Jag har nog alltid tyckt att folk som tofflar med sina respektive är skittråkiga. Många gånger har jag blivit irriterad på mina nykära vänner för att de inte vill följa med ut och supa eller vad annat vi nu hade kunnat hitta på. Jag har inte förstått det här behovet som verkar föreligga att spendera varje sekund med sin nyfunna kärlek. "Jävla tråkmåns!" har jag skrikit, tyst för mig själv.
Jag har inte heller förstått varför dessa nykära vänner blir alldeles ledsna och nedstämda så fort deras respektive är utom synhåll i några dagar. "Sluta pallra, det är ju inte som att han inte kommer tillbaks", har jag hånfullt fnyst, tyst för mig själv.
Inte heller har jag förstått varför dessa nykära vänner så ivrigt sitter och vakar över sina telefoner och blir deppiga om inte respektive respektive har svarat på meddelandet inom fyra minuter. "Men tönt, han är väl upptagen och han hör väl av sig när han har tid", har jag suckat, tyst för mig själv. Helt oförstående.
Nu kan jag däremot högtidligen meddela den som bryr sig att jag har blivit upplyst. Jag fattar nu. Förlåt att jag inte har förstått allvaret i era symptom tidigare. Det är svårt att inse vidden av toffelbehovet om man inte själv har upplevt det, antar jag.
Så jag ber om ursäkt. Jag ska inte håna er mer. Jag förstår er nu.
Välkommen in till den toffliga sidan Nina! Du kommer älska det.
SvaraRadera(Eller, faktum är att du kommer hata det lite eftersom tofflandet också innebär en konstant oro. Men frukta ej, experten finns här på bara ett mails avstånd.)