Några tankar om dalar.

Gather around, children! Nu ska jag berätta för er om en sak som jag har stört mig på en tid.

Depressionstabun som uppenbarligen fortfarande ligger som en tung slöja över mänskligheten.


Det är vetenskapligt bevisat att människor med normalt känslointervall upplever både toppar och dalar i sitt mående under sin livstid. Vissa perioder är det topparna som dominerar, medan dalarna under andra perioder kan vara avgrundsdjupa. Det är rätt så normalt. Det är också nödvändigt att släpa sig igenom dalar för att kunna uppskatta topparna. Det finns ett ordspråk som lyder "idel solsken gör öken", inte helt dumt.

Mänskligheten består ju som bekant av människor, individer. Det som är så fantastiskt med människor är att alla är olika, både på utsidan och på insidan. Just därför reagerar alla olika på medgångar, motgångar, toppar och dalar. Vi tar oss igenom våra olika livskapitel på olika sätt och kanske framför allt, på olika lång tid. Jag kan inte kräva att andra människor ska reagera på samma sätt som jag, lika lite som du kan kräva det av mig. Det är här min förargelse har sin födelse.


This may come as a surprise for some (nej, jag vet), men för en tid sedan slank jag ner i en av de djupaste dalarna som jag hittills har upplevt. Under den tiden var det inte mycket som stämde och jag var helt spak. Många av mina underbara vänner stod vid min sida 24/7, redo att palla upp mig om jag skulle rasa, vilket jag är er evigt tacksam för.
Men så fanns det också människor i min omgivning som inte förstod mitt sätt att reagera. De tyckte att jag överreagerade, var bitter eller borde "skärpa till mig" och tänka positivt. De tycktes tro att jag själv hade valt att befinna mig i mitt svarta hål. De tycktes tro att jag själv hade valt att må dåligt och ännu värre; de tycktes tro att jag själv kunde välja att inte "ta så hårt" på händelserna som föranledde min depression, om jag bara ville. Eftersom de här människorna är normalbegåvade annars, så har jag svårt att förklara deras empatilösa utlåtanden för mig själv (jag gillar ju som bekant att analysera saker, it gives me pleasure).

Hade jag kunnat välja att inte vara deprimerad, så hade jag naturligtvis gjort det valet. Tyvärr är det svårt att hjärntvätta sig själv på gott humör när allt är höljt i ett dystert mörker. Vissa kanske klarar av det, det säger jag ingenting om. Jag klarade dock inte av det, hur jag än försökte. Dessutom är jag en sann förespråkare för att "rida ut stormen", så att säga. Det har möjligen något att göra med min förkärlek för psykologiska analyser, men jag får ut mer i längden av att älta saker och försöka hitta svar, än att bara sopa det under mattan och hoppas på att det inte kommer tillbaka och biter mig i röven i framtiden. Andra kanske tycker att mattan är ett idiotsäkert gömställe, men det är helt upp till var och en.

Min utgångspunkt är att dessa människor egentligen menade väl, men glömde hänsynen och eftertanken hemma på hyllan. Inte desto mindre dock, sårade deras ord mig väldigt djupt. Ordet "bitter" klingar väldigt illa i mina öron och det är inte något jag behöver höra när jag helst vill dra något gammalt över mig och stanna där för resten av livet. Är jag deprimerad, så blir jag inte gladare av otillräcklighetskänslor. Med otillräcklighetskänslor menar jag känslan av att "jag borde kunna komma ur det här själv, annars är jag ingen duglig människa". Den känslan kommer lätt dansande tätt efter dessa ihåliga råd (fun facts: det var även den känslan som försatte mig i den situationen från början). Dessutom har folk en tendens att blanda mellan betydelserna av "bitter" och "cynisk", och svänga sig med orden lite hur som helst, men det är ett annat inlägg.
Folk har också väldigt lätt att döma innan de har alla fakta för sig. Det finns ofta en anledning till varför en människa är deprimerad. Det kanske har hänt något, det kanske ligger ett eller flera uppbrott i kulisserna, det beror kanske på en insikt som har rubbat hela världsbilden? Hör och häpna; det finns även ett sjukdomstillstånd som kallas "kronisk depression" eller "dystymi".

Så började jag åter fundera i makroperspektiv; varför är mänskligheten så ofantligt rädd för psykisk ohälsa? Det har blivit mycket bättre med åren, särskilt sedan utbrändhet accepterades som en "verklig" sjukdom. Men tabu råder fortfarande i ämnet. Varför är vi så rädda för folk som mår dåligt? Är det för att vi är tvungna att rannsaka oss själva när någon behöver vårt stöd? Är det för att det där som vi sopade under mattan all those years ago, börjar visa sina vassa tänder igen? Är vi rädda att depressionen ska smitta?
Det finns också de utomstående som blir otåliga och irriterade när rekreationen tar lång tid. Som sagt innan, det finns ofta orsaker.

Jag köper att man ibland inte har ork eller energi nog att både hålla sig själv och någon annan över ytan. Det köper jag, rakt av. Jag tycker också att det är var väns rätt att ta en paus i byggnadsarbetet, så länge han/hon fortfarande finns kvar om det blir storm på nytt. Det jag däremot tar mig friheten att grina illa åt är de höga hästarna som får agera sittplats åt människor som anser sig "veta bättre". Människor som, trots att de inte gått en meter i dina skor, ändå tycker sig ha rätten att döma ut dig och ta avstånd från dig för att du inte är på topp eller för vilka medel du använder för att klättra. Kanske beror det på rädsla, kanske beror det på något annat...


Jag tror att dalarna får dig att växa som människa, därför förespråkar jag självrannsakan, analys och meditation, även om det är svinjobbigt. Men återigen; var man har sin sked.




Jag skulle uppenbarligen kunna skriva en hel bok om det här, men jag tror att jag sätter punkt här. Om jag fick önska helt fritt, så skulle jag önska att människor tog på sig tänkarmössan innan de kastade råd på skröpliga människor. I det fallet är skillnaden hårfin mellan en klapp och en spark.
Det är inte så svårt, om man tänker efter. Trots att vi alla är unika, så är vi även ganska lika...


Med det sagt, så hoppas jag att alla mår bra. Mår du inte helt bra, så är det okej det med. Du har rätt att känna så.