Det är nog mitt livs devis.
Det är ingenting jag aktivt försöker följa, tvärtom faktiskt. Men oftast blir det så i alla fall. Det är som att jag är ett trotsigt barn som, bara på ren djävulskap, struntar i att göra det jag har bestämt att jag ska göra, eller inte göra.
I julas bestämde jag mig för att sluta röka/snusa för allra sista gången. Jag ville inte längre. Det var äckligt, det gav mig ingen njutning längre. Så jag slutade. Det gick sanslöst bra, jag hade inga humörsvängningar, inget övermäktigt sug, ingenting.
För en månad sedan hände något. Jag vet inte varför, men jag tackade ja till en cigg på en fest. Sedan dess är jag återigen fast. Igår kväll tog jag den sista snusen ur min dosa och tänkte att "nu är det dags att ta tag i det här igen". I morse tänkte jag börja gråta för att jag inte hade något att se fram emot till morgonkaffet. Get that, liksom. Hur stört är inte det??
Samma sak med det här med träningen och vattenintaget. Jag ser till att promenera en timme varje dag, men det är inte nog. Jag vet att jag behöver mer, "riktig" träning, gym och vikter och löprundor och grejer för att jag ska må bra. Jag vet också att det gör satans ont överallt, men att det blir bättre om jag rör på mig och håller lederna igång hela tiden. Jag vet också att jag mår bättre och får bättre hy om jag dricker mer vatten om dagarna. Ändå gör jag inget!
Det är en ond cirkel det här; jag blir trött och utsliten av att inte träna ordentligt, men jag orkar inte träna för att jag är så trött och utsliten.
Det är som att mitt huvud och mitt hjärta är två helt olika personer. Uppenbarligen gör jag bara det som hjärtat vill, trots att hjärnan skriker "NEEEEJJJ!!".
Det är så att man kan bli hullu... Tur att själen mår hyvens i alla fall. :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar