Peppstars.

På jobbet inolverade vi oss, relativt patientlösa som vi är, i en mycket livlig diskussion om kvinnor och kvinnors liv och leverne. Det var mycket intressant!

Jag har en mycket god vän vid namn Elin, som har en asbra blogg, och som även var med och startade feministgruppen Agera i Västervik när hon gick i skola där. Sedan jag lärde känna henne, hösten 2008, har hon varit en av mina allra bästa vänner och ingen har förändrat mig som hon. Hon är inbiten feminist och en otroligt stark och ödmjuk människa, som kämpar för kvinnors rätt till frigörelse från det socialt konstruerade könet. Hon har fått mig att inse en hel massa saker, bland annat mitt eget värde och att jämställdhet och feminism faktiskt ÄR viktiga saker som man BÖR tänka på i sitt vardagliga liv, även jag.

Detta diskuterades en del idag. Vi diskuterade unga kvinnor som far illa, som väljer att skaffa familj som 20-någontingåringar, utan utbildning, med män som må hända inte är de bästa exemplaren, men som sedan vaknar upp en dag och inser att de vill ut. Vad ska man göra då? Små barn, inget jobb, inga erfarenheter, inget eget bohag, ingen utbildning... Eller kvinnor som blir illa behandlade av partners, arbetskamrater, skolkamrater? Kan de prata med någon om psykisk misshandel? Vet de ens vad det är? Vet de att det är en allvarlig form av misshandel, som må vara svår att bevisa, men på ett sätt ändå värre än fysisk misshandel? En spräckt läpp läker på ett par veckor, ett krossat självförtroende tar många år att bygga upp. Många år kan gå, många nya killar/tjejer kan passera din väg, utan att du vågar lita på någon. Dina energireserver töms ut på att bygga murar omkring dig, på att hålla alla på armlängds avstånd. Vem pratar man med?

Under tidigare perioder av mitt liv, då jag kanske hade haft nytta av att ventilera med någon, tyckte jag att mina problem inte var riktiga problem, de var bara mina egna hjärnspöken som jag själv hade skapat, och därför tyckte jag alltså att jag själv skulle få dem att försvinna. Därför ansåg jag alltså att jag inte behövde besöka någon psykolog, fastän jag å andra sidan inte heller ville tynga min omgivning. Det är inte så enkelt alla gånger - ibland behöver man input från utsidan. Och även om mitt ego kanske hade mått kungligt av att bli struket medhårs, så hade det nog gjort bättre nytta om någon, vänligt formulerat, hade gett mig förslag till andra tankesätt och förklarat sin syn på saken för mig på ett pedagogiskt sätt. Diskuterat och ventilerat med mig. (Observera nu att jag inte pratar om idiotiska så kallade "råd" som "Tänk positivt!" och "Ryck upp dig!" eller "Var inte så bitter!". Dessa "råd" önskar jag att alla som läser detta ska stoppa upp där solen aldrig skiner - det hjälper inte, utan har påfallande ofta helt motsatt effekt! Vilket jag även har förargat mig skriftligt över tidigare...)

Det jag försöker komma fram till är alltså följande: jag vill starta en kvinnogrupp. Inte någon sådan där fjantig en, där man mediterar och stickar och luktar på örter, utan en riktig, vettig en. En dit vem som helst kan komma och lufta sina bekymmer, om de är som jag och inte tycker att problemen är stora nog för professionell hjälp. En grupp där alla diskuterar och ventilerar, erbjuder varandra nya synsätt, utan att för den skull trycka ner varandra med ordval som "bitter" och "Ryck upp dig!". En grupp där man kan få bli informerad om rättigheter och skyldigheter, om genus och feminism. En grupp där man lika gärna kan prata om aborter som om kobajs, med samma entusiasm. En grupp att bli inspirerad av och bli upplyft av. En grupp där man till och med kan ha homepartys med sexleksaker eller fast skruvmejslar, om så önskas. Där man får dricka bubbligt rosé om man vill, eller whisky om man hellre önskar det. En peppgrupp helt enkelt. Peppstars.

Typ som Frimurarna, fast bättre.