Världens finaste människa.

Den där karln, som är på bilden ovan, är världens finaste människa. Han är så snäll och så omtänksam och så fantastisk. Han får mig alltid att skratta och han får mig att må så sabla bra! Jag hoppas att jag får vara bredvid honom länge, länge.

Tänk att livet råkar sig så där ibland! Först är man så nere så man inte ens orkar titta upp, och sen plötsligt står någon där bredvid dig på dansgolvet och bara är helt perfekt! Det är sjukt egentligen. Aldrig trodde jag att jag skulle få känna så här, och så gör jag det i alla fall!

Men det måste ju betyda att det finns hopp för alla. :)

Hihi...

Där jag jobbar handlar varenda andetag om Kina. Ofta blir det ganska tungt när man dyker ner i yttrandefrihet, djurplågeri, ekonomi, expansion och allt annat som vi för tillfället knåpar med.
Men ibland får man skratta också:

A Finn, a German and a Chinese were stuck on a deserted island together.
-Let uz build a zociety, said the German. Finnish perzon, yu build ze zaunas, I vill build uz zome roadz and yu, Chineze perzon, yu bring ze supplies!

They all got on with their tasks, and a few weeks later, they met up to show what they had made. The German proudly presented his roads. The Finn couldn't get over how great his saunas were. But the Chinese guy was nowhere to be found. The Finn and the German went around the island, flipping every rock in the search. Suddenly, the Chinese guy jumped out from behind a bush, yelling:
- SUPLAAAAJS!

Höhöhöhö... :D

*drooool*

Om en vecka får jag lön. Min första lön på VÄHÄÄÄÄLDIGT länge. Dessutom kan det nog vara så att det till och med råkar vara den högsta lönen jag fått, någonsin. När provanställningsperioden är över, den 1 maj, får jag ÄNNU MER.

Så vad gör jag då? Planerar jag amorteringar? Vilka fonder jag ska investera i? Hur mycket jag ska skänka till välgörande ändamål?

NÄH!

Jag browsar igenom vilka kläder och skor jag ska inhandla! Så klart! Jag ska fira min första lön med att handla upp åtminstone 108 euro utan att ha skuldkänslor för det.

Can't effin' wait.

Vad är det med folk...

... som trycker 700 gånger på knappen vid trafikljusen? Jag vill släppa lös min vrede över dessa människor.

Filmtips and other news.

Den här dokumentären är fantastisk.





Annars då? Jo tack, bara bra. Jag intervjuade mr presidentkandidat Paavo Lipponen idag, det var ett intressant avbrott i en annars väldigt kaotisk och ångeststressig dag.

Paavo "PLip" Lipponen

Jag hade även ett litet uppmuntrande mejl från en lyssnare i min inbox i morse när jag kom till kontoret. Avsändaren tyckte om den nya rösten och tackade för ett intressant program. Personen i fråga lovade även att fortsätta knäppa på Vinyl 107, då vårt prrugramme brakar loss. Vi har en lyssnare i alla fall. And he likes it. Alltid något.


Annars saknar jag Bobbo, så där så att det känns som att man kan börja blöda näsblod av saknad när som helst. Jag hinner fundera mycket på kvällarna, trots internets outsinliga dokumentärström, så jag funderar på honom och på oss och på mig. Jag funderar och oroar mig, pratar med honom på Skype i någon timme och så är det lugnt en stund igen, tills jag hittar tillbaks. Så längtar jag och gråter en stund, sen skärper jag till mig, påminner mig själv om att jag faktiskt snart är halvvägs till 50 och att jag inte ska vara så ynklig och svag, riktar om funderingsfokus till skor, tränar lite, läser några rader och lägger mig.

The glorious life of a journalist.

Hard working woman!

"Hej, jag heter Nina Latvala och jag är journalist på ett internationellt medieföretag."

Det låter rätt coolt, visst?

Jag har mitt eget skrivbord, i en avskiljd del av kontorslandskapet. Bredvid mig sitter min kollega, framför mig sitter en irländare. Snett framför mig sitter engelsmännen, bakom dem finns danskarna och bredvid dem sitter i sin tur nyhetsteamet.

Det bjuds på gratis te och kaffe tills man storknar.

Jag har en alldeles egen mailadress till företaget.

Jag har publicerat mina första artiklar på webben och på lördag sänds mitt första nyhetsinslag.

Jag har översatt artiklar tills jag har blivit alldeles såsig i huvudet.

Jag gillar mina kollegor. Mina kollegor verkar gilla mig. Pojkarna från IT frågar mig om allt funkar som det ska minst 26 gånger om dagen.

Jag tycker supermycket om mina närmsta chefer. De verkar vara fantastiska.

Jag kommer till jobbet någon gång mellan åtta och nio på morgonen, och jag går hem mellan fyra och fem på eftermiddagen. Precis som en riktig människa.

Jag får göra inslag till programmet precis som jag önskar.

Det går nog bra det här... :)