Haha!

Eläkeläiset är så fans bra. Lyssna här!



HUH! HAH!

Oh, Kylie...

Kylie Minogue har uppenbarligen födelsedag idag. DListed har publicerat en bild på henne vid den berömda Hollywood-skylten.


Jag kan inte undgå att tycka att något är fel. Ser inte den klassiska amatörfotoposen "Holding up the Hollywood sign" ut mer så här..?

Jag börjar bli lite sliten...

Nu tänkte jag, helt sonika, berätta för den som är intresserad om min vecka:

Måndag: Projektarbete 09:00-18:00

Tisdag: Projektarbete 10:00-14:30, modefotografering 14:30-01:30.

Onsdag: Projektarbete 10:00- ....

} 26-timmars arbetspass...

Torsdag: Projektarbete .... -14:30.

Fredag: Projektarbete 09:00-12:00, jobb 12:00-02:00.

Lördag: Jobb 09:00-02:00.



Jag dör snart, kan jag känna.

Nu är jag i alla fall i Mönsterås och bevakar den årliga bluesfestivalen. Var här igår med och fick intervjua en av de största, ännu levande, blueslegenderna -Louisiana Red. Det var lite mäktigt. Efter intervjun kom artistbokaren tårögd och gav mig en kram och tackade mig så mycket. Det var också ganska stort.



Fast jag skulle, helt ärligt, inte ha något emot att få sova lite extra imorgon... Om jag lyckas få ut bluesgunget ur kroppen tills dess, vill säga! :)

"Tänk dig en ekorre..."

Så börjar en text som jag, på fullaste allvar, skrev nyss. Jag raderade den.


Klockan är 02:39 och jag sitter på redaktionen och försöker redigera mina sidor, så att jag kan börja packa ihop mitt liv sen.

Det är rätt mysigt, faktiskt. Det är jag, mac:en och en kopp kaffe. Däremot verkar jag inte kunna komma på några bra låtar att lyssna på.

Nåja, Oskar Linnros och Acres kan väl duga nu ett tag framöver.

Jo hej jo.

Skulle bara meddela att jag ännu lever och ställa den retoriska frågan "Hur fan ska jag hinna?" rätt ut i luften.

För tillfället håller jag som sagt på med examensprojektet, samtidigt som jag går en kvällskurs i foto och jobbar. Det är roligt, men sakeli vad stressigt det börjar bli nu.

Jag ska ju flytta om en vecka. Det har jag inte riktigt hunnit greppa, vilket innebär att jag börjar få panik över när i helsike jag ska hinna packa. Som det ser ut nu så är jag fullbokad 20 timmar (jag skojar inte) om dygnet fram till torsdag nästa vecka och då är det meningen att jag ska ha packat och städat och bör därmed sitta i bilen på väg hem.

Vad jag önskar att dygnen kunde få 10 timmar extra, bara nu dessa veckor...

Nåh, nu ska jag iväg på nästa uppdrag. See you on the other side!

Men för Guds skull...

Kära Andreas Jämtin,

Vilken värdelös förlorare du är. Att vara glad över första VM-vinsten på 16 år efter en grym match är inte detsamma som att vara skadeglad.
Skäms på dig, ditt pucko.

Med vänliga hälsningar,
Nina Latvala

Hysterisk dag!

Den här dagen har varit helt galen.

Jag skulle till redaktionen klockan nio för att träffa handledaren och skulle därför ta bussen som gick 08:50. Missade bussjäveln med en minut. Tog nästa, vilket resulterade i 23 minuters försening och ingen handledare kvar. Kack.

Nåja.

Skulle ha möte med layoutritaren idag klockan ett. Han kom inte. Han ringde till en av redigerarna och sa att han kommer på torsdag istället. Fine. Han får två minuter på sig att rita upp tre färdiga mallar, om det tar längre tid så nitar jag honom.

Hade 26 mer eller mindre akuta saker på min "att göra"-lista för dagen. Lyckades faktiskt fixa de 21 mest akuta, så nu börjar stressen så sakteliga släppa sitt strypgrepp om min hals. Men jag höll på att stupa där omkring lunch.

Nu är det bara resten kvar då!

LJUVA VM-GULD!!

Igår var en historisk kväll.

Igår satt jag med sex svenska killar och tittade på matchen.

Igår fick jag ta emot gliringar för ett helt kompani; "Oooh, här kommer de finska katterna - MJAAUUUU!" var en favorit hos gänget.

Så plötsligt tystnade alla.
-"MJAUUU motherfuckers!!", ylade jag, hög på mitt fosterlands absurda fantastiskhet.


Tyvärr blev Lelle sur och grinig, men det gör inte mig något, för FINLAND ÄR BÄST I VÄRLDEN!!!

Vad är bättre än sex?
- 6-1!

Gråsugga.

Jag insåg precis att jag, helt utan mening, är grå från topp till tå. Till och med nagellacket är grått.

Jag måste verkligen ta och lugna ner min flamboyanta klädstil...

Bon appetit, ESC-lovers!

Igår var det ju den där finalen. Jag spenderade dagen med att känna mig livlös och svag, medan kvällen utspelade sig i TV-soffan med Lelles hemgjorda friterade bläckfisk- och lökringar (Lelle är en frit-master, otippat).

Jag gillade många låtar igår. Tre av de låtar jag avskydde mest hamnade på första, andra och tredje plats. Jag och Europa har inte samma musiksmak.

De här tyckte jag om:


Dino Merlin - Love in Rewind (Bosnien & Hercegovina)




Lena - Taken by a Stranger (Tyskland)




Musiqq - Angel in Disguise (Lettland)




Getter Jaani - Rockefeller Street (Estland)




Jedward - Lipstick (Irland)




Kati Wolf - What About my Dreams? (Ungern)






Så här ska det vara, tycker jag! Inte som förra året, den finalen var en eländesplåga från början till slut.




Hahah, fick precis SMS från Elin: "Hur kunde Bosnien få poäng?! De kom sist hos oss."

Last of the old school.

Nu drar jag iväg på Kalmar-karriärens sista Old School-runda med brudarna. Solen skiner och Gyllene Tider snurrar på Spottan. Kiren är nedkyld och jag känner mig lite, lite sorgsen över att det snart är slut.


Men här ska inga tårar fällas än! Nu ska jag dricka Kir och därmed även lukta kiss hela kvällen. Som sig bör.

Inte idag...

Idag vill jag inte vara journalist. Idag vill jag strunta blankt i otrevliga intervjupersoner, deadlines och punkterade knäck.

Idag vill jag bara lägga mig vid slottet, titta på vattnet, äta en glass och längta hem.



Suck...

KOLLAA!!!

Igår låg Lelle och jag vid slottet och jäste i solen. Plötsligt glider en facking U-BÅT förbi, helt så där bara!

Tyvärr lyckades jag fånga u-båten precis när en sabla fritidsbåt åkte förbi den, så det var inte den bästa bilden, BUT STILL!!

EN U-BÅT!!

Hej Gud?

Här om dagen träffade jag en kille som hade hittat tron när han var 23 år gammal. Idag är han 29. Han berättade om hur lycklig han har blivit sedan han blev troende. Han gav som råd till den som velar att fråga Gud om Han finns och förvänta sig ett svar.

Det fick mig osökt att tänka på min yngre ungdom. När jag var 17-18 år och stenhårt troende. Jag bad varje dag, tackade för allt och bad om förlåtelse för allt. Det var den eländigaste, mest ångestfyllda tiden i mitt liv.

Märkligt det där, hur Gud och tron uppenbarar sig klockrent för vissa, medan andra måste slita hund för att ens känna sig som en värdig kristen...

Var fan är min kreativitet??

Just nu går jag, förutom projektet, även en kvällskurs i fotografering. Vi har en massa uppgifter att göra hela tiden och min kreativitet är död. Det stör mig lite.

Tills imorgon ska vi ta med oss tre bilder av samma motiv med temat "Framtiden" samt fem bilder med olika komposition med temat "Förändring". Jag har ingen aning om vad jag ska fota. Jag har gjort ett allvarligt försök med båda uppgifterna, men fan ta mig vad svårt det är... Alla bilder ska stå för sig själv, de ska produceras på minst 20 timmar och jag har ca. 30 minuter i veckan att lägga på det. Det känns inte riktigt helt okej.

Fast jag är ganska nöjd med "Framtiden"-uppgiften. Den kanske jag faktiskt kan använda. Vad fan jag ska ta mig till med "Förändring" har jag ingen aning om. Jag borde ha köpt en flaska whiskey och gått loss med idéerna...

Vart har min kreativitet tagit vägen??

Hur kan det stämma??

Man borde föra statistik över hur många gånger i veckan det kommer upp rubriker som denna. Hur kan det vara möjligt att så många miljonvinnare "försvinner spårlöst"??

Lottovärlden verkar vara lite Midsomer Murders, fast med borttappade människor istället för mördade...

The more I have to change, the more I stay the same.

Det är nog mitt livs devis.

Det är ingenting jag aktivt försöker följa, tvärtom faktiskt. Men oftast blir det så i alla fall. Det är som att jag är ett trotsigt barn som, bara på ren djävulskap, struntar i att göra det jag har bestämt att jag ska göra, eller inte göra.

I julas bestämde jag mig för att sluta röka/snusa för allra sista gången. Jag ville inte längre. Det var äckligt, det gav mig ingen njutning längre. Så jag slutade. Det gick sanslöst bra, jag hade inga humörsvängningar, inget övermäktigt sug, ingenting.

För en månad sedan hände något. Jag vet inte varför, men jag tackade ja till en cigg på en fest. Sedan dess är jag återigen fast. Igår kväll tog jag den sista snusen ur min dosa och tänkte att "nu är det dags att ta tag i det här igen". I morse tänkte jag börja gråta för att jag inte hade något att se fram emot till morgonkaffet. Get that, liksom. Hur stört är inte det??

Samma sak med det här med träningen och vattenintaget. Jag ser till att promenera en timme varje dag, men det är inte nog. Jag vet att jag behöver mer, "riktig" träning, gym och vikter och löprundor och grejer för att jag ska må bra. Jag vet också att det gör satans ont överallt, men att det blir bättre om jag rör på mig och håller lederna igång hela tiden. Jag vet också att jag mår bättre och får bättre hy om jag dricker mer vatten om dagarna. Ändå gör jag inget!

Det är en ond cirkel det här; jag blir trött och utsliten av att inte träna ordentligt, men jag orkar inte träna för att jag är så trött och utsliten.

Det är som att mitt huvud och mitt hjärta är två helt olika personer. Uppenbarligen gör jag bara det som hjärtat vill, trots att hjärnan skriker "NEEEEJJJ!!".

Det är så att man kan bli hullu... Tur att själen mår hyvens i alla fall. :)