Jag har fördomar. Jag gillar det inte alltid, nästan aldrig, faktiskt. Ibland kommer jag på mig själv med att ivrigt portionera ut mina fördomar om folk i mitt eget huvud när jag sitter i receptionen på läkarstationen.
Exempel 1.
En gammal dam kommer fram till receptionen och ska betala för sitt läkarbesök. Damen är född omkring mitten av 1920-talet. Jag meddelar damen att besöket kostar 20 €. Jag tänker mig att hon kommer betala kontant, eftersom gamla tanter alltid har snortjocka plånböcker innehållande nog med sedlar för att täcka Greklands statsskuld, för att gamla tanter alltid betalar "över disk", använder bankbok och ingen gammal tant vet vad en internetbank är.
Jag trycker alltså på knappen i mitt kassaprogram där det står "Kontant" och får ut ett kvitto.
- "Jag skulle vilja ha en sån där lapp som man kan betala på INTERNET", säger damen, född på det glada 20-talet, och manglar därmed mina fördomar till smulor. Jag makulerar kvittot och skriver ut en internetlapp.
Exempel 2.
Samma scenario som ovan, fast denna gång med en annan dam som är i ungefär samma ålder. Återigen tar jag för givet att det är kontant betalning som gäller, tänker att förutom att gamla tanter inte vet vad en internetbank är, så har ingen heller någonsin sett ett bankkort, och skriver ut ett kontantkvitto.
Damen drar fram sitt bankkort och säger: "Noo kan man välan bitaala me KORT här åå?". Jag känner mig dum, makulerar kvittot och skriver ut ett kortkvitto istället.
Exempel 3 (och den här skäms jag över, dock är det tyvärr inte mindre sant för det).
En pappa kommer in med sin fem månader gamla dotter. "Men åh, så sött! Vad fint att han tar han om sin bebis", tänker jag.
En mamma kommer in med sin åtta månader gamla son. Jag reagerar inte ens.
Det är så pinsamt, JAG är så pinsam för att jag tänker så! Idioti. Fullständigt galet.
Men jag ser det som att jag nu i alla fall har uppmärksammat mina egna tankegångar och därmed kan ta det första steget till förändring.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar