Praktiska detaljer.

Det blev alltså precis just klart; jag flyttar till Tammerfors i januari för att börja på radio86, där jag ska agera programledare och även skriva diverse artiklar om livsstil, mode och kultur i allmänhet.

Tammerfors ligger ungefär 170 km från Åbo. Åbo ligger ungefär 4,5h från Långnäs och Långnäs ligger ungefär 35 minuter från Mariehamn. Tammerfors heter Tampere på finska och stan består av 0,5 % svenskspråkiga. Det betyder att 99,5 % av de cirka 200 000 tammerforsborna är finskspråkiga. Tillåt mig att upprepa; 99,5 FAKKING PROCENT FINSKSPRÅKIGA!!

Med mina skraltiga finskakunskaper lär det här gå fantastiskt smärtfritt. Som tur är kommer jag att jobba på svenska och engelska, så där är det inga problem och lägenhet skulle företaget ordna. Men hur kommer jag lösa den tvungna interaktionen med andra människor utanför jobbet? Hur ska jag lyckas fixa ett nytt abonnemang? Internet? Gymkort? Folkbokföring? Beskattningsintyg? Försäkring? Sjukvård?

Kanske viktigast av allt; HUR i hela friden ska jag kunna beställa kläder på nätet?? Vad jag har sett så är det bara H&M som har en svenskspråkig sida även för Finland. På alla andra sidor är det hanka sig fram på fäänska som gäller...


Nåja. Det är väl bara att sätta ett -i eller ett -lainen på slutet av alla svenska ord, så blir det någon form av ugriska.

Indestructible.

Jag är i allmänhet rätt likgiltig när det kommer till Robyn's låtar. Hon är typ "okej", i mina öron. Varken mer eller mindre. Men här om veckan, när jag satt i bilen på väg till Bobbo, spelades en låt av henne på radion. "Indistructible", hette den. Jag, som inte direkt brukar ta notis om skvalmusikens texter, hajade till över en rad som hon sjöng i låten:

"I'm gonna love you like I've never been hurt before."

Det kändes som att den lilla raden gav mig svaret på en lång tids bryderier angående mitt nya förhållande. Sedan jag upptäckte att jag är så kär så jag nästan får slaganfall, har jag varit livrädd för en hel massa saker; att han ska vakna upp och inse att jag inte är den han egentligen vill ha, att han har känslor för sitt ex, att allt bara är en dröm, att jag kommer fucka upp allt... Ja, sånt där.

Jag tänker mig att denna, emellanåt nästan smått besinningslösa, rädslan har sin grund i tidigare erfarenheter. Jag har liksom blivit "uppfostrad" att alltid vara på helspänn och alltid vänta mig det oväntade, för vad som helst kan hända. Det här har antagligen gjort att jag utstrålat misstänksamhet, vilket i sin tur kan ha föranlett tidigare besvikelser, eftersom personerna som svikit mig kanske kan ha känt sig dömda på förhand så att tröskeln att göra mig illa blev lägre. Det är bara spekulationer, men jag känner att jag måste ta något slags ansvar eftersom den enda gemensamma nämnaren för alla dessa eländiga möten är jag.

Så, jag har varit livrädd för att göra om samma misstag igen nu, för den här människan vill jag verkligen, verkligen, verkligen, verkligen, verkligen INTE mista, någonsin. Jag vill ha honom vid min sida hela livet. Och som jag har läst och funderat, kontemplerat och planerat. Jag har mediterat och försökt psyka mig själv med hemsnickrad kognitiv beteendeterapi, förundrats en del över resultaten och känt mig som en allmänt lugnare människa, tappat koncepten, fått ont i magen och hittat dem igen.

Tänk att allt som behövdes var den där raden i den där låten, den där kvällen:

"I'm gonna love you like I've never been hurt before."

Så enkelt. Så svårt. Så rätt. Jag är ett blankt ark, han är ett blankt ark. Inga konstigheter, inga svårigheter. Bara han och jag.

Julklapp?

Från OBH Nordicas finska hemsida, översatt till svenska by the awesomeness of Google Translate.

Man måste älska Björn Ranelid.

Björn Ranelid. Vilken man. Vilken legend. Hans självgodhet är ett fenomen i sig. Efter avslöjandet om att han ska delta i Melodifestivalen 2012, menar författar-Sveriges elit att han har gått för långt i sin mediekåthet. Björn Ranelid, å sin sida, låter sig dock inte nedslås av kollegernas kritik och släpper istället dessa ovärderliga citat:

"Det är den största sensationen i Melodifestivalens historia. Sannolikheten är noll för detta. Det har aldrig hänt att en svensk författare står på scen som artist, ej heller har det hänt att det kan kombineras med Augustpris. Det är en
form av litteraturhistoria."


"Det finns ingenting negativt att säga om detta. Det ska skrivas svensk litteraturhistoria för jag sprider mitt ord mer än vad Stieg Larsson någonsin har gjort."

Jag älskar härmed Björn Ranelid. Jag har aldrig läst ens en rad av något han har skrivit, men jag älskar honom. Det finns förmodligen inte en människa på jorden som är så hög på sin egen förträfflighet som han, som har svalt myten om sig själv med hull och hår så hårt som han. Han är en fantastisk människa.

Eddie Gordon.

Det finns en serie som är ritad av åländska Sara Karlsson, som heter Eddie Gordon och handlar om Åland och ålänningar. Det är bland det roligaste jag har sett - någonsin, alla kategorier. Jag tänkte visa dig några guldkorn, däremot vill jag varna eventuella utomåländska läsare att detta möjligen kan klassas som inside-humor.

Och så en riktig klassiker:

Fördomarna jag omsorgsfullt odlat har fått punka.

Jag har fördomar. Jag gillar det inte alltid, nästan aldrig, faktiskt. Ibland kommer jag på mig själv med att ivrigt portionera ut mina fördomar om folk i mitt eget huvud när jag sitter i receptionen på läkarstationen.

Exempel 1.
En gammal dam kommer fram till receptionen och ska betala för sitt läkarbesök. Damen är född omkring mitten av 1920-talet. Jag meddelar damen att besöket kostar 20 €. Jag tänker mig att hon kommer betala kontant, eftersom gamla tanter alltid har snortjocka plånböcker innehållande nog med sedlar för att täcka Greklands statsskuld, för att gamla tanter alltid betalar "över disk", använder bankbok och ingen gammal tant vet vad en internetbank är.

Jag trycker alltså på knappen i mitt kassaprogram där det står "Kontant" och får ut ett kvitto.
- "Jag skulle vilja ha en sån där lapp som man kan betala på INTERNET", säger damen, född på det glada 20-talet, och manglar därmed mina fördomar till smulor. Jag makulerar kvittot och skriver ut en internetlapp.


Exempel 2.
Samma scenario som ovan, fast denna gång med en annan dam som är i ungefär samma ålder. Återigen tar jag för givet att det är kontant betalning som gäller, tänker att förutom att gamla tanter inte vet vad en internetbank är, så har ingen heller någonsin sett ett bankkort, och skriver ut ett kontantkvitto.
Damen drar fram sitt bankkort och säger: "Noo kan man välan bitaala me KORT här åå?". Jag känner mig dum, makulerar kvittot och skriver ut ett kortkvitto istället.

Exempel 3 (och den här skäms jag över, dock är det tyvärr inte mindre sant för det).
En pappa kommer in med sin fem månader gamla dotter. "Men åh, så sött! Vad fint att han tar han om sin bebis", tänker jag.
En mamma kommer in med sin åtta månader gamla son. Jag reagerar inte ens.

Det är så pinsamt, JAG är så pinsam för att jag tänker så! Idioti. Fullständigt galet.
Men jag ser det som att jag nu i alla fall har uppmärksammat mina egna tankegångar och därmed kan ta det första steget till förändring.