"I'm gonna love you like I've never been hurt before."
Det kändes som att den lilla raden gav mig svaret på en lång tids bryderier angående mitt nya förhållande. Sedan jag upptäckte att jag är så kär så jag nästan får slaganfall, har jag varit livrädd för en hel massa saker; att han ska vakna upp och inse att jag inte är den han egentligen vill ha, att han har känslor för sitt ex, att allt bara är en dröm, att jag kommer fucka upp allt... Ja, sånt där.
Jag tänker mig att denna, emellanåt nästan smått besinningslösa, rädslan har sin grund i tidigare erfarenheter. Jag har liksom blivit "uppfostrad" att alltid vara på helspänn och alltid vänta mig det oväntade, för vad som helst kan hända. Det här har antagligen gjort att jag utstrålat misstänksamhet, vilket i sin tur kan ha föranlett tidigare besvikelser, eftersom personerna som svikit mig kanske kan ha känt sig dömda på förhand så att tröskeln att göra mig illa blev lägre. Det är bara spekulationer, men jag känner att jag måste ta något slags ansvar eftersom den enda gemensamma nämnaren för alla dessa eländiga möten är jag.
Så, jag har varit livrädd för att göra om samma misstag igen nu, för den här människan vill jag verkligen, verkligen, verkligen, verkligen, verkligen INTE mista, någonsin. Jag vill ha honom vid min sida hela livet. Och som jag har läst och funderat, kontemplerat och planerat. Jag har mediterat och försökt psyka mig själv med hemsnickrad kognitiv beteendeterapi, förundrats en del över resultaten och känt mig som en allmänt lugnare människa, tappat koncepten, fått ont i magen och hittat dem igen.
Tänk att allt som behövdes var den där raden i den där låten, den där kvällen:
"I'm gonna love you like I've never been hurt before."
Så enkelt. Så svårt. Så rätt. Jag är ett blankt ark, han är ett blankt ark. Inga konstigheter, inga svårigheter. Bara han och jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar