Peppstars.

På jobbet inolverade vi oss, relativt patientlösa som vi är, i en mycket livlig diskussion om kvinnor och kvinnors liv och leverne. Det var mycket intressant!

Jag har en mycket god vän vid namn Elin, som har en asbra blogg, och som även var med och startade feministgruppen Agera i Västervik när hon gick i skola där. Sedan jag lärde känna henne, hösten 2008, har hon varit en av mina allra bästa vänner och ingen har förändrat mig som hon. Hon är inbiten feminist och en otroligt stark och ödmjuk människa, som kämpar för kvinnors rätt till frigörelse från det socialt konstruerade könet. Hon har fått mig att inse en hel massa saker, bland annat mitt eget värde och att jämställdhet och feminism faktiskt ÄR viktiga saker som man BÖR tänka på i sitt vardagliga liv, även jag.

Detta diskuterades en del idag. Vi diskuterade unga kvinnor som far illa, som väljer att skaffa familj som 20-någontingåringar, utan utbildning, med män som må hända inte är de bästa exemplaren, men som sedan vaknar upp en dag och inser att de vill ut. Vad ska man göra då? Små barn, inget jobb, inga erfarenheter, inget eget bohag, ingen utbildning... Eller kvinnor som blir illa behandlade av partners, arbetskamrater, skolkamrater? Kan de prata med någon om psykisk misshandel? Vet de ens vad det är? Vet de att det är en allvarlig form av misshandel, som må vara svår att bevisa, men på ett sätt ändå värre än fysisk misshandel? En spräckt läpp läker på ett par veckor, ett krossat självförtroende tar många år att bygga upp. Många år kan gå, många nya killar/tjejer kan passera din väg, utan att du vågar lita på någon. Dina energireserver töms ut på att bygga murar omkring dig, på att hålla alla på armlängds avstånd. Vem pratar man med?

Under tidigare perioder av mitt liv, då jag kanske hade haft nytta av att ventilera med någon, tyckte jag att mina problem inte var riktiga problem, de var bara mina egna hjärnspöken som jag själv hade skapat, och därför tyckte jag alltså att jag själv skulle få dem att försvinna. Därför ansåg jag alltså att jag inte behövde besöka någon psykolog, fastän jag å andra sidan inte heller ville tynga min omgivning. Det är inte så enkelt alla gånger - ibland behöver man input från utsidan. Och även om mitt ego kanske hade mått kungligt av att bli struket medhårs, så hade det nog gjort bättre nytta om någon, vänligt formulerat, hade gett mig förslag till andra tankesätt och förklarat sin syn på saken för mig på ett pedagogiskt sätt. Diskuterat och ventilerat med mig. (Observera nu att jag inte pratar om idiotiska så kallade "råd" som "Tänk positivt!" och "Ryck upp dig!" eller "Var inte så bitter!". Dessa "råd" önskar jag att alla som läser detta ska stoppa upp där solen aldrig skiner - det hjälper inte, utan har påfallande ofta helt motsatt effekt! Vilket jag även har förargat mig skriftligt över tidigare...)

Det jag försöker komma fram till är alltså följande: jag vill starta en kvinnogrupp. Inte någon sådan där fjantig en, där man mediterar och stickar och luktar på örter, utan en riktig, vettig en. En dit vem som helst kan komma och lufta sina bekymmer, om de är som jag och inte tycker att problemen är stora nog för professionell hjälp. En grupp där alla diskuterar och ventilerar, erbjuder varandra nya synsätt, utan att för den skull trycka ner varandra med ordval som "bitter" och "Ryck upp dig!". En grupp där man kan få bli informerad om rättigheter och skyldigheter, om genus och feminism. En grupp där man lika gärna kan prata om aborter som om kobajs, med samma entusiasm. En grupp att bli inspirerad av och bli upplyft av. En grupp där man till och med kan ha homepartys med sexleksaker eller fast skruvmejslar, om så önskas. Där man får dricka bubbligt rosé om man vill, eller whisky om man hellre önskar det. En peppgrupp helt enkelt. Peppstars.

Typ som Frimurarna, fast bättre.

När man är så där himla löjlig.

Finkorv är på middag med något sjömanssällskap ikväll. Jag vet alltså inte om vi hinner ses ikväll, eftersom jag måste upp och jobba imorgon bitti.



Jag saknar honom redan.



Herregud...

Åh, how great.

Jag söker ju jobb fortfarande, för att inte gå miste om något fantastiskt. Skickade precis iväg ett ansökningsmejl till en tidning här på holmen. I mitt ansökningsbrev bestämde jag mig för att, lite med glimten i ögat, berömma min egen, nästan psykotiska, noggrannhet gällande rättstavning.

Jag läste igenom både mejlet och CV:t 200 gånger, för att försäkra mig om att allt var som det skulle, innan jag tryckte på "Skicka"-knappen.

När mejlet var skickat, läste jag igenom det en gång till. Då ser jag att jag har skrivit "Jag hoppas att vi kan ses träffas personligen!".




....... D'OH!!

Det ordnar sig. Det gör det alltid.

I morse fick jag ett samtal.

Jag fick jobbet i Tammerfors. Jag fick det! JAG FICK DET!!


Först grät jag hela förmiddagen och var oerhört ledsen.

Nu har jag samlat mig och tänker att det faktiskt kommer bli bra det här. Det ordnar sig. Det gör det ju alltid. På något konstigt sätt.

I have kratted love.

Idag krattade jag löv. Så här såg jag ut:


Dagens outfit. Notera gärna de så kallde "Salome-dojjorna" jag har på fötterna. Mycket bra uppfinning - stövlar utan stövelskaft.

Jag håller alltså sakta men säkert på att muteras till en tant. En mu-tant.



Jag ville bara berätta det, så att ingen dör av chock när jag sedan börjar gå runt med huckle och förkläde.

What the HELL??!

Vad i HELSKOTA är det här??! Vem FAN tillverkar sånt här??! Vem FAN säljer sånt här??!


Gud, jag blir så arg så jag kokar... Ge ungarna en chans till normal kroppsuppfattning i alla fall! Sanningen är att en stor del av ungarna kommer utveckla någon form av ätstörning eller odla en skev självbild när de kommer upp i tonåren ändå. Låt dem ha sin barndom ifred... GAAAH!!!

Gillar... :)

Jag gillar när man får ett mail på Fejsan från finkorv:

"Du och jag är en perfect match, älskling... :) <3"

Min karl är världens finaste. Inget snack, ens. :)

Jan Stenmark-bonanza

Så där, nu har vi skrattat. Now get on with your day.

Det här med att toffla...

Jag har nog alltid tyckt att folk som tofflar med sina respektive är skittråkiga. Många gånger har jag blivit irriterad på mina nykära vänner för att de inte vill följa med ut och supa eller vad annat vi nu hade kunnat hitta på. Jag har inte förstått det här behovet som verkar föreligga att spendera varje sekund med sin nyfunna kärlek. "Jävla tråkmåns!" har jag skrikit, tyst för mig själv.

Jag har inte heller förstått varför dessa nykära vänner blir alldeles ledsna och nedstämda så fort deras respektive är utom synhåll i några dagar. "Sluta pallra, det är ju inte som att han inte kommer tillbaks", har jag hånfullt fnyst, tyst för mig själv.

Inte heller har jag förstått varför dessa nykära vänner så ivrigt sitter och vakar över sina telefoner och blir deppiga om inte respektive respektive har svarat på meddelandet inom fyra minuter. "Men tönt, han är väl upptagen och han hör väl av sig när han har tid", har jag suckat, tyst för mig själv. Helt oförstående.


Nu kan jag däremot högtidligen meddela den som bryr sig att jag har blivit upplyst. Jag fattar nu. Förlåt att jag inte har förstått allvaret i era symptom tidigare. Det är svårt att inse vidden av toffelbehovet om man inte själv har upplevt det, antar jag.
Så jag ber om ursäkt. Jag ska inte håna er mer. Jag förstår er nu.

Moahhöhöhö...

Skönt låg humorkvalité, så här på onsdagseftermiddagen... :)

MEN FÖR GUDS SKULL!!

Följande urklipp kommer från min Facebook-sida. Statuskommentarerna tillhör en som gick i min klass på journalistprogrammet i Kalmar. Det är även denna person som har skrivit den undre kommentaren.

HUR KAN MAN, EFTER TRE FUCKING ÅR PÅ JOURNALISTLINJEN PÅ UNIVERSITETET, INTE VETA HUR MAN ANVÄNDER "DE" OCH "DEM"??!

Här är en tumregel som jag vill - nej, jag kräver!! - att ALLA levande, svensktalande varelser nitar fast bakom örat:

I meningar där du kan säga "vi", ska det vara "de". Det är två bokstäver i "vi" och två bokstäver i "de".
Exempel: Var ställde vi bilen? ---> Var ställde de bilen?

I meningar där du kan säga "oss", ska det vara "dem". Det är tre bokstäver i "oss" och tre bokstäver i "dem".
Exempel: Ge oss mat. ---> Ge dem mat.

Om du, trots min briljanta tumregel, ändå inte minns hur du ska bete dig med "de" och "dem", skriv "DOM" istället. Det är, i mitt tycke, inte fantastiskt, men det är i alla fall lagligt och det punkterar inte ögongloberna på oss språknazister i lika stor utsträckning. Tack och hej.

HAHA! Älska bortförklaringen.

Dagens side-eye battle:

"I don't believe you, you need more people..."

Från Crunktastical.

Stekiga smeknamn.

Jag har bestämt att min Bohan ska kallas för Bobbo hädanefter. Som vanligt med mina smeknamn, så brukar det ju ta ett tag innan vederbörande accepterar det. Bobbo bestämde sig för att hämnas. Han bestämde att han ska börja kalla mig för Snoppe. Anledning oklar.


As you do.

Visst får jag väl skryta lite...?

Jag har haft jordens absolut mysigaste helg, alla kategorier!

På fredagen lagade Bobbo middag till mig, sedan var vi över till hans kompisar en kort sväng och åkte hem igen.

På lördagen sov vi lääääänge. Medan vi låg och sträckte på oss och vaknade till, kollade vi på film. Så fick jag frukost på sängen. Sedan tog vi en promenad i solskenet. Vi gick ner till Nabben och la oss i gungan. Där låg vi i solen och visade fotsulorna i minst en timme, medan vi kramades och pratade strunt. Så åkte vi och handlade, när vi kom tillbaks hem ställde sig Bobbo åter vid spisen, denna gång för att laga våfflor.
På kvällen var det födelsedagskalas hos finaste Petra, med en massa tjusiga tjejer. Det blev en del vin, mycket prat och massor av skratt. Dansgolvet kallade, så vi hoppade in i en taxi och drog till Kino. Där sattes klackarna i taket och Dennis J fick lite mer klirr i barkassan. Mötte upp Bobbo med vänner och drog hem så där lagom vid fyrasnåret.

På söndagen sov vi lääääänge igen. Vid tvåtiden började det kurra i magen, så vi gjorde sällskap med en av Bobbos härliga vänner för att åka och möla kebab. Efter det var det hem och vila en stund, sedan till Mariebad. Vi satt i bubbelpoolen i en dryg timme, innan russinhuden på fingrarna lät oss förstå att det var dags att stiga upp. Hem igen och myste en timme eller två, sedan på middag med några fler av Bobbos härliga vänner. Åter tillbaka i vilo- /kramläge innan det var dags för mig att packa mig hemåt.

Och här sitter jag nu, så där fånigt varm och go i hjärtat... :)

Den här helgen får fan 11 av 10 möjliga.