väldigt väl hand om sina fans:



Klicka för större bild.

Bravo...

I'm so proud... Sannfinländarnas brakframgångar på fastlandet borde ha satt lite fyr i arslet på ålänningarna, med tanke på debatten om svenskan, men icke...

Hela artikeln finns här.

HAPPY B-Day!!

Idag fyller världens bästa Tim Curry 65 år!

Slut i luvan. Häj!

Jag är så fans trött.


Nu borde jag diska, städa, posta lite grejer och packa inför morgondagens hemfärd, men jag kommer mig inte ens för att rosta en macka till middag just nu.

Men ack, så roligt det är på redaktionen! Jag älskar att vara journalist (förutom när folk inte svarar i telefon)!

Perussuomalaiset...

Imorgon är det riksdagsval i Finland. Ett parti som har växt till sig en hel massa är Perussuomalaiset, eller Sannfinländarna, som de heter på svenska. På bara några år har de gått från att vara ett obetydligt litet parti till ett av de mest omtalade, lite som Sverigedemokraterna på svenska sidan.

Enligt ganska nya gallupundersökningar så har stödet för Sannfinländarna ökat ganska markant. I sitt partiprogram nämns "slopa skolsvenskan", "stoppa invandringen", "utvisa tiggarna" samt grov EU-kritik som nyckelpunkter.

Jag är lite rädd att Sannfinländarna kommer att plocka röster på sin EU-kritik och sedan genomföra alla sina övriga idiotier.


Förra året satt jag exakt där jag sitter nu, dagen innan valet i Sverige, och darrade över samma sak. Det känns inte alls särskilt bra att inte vara önskad någonstans, snart kanske inte ens i sitt eget hemland...

Sjukt nöjd!

Jag måste bara få visa en bild som jag tog hos en guldsmed i tisdags:



Jag är så stört nöjd över den. Det är så in i helsike kul att fota!

You bring honor to my name!

Möcke bra.

Jättefint, verkligen...

En bunt finlandssvenska artister har gått ihop och gjort en låt i sann Band Aid-anda. "Vår tid, vårt land" heter den och manar till öppenhet och tolerans hos våra finsktalande landsmän, till förmån för oss hurris.





Tanken är väl jättefin; det är jättetrist att folk i vårt eget hemland tycker illa om oss som "folkgrupp" för att vi pratar svenska och det är otroligt synd att skolsvenskan i finsktalande folkmun benämns som pakkoruotsi (=tvångssvenska). Det är också supertråkigt och väldigt ledsamt att ansträngningarna för att minska svenskans ställning i Finland har trappats upp ytterligare sedan vi fick en ny statsminister, att trycket har ökat för att byta ut skolsvenskan mot ryska. Till och med Europeiska rådet har i veckan uttryckt sin oro för hotet mot svenskan. Fler och fler uttalar en önskan om att finlandssvenskar ska "dra hem till Sverige" och Sannfinländarna har gått framåt med raska steg i varje gallupundersökning.
Det är otroligt tråkigt att skolungarna, från båda lägren, hyser ett sådant ingrott missnöje mot att lära sig respektive språken, som om språkkunskap var en tung börda att bära. Jag har en vision om att detta möjligen skulle kunna förbättras om man under de första åren bara koncentrerade sig på glosor och självförtroende, och lämnade grammatiken till senare år. Vem fan tycker att ett språk är intressant och roligt om det enda man sitter och tragglar är minä olen, sinä olet, hän on... osv. i 20 år? Vem orkar spendera energi på att lära sig saker som inte ens de finsktalande använder sig av i dagligt tal? Och vem tusan tycker att det var värt att kasta 11 år av sitt liv på finskastudier, när man efter det kan böja ordet "punainen" i 26 olika former, men inte kan säga vad klockan är så att folk förstår?
Det är mycket som inte är helt som det ska i den här infekterade frågan och mycket av missnöjet, från båda sidor, verkar vara, så att säga, "nedärvt". Jättetråkigt.

Däremot kan jag tycka att man inte behöver tönta till det så här oerhört kolossalt.
Då tycker jag nog att Radio X3Ms version är bättre:

Heja Natashja!!

Åh, jag fick äntligen spendera lite quality time med bästaste Elin idag, fantastiskt! Som jag saknat henne!

Vi diskuterade även den förbannade "bentävlingen" som Gilette Venus har slängt fram, där de uppmanar tjejer att skicka in bilder på sina vårstylade ben för att "inspirera" och "få andra att våga visa spirorna". En ascool brud, Natashja Blomberg, skickade in en bild på sina fantastiska ben, helt enligt föreskrifterna (bilden kan du se här) och hamnade i topp direkt. Vad gör Gilette då? Jo, de tar bort bilden. Hej, diskriminering?

Den här svincoola tjejen skickar då in ytterligare en bild (här), när hon har rakade ben och hon leder i skrivande stund med 1042 likes (744 fler likes än tvåan!). Gå in och rösta på henne, hon står för all inspiration.

GO GO GO, NATASHJA!!

Alltså, folk...

Det här kan vara bland det stördaste jag har läst hittills. Vad är det för fel på folk?

Ibland är det bara jävligt oklart.

Jag har tusentals idéer som ständigt tumlar runt i mitt huvud. De förökar sig som kaniner, växer, frodas och blommar ut. Mina idéer ger mig så mycket glädje, hopp och energi att jag inte vet vart jag ska göra av med allt!

Men så harklar sig plötsligt "the Voice of Sanity" och meddelar högtidligt att "så där kan du ju inte göra, fattar du väl. Det är ju för stort/dumt/fjantigt, det skulle aldrig gå! Dessutom är du ju sifferdyslektiker och kan ingenting om ekonomi."


Och så blir jag så här, sittande, och vet varken ut eller in. Jag tycker ju att de är bra idéer, men är de verkligen det? Hur ska man veta? Vem ska man fråga? Hur mycket ro kommer jag få om jag inte försöker förverkliga dem? Kommer jag ha myror i huvudet hela livet då? Men hur ska jag starta? I vilken ände börjar man? Hur får man det att funka? Kan man ens få det att funka? Hur länge kan man leva på kaffe och solsken?

Det känns lite som David vs. Goliat. Oklart dock, om Goliat är världen eller mig själv.

Torsdagar har blivit min favoritdag i veckan!

Allt på grund av den här:




som förgyller mina torsdagskvällar med Skype-dejter. It's the awesomeness of all awesome awesomenesses. (yes, it's a word, 'cus I just made it up.)

Melodifest i val.

Jag tycker också att Eric Saades låt är lite för lik Anders och Karin Glenmarks låt "Kall som is" i refrängen. Jag brukar annars kunna vara ganska chill med att låtar liknar varandra. Jag menar, hur många gånger kan man sätta ihop samma antal toner på olika sätt, innan det någon gång blir likt en annan låt? Men i det här fallet tycker jag faktiskt att det är lite för likt...

Dessutom tyckte jag inte att Saades låt var bra, jag hade hellre sett The Moniker eller Swingfly (som jag för övrigt försökte rösta på, men fick tillbaka ett "Tillfälligt ur bruk"-meddelande... Fishy?) vann.

Voi herranen aika...

Påminn mig att aldrig gnälla på att min hyra är hög igen. ALDRIG! Jag skäms över mig själv...

Brain, please!

Jag har en innerlig önskan om att få lära mig finska ordentligt. Jag pluggar varje dag. Jag övar mig med hjälp av fyndiga förhörshemsidor, jag läser tidningar, jag lyssnar på radio, jag tittar på program, jag stoppar huvudet fullt med glosor, försöker minnas vad jag lärde mig under de 11 åren jag läste finska i skolan.

Nyss hittade jag Selkouutiset; en fantastisk sida med en nyhetssändning där uppläsaren praaataaar jäääääääääätteeeeeeeelåååååååååååååååångsaaaaaaaaaaaaammmmtttt och sen får man svara på frågor om nyhetssändningen för att se hur mycket man förstod.

Så här låter det i mitt huvud när jag ska försöka lyssna:

- ...?

Jag blir så jävla trött. Jag kan bokstavligt talat känna hur min hjärnkapacitet försvinner. Jag är ju för fan bara 24 år! Hur kan det redan vara dömt att försöka lära sig något?!

Hålivudd!

Det här låter som värsta Hollywoodrullen. Och så är det i Björneborgsområdet, liksom. Stört.

Hbl goes kvällstidningsetik.

Det är, enligt min helt ovetenskapligt baserade uppfattning, inte helt vanligt för Hufvudstadsbladet att publicera namn på gärningsmän i tidningen, särskilt med alla mellannamn. Då kan man verkligen inte ta fel på person.

Jag är inte helt hundra på vad jag tycker om att publicera namn på det här sättet... Även om jag anser de förtjänar att ruttna i helvetets innersta cirkel för sin vidriga handling, så har de antagligen även mer eller mindre oskyldiga familjer som får lida. Så, ja... Jag är lite kluven... Särskilt som den yngsta var 17, en osnuten valp som eventuellt (utan att spekulera) hamnat i fel sällskap och trasslat in sig i djävulskap redan i unga år.

Hmm... Klurig sits.

Några tankar om dalar.

Gather around, children! Nu ska jag berätta för er om en sak som jag har stört mig på en tid.

Depressionstabun som uppenbarligen fortfarande ligger som en tung slöja över mänskligheten.


Det är vetenskapligt bevisat att människor med normalt känslointervall upplever både toppar och dalar i sitt mående under sin livstid. Vissa perioder är det topparna som dominerar, medan dalarna under andra perioder kan vara avgrundsdjupa. Det är rätt så normalt. Det är också nödvändigt att släpa sig igenom dalar för att kunna uppskatta topparna. Det finns ett ordspråk som lyder "idel solsken gör öken", inte helt dumt.

Mänskligheten består ju som bekant av människor, individer. Det som är så fantastiskt med människor är att alla är olika, både på utsidan och på insidan. Just därför reagerar alla olika på medgångar, motgångar, toppar och dalar. Vi tar oss igenom våra olika livskapitel på olika sätt och kanske framför allt, på olika lång tid. Jag kan inte kräva att andra människor ska reagera på samma sätt som jag, lika lite som du kan kräva det av mig. Det är här min förargelse har sin födelse.


This may come as a surprise for some (nej, jag vet), men för en tid sedan slank jag ner i en av de djupaste dalarna som jag hittills har upplevt. Under den tiden var det inte mycket som stämde och jag var helt spak. Många av mina underbara vänner stod vid min sida 24/7, redo att palla upp mig om jag skulle rasa, vilket jag är er evigt tacksam för.
Men så fanns det också människor i min omgivning som inte förstod mitt sätt att reagera. De tyckte att jag överreagerade, var bitter eller borde "skärpa till mig" och tänka positivt. De tycktes tro att jag själv hade valt att befinna mig i mitt svarta hål. De tycktes tro att jag själv hade valt att må dåligt och ännu värre; de tycktes tro att jag själv kunde välja att inte "ta så hårt" på händelserna som föranledde min depression, om jag bara ville. Eftersom de här människorna är normalbegåvade annars, så har jag svårt att förklara deras empatilösa utlåtanden för mig själv (jag gillar ju som bekant att analysera saker, it gives me pleasure).

Hade jag kunnat välja att inte vara deprimerad, så hade jag naturligtvis gjort det valet. Tyvärr är det svårt att hjärntvätta sig själv på gott humör när allt är höljt i ett dystert mörker. Vissa kanske klarar av det, det säger jag ingenting om. Jag klarade dock inte av det, hur jag än försökte. Dessutom är jag en sann förespråkare för att "rida ut stormen", så att säga. Det har möjligen något att göra med min förkärlek för psykologiska analyser, men jag får ut mer i längden av att älta saker och försöka hitta svar, än att bara sopa det under mattan och hoppas på att det inte kommer tillbaka och biter mig i röven i framtiden. Andra kanske tycker att mattan är ett idiotsäkert gömställe, men det är helt upp till var och en.

Min utgångspunkt är att dessa människor egentligen menade väl, men glömde hänsynen och eftertanken hemma på hyllan. Inte desto mindre dock, sårade deras ord mig väldigt djupt. Ordet "bitter" klingar väldigt illa i mina öron och det är inte något jag behöver höra när jag helst vill dra något gammalt över mig och stanna där för resten av livet. Är jag deprimerad, så blir jag inte gladare av otillräcklighetskänslor. Med otillräcklighetskänslor menar jag känslan av att "jag borde kunna komma ur det här själv, annars är jag ingen duglig människa". Den känslan kommer lätt dansande tätt efter dessa ihåliga råd (fun facts: det var även den känslan som försatte mig i den situationen från början). Dessutom har folk en tendens att blanda mellan betydelserna av "bitter" och "cynisk", och svänga sig med orden lite hur som helst, men det är ett annat inlägg.
Folk har också väldigt lätt att döma innan de har alla fakta för sig. Det finns ofta en anledning till varför en människa är deprimerad. Det kanske har hänt något, det kanske ligger ett eller flera uppbrott i kulisserna, det beror kanske på en insikt som har rubbat hela världsbilden? Hör och häpna; det finns även ett sjukdomstillstånd som kallas "kronisk depression" eller "dystymi".

Så började jag åter fundera i makroperspektiv; varför är mänskligheten så ofantligt rädd för psykisk ohälsa? Det har blivit mycket bättre med åren, särskilt sedan utbrändhet accepterades som en "verklig" sjukdom. Men tabu råder fortfarande i ämnet. Varför är vi så rädda för folk som mår dåligt? Är det för att vi är tvungna att rannsaka oss själva när någon behöver vårt stöd? Är det för att det där som vi sopade under mattan all those years ago, börjar visa sina vassa tänder igen? Är vi rädda att depressionen ska smitta?
Det finns också de utomstående som blir otåliga och irriterade när rekreationen tar lång tid. Som sagt innan, det finns ofta orsaker.

Jag köper att man ibland inte har ork eller energi nog att både hålla sig själv och någon annan över ytan. Det köper jag, rakt av. Jag tycker också att det är var väns rätt att ta en paus i byggnadsarbetet, så länge han/hon fortfarande finns kvar om det blir storm på nytt. Det jag däremot tar mig friheten att grina illa åt är de höga hästarna som får agera sittplats åt människor som anser sig "veta bättre". Människor som, trots att de inte gått en meter i dina skor, ändå tycker sig ha rätten att döma ut dig och ta avstånd från dig för att du inte är på topp eller för vilka medel du använder för att klättra. Kanske beror det på rädsla, kanske beror det på något annat...


Jag tror att dalarna får dig att växa som människa, därför förespråkar jag självrannsakan, analys och meditation, även om det är svinjobbigt. Men återigen; var man har sin sked.




Jag skulle uppenbarligen kunna skriva en hel bok om det här, men jag tror att jag sätter punkt här. Om jag fick önska helt fritt, så skulle jag önska att människor tog på sig tänkarmössan innan de kastade råd på skröpliga människor. I det fallet är skillnaden hårfin mellan en klapp och en spark.
Det är inte så svårt, om man tänker efter. Trots att vi alla är unika, så är vi även ganska lika...


Med det sagt, så hoppas jag att alla mår bra. Mår du inte helt bra, så är det okej det med. Du har rätt att känna så.

Leonard Cohen.

Vilken man. Vilken röst. Lyssna bara:




Huugaahhh. Gåshud är bara förnamnet.

Dålig hjälp för Japan.

Det är tunt med välgörenhetskampanjer för Japans offer, tycker jag. Det brukar ju alltid vara ett sabla pådrag efter katastrofer, men Japan tycks få klara sig själv. De har ju bara genomlidit X antal jordskalv, någon radioaktiv läcka och ett antal tsunamis, and still counting.


Aftonbladet brukar ju alltid ligga steget före med kampanjer av olika slag, dags att ta tag i saken?

Komiker.

Hej.

Här är några komiker som man kan leta upp på YouTube om man är intresserad. De är jätteroliga!

George Carlin




Lee Evans




Dylan Moran




Bill Bailey




Ed Byrne




Tim Minchin




Frankie Boyle




Och så en klassiker, Eddie Izzard:






Jag insåg precis att jag uppenbarligen har fått en släng av komikeranglofili. Intressant iakttagelse.

Ett skott i ryggen är bättre än ett i nacken.

Jag har ryggskott. "Är det inte en nerv som är i kläm, så är det ischias" sa den lite snorkiga tanten på Sjukvårdsupplysningen. Jag uppmanades att söka kiropraktorhjälp om det inte är bättre imorgon. Yes! Halvblind, reumatisk, tankspridd och ischias. Jackpott!

Öppet brev till min kropp:

Hej på dig!
Tänk att du har varit med mig i 24 år, trots allt jag har utsatt dig för! Cudos till dig!
Du har lite extra fyllning att ta av i händelse av svältperiod. Må hända att du tar i lite i överkant med the fat storage ibland, men det må väl vara hänt. Jag har heller inte så mycket emot skrattgroparna du har karvat ut i mina lår; jag har väl bara en lycklig bakdel, helt enkelt!
Däremot har jag en förfrågan till dig: skulle det kunna vara möjligt att du ville hålla ihop ett tag till? Jag vet att du helst hade velat ha din guldklocka och gå i pension redan nu, men jag har bara börjat än, förstår du. Det är nu jag skulle vilja att du samlade dina krafter och halade fram ditt A-game. Jag står nämligen i Framtidens farstu och jag hoppas på att bli insläppt på kaffe i finrummet småningom. Jag skulle gärna vilja kunna ta mig från punkt A till punkt B utan rullstol, rullator eller käpp av valfri färg. Kan du finna det i ditt hjärta att göra det för mig? Jag har planer på att leva ett antal år till och det skulle vara alldeles fantastiskt om vi kunde leva tillsammans dessa resterande år.

Med det sagt, vill jag även passa på att tacka för att du ännu inte har gett mig några större defekter eller fel och jag hoppas att vårt samarbete på det planet kan fortsätta som förut.

Tack på förhand,
Nina Latvala
ägare

P.S. Tack för pattarna också! Jag gillar dem som fan! Jag behåller dem gärna för all framtid. D.D. (typo, and it stays.)

"Orka leta då..."

Från Hufvudstadsbladets hemsida.

JESPER RÖNNDAHL FOR PRESIDENT!!

Jag älskar den här killen. Verkligen, på fullt allvar, älskar.

A dress is not a 'yes'!

Det här tycker jag är så jävla coolt gjort!




Jag blir så jävla less på folk som, fortfarande, påstår att man får skylla sig själv om man blir våldtagen när man går i utmanade kläder. A dress is not a 'yes'!

DISTURBING!

Det är inte rysligt många saker som får mig ur balans, men det här är fanimig disturbing på riktigt. Jag finner mig själv i en pöl av förvirring, fascination, äckel, rädsla och lycka när jag ser klippet. Märklig blandning.

Ett digert förlåt.

Så här säger man uppenbarligen "förlåt" efter ett gräl i den verkliga världen:





Kanske ursäkten godtages... :)

G som i Grattis till mig!

Nyss upptäckte jag att den svenska, kultförklarande 80-talsfilmen "G - som i Gemenskap" finns i små nätta delar på Tuben!

SOM jag har letat efter den här filmen! Och så fanns den rätt framför näsan på mig hela tiden! Fantastiskt...

Jag mår illa.

Expressens reklam om herrar som ska fira ett gott bokslut med att gå på porrklubb får det att vända sig i magen på mig.


Fruktansvärt osmakligt. Var det ingen på Expressens PR-avdelning som kunde komma på en bättre reklamidé?




[Ja, hör och häpna, kära församling! Jag tänker inte dra några cyniska skämt. Jag tycker att det är en vidrig framställning som inte gynnar någon.]

Hur startar man en egen religion, på riktigt?

Jag startade ju Freddie Mercurismen, lite sådär inofficiellt, för ett tag sedan. Men ponera att jag skulle vilja starta den, på allvar? Finns det något religionsregister att kontakta? Eller räcker det med en grupp på Facebook (ja, i händelse av religionsbildning kommer även jag att använda mig av Facebook i marknadsföringssyfte...)?


Tufft, ju! "Nina Latvala, religionsskapare". Det hade varit en visitkortstitel av rang.

Pepplåt of a lifetime!

Den här låten snurrar på repeat så att det blir repor på Spotify.


Anna Abreu- Music everywhere

Ninas gubblista, vol. I

1. John Nettles



2. Tim Curry



3. Sean Connery

George Carlin, you brilliant man!

Begreppet "huvudet på spiken" har fått ett YouTube-klipp i min värld.