Fredagkväll hemma i fåtöljen.

I nattas vaknade jag vid midnatt av en sån överjävlig kramp i magen. Tvärt spårade tankarna iväg till älsklingsbrors nära-döden-upplevelse för två år sedan. Eller kanske är det tarmvred...? Eller blindtarmen? Eller inflammation i tarmfickorna?

Fan, det är inte helt bra för en hypokondriker att sitta och lyssna på symtom och diagnoser hela dagarna...

Nåja, jag har i alla fall klarat att spendera en fredagkväll hemma i TV-soffan med mamma. Det var faktiskt rätt skönt, hetsen jag annars känner inför helg och festande och sociala sammankomster är stilla. Jag känner inte att jag missar något, Mannen i mitt liv kommer nog inte vara på Arken ikväll heller. Så jag har faktiskt inget emot att sitta hemma med mamma, "The Bell Jar" av Sylvia Plath och en dokumentär om Hitler. Det känns som en bra kväll, och min lever bugar och bockar för ledigheten.

Men imorgon får det fanimig vara nog. Då måste jag ut.

Om inte annat, så är det ju Björneborg och Sonisphere och HIM nästa helg. Jag känner på mig att jag kommer få min beskärda del av fest och alkoholintag då... :)

YAAAAY!!!!!11oneoneone

Nu rullar det på mycket bra i Latvaland, måste jag säga!

1. Lasse Winnerbäck ikväll var magiskt. En stund i alla fall. Kent igår gick fankemig inte av för hackor heller.

2. HOFFMAESTRO imorgon, är taggad till förbannelse redan. Attans att jag jobbar på torsdag, men det bör väl i och för sig resten av Åland tacka valfri gud för...

3. Biljetten till Sonisphere i Björneborg är införskaffad, gänget är ofantligt på gång och detta BÖR vara året då Latvaland Queendom blir LatValo Anarchy. Känns som att Ville borde trilla ner på knä för mig nu, efter 8 års förspel. Ja, gott folk. Det är indeed 8 år sedan jag först förälskade mig i HIM. Den kärleken rostar aldrig.

4. Milkyfesten börjar ta form och 14 augusti är datumet då det kommer smälla. Det kommer bli legendariskt.

5. Paf Open börjar om typ två veckor. Brasse-ass for the win!


Sen börjar det nog vara dags att packa ihop och åka hem till mina kära, fruktansvärt ont-i-hjärtat-saknade vänner i Kalmar. Min älskade bror med familj hakar eventuellt på! Brorsonen är taggad för djurpark och Astrid-värld. Den andra brorsonen följer väl med han också. Han har väl inte så mycket val. :P

Och när det året är slut är det väl tid att börja spika ihop något slags riktigt liv. Allt går så snabbt nuförtiden... Nåja. Bättre att göra något kick-ass av den lilla tid som är kvar innan det är dags att attenda den eviga grillfesten.

VITTOOOO!!!

I morse när jag vaknade, spratt jag ur sängen som en liten nyutsprungen lärka. Åt min frukost, drack mitt kaffe, läste tidningen och lyssnade på mitt favoritprogram på radion. Nemas problemas. Satte mig i bilen och skulle åka till jobbet, för en gångs skull i rätt god tid. Åkte vanliga vägen, kom till en avspärrning, fick svänga och åka runt andra vägen istället. Inget större problem.

Någonstans framåt Lervik fick jag plötsligt psykbryt och blev flyförbannad. På den satans avspärrningen, på bilhelvetet som man måste varva upp till 800 000 för att den överhuvudtaget ska fungera som en vanlig bil, på den där förbannade karljäveln som inte vill svara, på att jag inte vet om jag ska jobba till 13 eller 20 augusti, på att jag inte vet hur jag ska få ihop pengar och tid att åka till Björneborg, på att idiot-Finland inte säljer snus, på allt djävulskap som egentligen inte spelar så stor roll om man tänker efter.

Jag är fortfarande pissed. Jag vill slåss och bitas. Och jag vet inte vad jag ska göra för att bli glad igen. Positive thinking funkar tydligen inte för mig idag. FANSKAP!!!

Sekreterarskoj.

Det är trevligt när doktorerna försöker underhålla sekreterarna och pratar in en massa extra strunt på diktafonerna. Det gör det hela lite mindre tungt och allvarligt.


"HAALLLEEEÅÅÅÅÅ NEEEINAAAH! Är du redo för ett brakdiktat??" kom det precis på ett band. Jag skrattade lite.

Jag tycker om mina doktorbarn. :)

Sysslolös på jobbet, del IV: "Historiens bästa familjefoto."

Jag garvar alltid mjälten trasig när jag stöter på denna bild. Den är så fantastiskt klockren! :D




Ser du inte det roliga...? Kolla nere i högra hörnet, under reven på "mamman" i familjen...

Sysslolös på jobbet, del XIIV: "HAHAHAH!!"

Jag har garvat en timme åt detta foto. Älskar den brutalt kreativa idén: kan bebisen inte stå själv, så tejpar man upp den. I fönstret ska den, i alla fall!

NoEjd!

Idag kom min älskade bror släpande på en ny dator till mig. Min gamla har, på fullaste allvar, trillat i småbitar. Mor är rädd att den ska börja brinna så fort man kopplar i sladden.

Jag firade min nya ägodel med att ladda upp en hel massa sommarbilder som min gamla dator inte ville ha något att göra med. Dessutom samlade jag mod för en hel armé och skickade det där förbankade mailet. Nu kommer jag inte våga gå in på Facebook i resten av mitt liv, men det gör kanske inte så mycket. Huvudsaken är att jag såg en av mina djupaste rädslor i vitögat och ta ner garden för ett ögonblick. It's back up there igen, visserligen, men den var nere en sekund i alla fall.

Nu försöker jag koncentrera mig på Midsomer Murders, men fan vilket nasty avsnitt det var! Kommer ju drömma mardrömmar... Det är slut på gulliga mord nu, antar jag.

Sysslolös på jobbet, del XII: "Är jag dum igen nu...? Och i så fall, är det dåligt?"

Jag råkar ha en människa i min bekantskapskrets som tydligen fantiserar ihop en del sanningar lite då och då. Ganska ofta, skulle det visa sig. Detta har jag aldrig riktigt varit medveten om, så jag har trott och svalt allt som berättats för mig av denna person. Ivrigt lyssnat, tyckt synd om, tröstat, försökt stötta, skrattat, glatts med. Visst har historierna varit väl fantastiska emellanåt, men jag tänkte liksom inte ens tanken att det som sades inte skulle stämma. Vi har ju ändå känt varandra i flera år. Dessutom har det framkommit att personen ifråga brukar kunna berätta "andras historier" som sina egna, ibland även till deras ansikten. [S-M-R-T...?]

När det nu nystades upp en del saker som personen har sagt, som inte riktigt stämmer överens med verkligheten, blev jag först jävligt förvånad. Sedan blev jag naturligtvis ledsen och ganska uppretad.

Jag är fortfarande rätt förvånad, fastän det gått nära en vecka redan. Mest är jag nog förvånad över att jag blev så förvånad. Här har jag liksom gått runt och varit bitter och misstrott varenda själ på denna jord i flera år och jag trodde jag skulle stanna så, att det var min final destination. Men tydligen är jag fortfarande lilla naiv-Nina i hjärtat. Och på något sätt gör det mig glad. Det borde ju bevisa att jag inte alls är trasig längre, utan att hjärtat har krupit tillbaka till ruta ett. Det skulle ju i så fall tamejfaan vara på tiden! Ready to rumble again! :]

Men jag är också lite ledsen över att personen inte kunde vara ärlig med mig... Det handlade om en så fjantig sak, en fjantig sak som blev mycket större för mig än vad jag först hade kunnat föreställa mig. Fine om folk inte vill berätta sina mörkaste hemlisar för mig, det är eget val. Jag kanske kan vara nyfiken och fråga, men man behöver inte svara om man inte vill. Jag väljer också väldigt noga vilka som får gräva i min Tomb of Darkness. Men när jag liksom inte ens frågade, jag tog inte upp det. Personen ifråga tog upp det helt på eget initiativ, apropå ingenting. Och det var, har jag förstått, den vanliga proceduren. Berättelser som grips ur luften och berättas som verklighet.

Jag gillar inte folk som ljuger... Och nu vet jag inte vad jag ska göra av med människan i fråga. Kan vi fortfarande vara vänner eller är det chop-chop...? Jag gillar ju människan egentligen, men betyder det något om tilliten är väck?

Sysslolös på jobbet, del XI: "Det här med att hjärntvätta sig själv."

Eftersom allt jag i princip funderar på under min lediga tid är psykologirelaterat på något vis, så kom jag att tänka på det här med hjärntvätt. Visst är det häftigt vad man kan göra med ett svagt sinne? Tänk Charles Manson, till exempel. På något vänster lyckades han övertala fyra kvinnor att ha ihjäl en bunt med folk. Vad fan sa han, liksom? Hur fick han dem till det? I vilket state of mind var de här brudarna när de träffade Manson? Hur i helskode lyckades han övertala dem att tro att det var en bra idé att ta livet av ett gäng folk, däribland en höggravid kvinna? Vad tänkte de sen?

Eller sekter, för den delen. Ledarna har full kontroll och kräver medlemmarnas totala lojalitet, vad de än hittar på för otyg.

Jag tänkte precis skriva att jag undrar hur mottaglig jag är för hjärntvätt, men så kom jag på att det vet jag ju redan... :]

Jag har ju dessutom svart bälte i att lura i mig själv en massa strunt. Om jag återgår till det där med tro, till exempel. Jag föddes in i någon slags naiv tro på Gud. Gud var en vitskäggig, lynnig gubbe som bodde på ett moln och hade remsandaler och rökte pipa. End of story. När jag blev äldre, förvandlades allt det jag tagit för ohotad sanning tidigare, successivt och nästan obemärkt till sagor. Lika successivt och obemärkt förvandlades sagorna tillbaka till sanningar igen, när jag hade några år till på nacken. Denna gång var det dock Jesus som stod högst upp på min Hall of Fame. Jag var övertygad om att bara jag höll mig på mattan och tackade snällt för allt varje dag, så skulle allt lösa sig. Jag tjatade hål i huvudet på Jesus, varenda kväll bad jag om det ena och det andra. Dagtid försökte jag vända andra kinden till och vara en god kristen utan att verka alltför läskig för omkringvarande. Livet fuckade sig varenda jävla dag och jag bad hårdare och mer och tackade så mycket för det ena och det andra och bad att Jesus skulle förlåta mig för mina synder, och jag lovade dyrt och heligt att jag skulle vara snäll och trevlig, bara Han hjälpte mig lite med det jag inte riktigt orkade bära själv. Ändå sket allt sig på löpande band. Jag plöjde Jobs bok och antog att det var något sådant jag blev utsatt för. Jag bad mer, sökte till och med in på teologiprogrammet i Lund. Allt för att försöka komma underfund med vad fan det var jag gjorde för fel. Så en kväll när jag satt och läste Bibeln (nutcase...) stötte jag på ett ställe där det påstods att det inte räcker med att be om förlåtelse för de synder man gjort, för synden fanns i tankarna och i hjärtat och ibland kunde man ninja-synda, till och med. Synda utan att veta om det själv, that is. Så vad annat än att be så att knogarna vitnade. Inte hände det ett jotski för det. Istället hade jag ångest för allt jag gjorde, allt jag sa och allt jag tänkte. Till sist fick jag nog. Varenda andetag jag gjorde räknades ju typ som en synd, så jag lade Bibeln i bokhyllan, förlikade mig med min nyfunna roll som irreparabel syndare och gick nötter och bananer.

För att inte känna mig helt ensam i det stora universum, har jag nu tutat i mig själv att det är något så konkret som Ödet som bestämmer om mitt liv. Det är tack vare Ödet som jag lyckades bli till och det är Ödet som ska ha creds för att jag fick den bästa familjen och de bästa kompisarna på jorden. Det var Ödet som förde mig till Kalmar, där jag lyckades limma ihop skärvorna av mig själv till en bättre version av den jag var innan och det är Ödet som kommer se till att jag får ett kick-ass liv med en massa festliga historier att dela med mig av till mina barnbarn, som jag hoppas att Ödet kommer ge mig.

Jag och bästis E pratade om det här med Ödet en gång. Hon sa, om jag nu inte minns helt vilset, att hon inte trodde på Ödet eller att saker och ting händer för en Orsak, för att det gjorde henne livrädd. Hon gillade inte alls tanken på att det händer en massa skit för att det är Meningen att det ska hända, då kände hon sig ensam och hjälplös. Jag funkar helt tvärtom. Jag känner mig jävligt otrygg i tanken på att det inte finns någon mening med all världens otyg. Jag måste tro att bajset leder till guld, i slutänden. Annars får jag existentiell panikångest. Samtidigt tänker jag mig inte ett liv där jag sitter med armarna i kors och väntar på att awesome grejer ska trilla i famnen på mig, utan jag tänker mig att det egentligen bara är att do the leap. In i elden med huvudet före. Jag behöver inte vara rädd för vad som kommer hända sedan, för Ödet kommer svira ihop det till något stiligt i slutet ändå. [Jag inser mer och mer att detta låter sjukt på alla plan, men det är fortfarande logiskt i huvudet fastän jag inte kanske lyckas så bra med att få ut det i ord.]

Visserligen är jag rätt ny utövare av denna hemmasnickade fatalism, men det känns så lätt. Ödet har en fiffig plan för mig. Varför är jag då så förbannat rädd för att skicka iväg ett fjantigt litet mail...??

Skor.

Förra året var jag och dreglade på dessa skor, precis när de var nya i kollektionen. Då ville jag ha rosa, nu är jag dock mer sugen på ett par blå.

Eller kanske lila?

De ska bli mina i alla fall. Det är ett som är säkert.

Oh, crappy day... *oooh, crappy daaay*

Videli, vilken sugkass dag detta är. Jag är på sjukt dåligt humör, jag vill bita alla som kommer hit och gnäller och klagar och ynklar sig.

Jag har, I shit you not, INGENTING att göra, förrän 15:30, då jag ska räkna kassan. Jag får panik. Vad fan gör jag här? Varför slösar jag mitt dyrbara liv på att sitta här på min dyrbara röv och inte göra ett jotski?

Dessutom är det molnigt, mulet och regnsjukt.


HAHA, nu blev jag på lite bättre humör. En av tidningarna ringde precis och ville ha en intervju med den ena läkaren här. Jag vet inte om det är töntigt eller charmigt. Frapperande är dock att det har tagit nästan två månader för åländska medier att rota fram honom... Nåja, det är väl trevligt.

Snarvel.

En väldigt pratglad patient tittade precis in på mottagningen. Pratkvarnen ser sin granne och börjar, som sig bör, prata med henne:

Pratkvarn: Jaha, å hur äddä mä däj då?

Granne: Njaa, dä gåoor åpp å dä gåoor näär.

Pratkvarn: Jaaanå, så läng du kan slå åpp di där vackra juusbloo å
si däj i späägäln, å sir samma gamla kärring som allti så övverlävär man
noo!

Det kom så klockrent. Ibland är detta en alldeles fantastiskt charmig plats att arbeta på.

Nu har pratkvarnen nog talat oavbrutet i nästan 15 minuter. Jag misstänker att han talar både på in- och utandning, för jag fattar inte hur han hinner få luft...





5 minuter senare: MY EARS ARE F*CKING BLEEDING!!!

Sysslolös på jobbet, del X: "Brutalt uttråkad."

Var i hela friden håller 09:45-patienten hus?

Dedicated to Elin with love.

"At this year's music festival, we have skipped the music all together - and not a single person has noticed yet!"

Sysslolös på jobbet, del IX: "Myror."

Nu blir jag riktigt just galen.

Jag har inte ett skit att pyssla med, och klockan är 14:14. Jag blir TOKIG! Jag får panik. Det kryper i kroppen. Jag vill jättegärna skrika fula saker åt idiotpatienter som har lämnat både hyfs och hjärna hemma på hyllan. Vissa svenskar verkar tro att Åland är en låtsasplats, och att det därför är helt OK att säga och göra precis vad som helst, för det är ju ändå inte på riktigt.

Jag mår lite illa, samtidigt som jag är pirrig och spattig med grava koncentrationssvårigheter. Min kära läkarkollega tyckte att symptomen tydde på förälskelse och frågade om jag tyckte att det var värt att anteckna i journalen. Fanskap.

And the winner is...

Det är så roligt när en av läkarna ropar in sina patienter i väntrummet; han låter som att han presenterar vinnaren av ett stort, prestigefyllt pris. Jag vill alltid börja jubla och applådera, per ren automatik. Fantastiskt trevligt.

Paul has done it again!

Det finns tydligen en bläckfisk i Tyskland som har förutspått alla VM-matchers vinnare. 8 matcher av 8 har han tippat rätt. Stört.

Jobbig känsla.

Det är en oäven känsla det här, när man inte riktigt vet vad man ska göra av sig själv. Jag vill krypa ur mitt eget skinn, men jag vet inte till vilken nytta. Jag känner mig helt lame-o fast attsikins rastlös på samma gång.

Kanske är det sorg över att helgen är slut. Det har varit så jävla kul. Trampbåt, Fanta och rosé, fantastiska människor och solsken. Oerhört angenämt!

Imorgon måndag: begin reload. Det är ju snart helg igen, och då är det kanotering och pubrunda #2; Walk Of Fame!

Dumheter.

Hur FAN kan man komma på idén att vara ute på "lilla kiken" till klockan 04:00 om man ska upp klockan 06:00 och JOBBA dagen efter?!

Sysslolös på jobbet, del IIX: "Bloggdykning."

Idag har jag agerat receptionist, växeltelefonist och sekreterare, men nu är allt jobb slut. Så vad passar då bättre än att snoka sönder folks bloggar?

Slirade knappt obemärkt in på Jackie Ferms blogg och hittade där en bild som hon totat ihop. Hon skriver att det är hennes drömutseende. Jag har helt fräckt stulit bilden.

Kära kalmarbor; tycker ni inte att detta påminner en hel del om en viss fräulein i vår närhet? Eller är det bara jag? I alla fall ögonen. Eller...?

P.S. Hela Jackies inlägg om denna bild hittar ni här. I kommentatorsfältet har folk skrivit en massa elaka saker om denna bild, så jag vill bara passa på att understryka att den här personen jag tycker Jackie påminner om INTE på något sätt är ful. Tvärtom, hon är assöt. Så don't get any ideas. D.S.

*fniss*

Jag skulle precis boka en telefontid åt en patient, så jag säger:

- "Läkaren som ringer dig heter Skam Sårsgard."


Patienten tittade lite konstigt på mig, och man såg riktigt hur tankegångarna gick.

- "Skam? Det låter inte som han var så välkommen av sina föräldrar..."


Jag höll på att bryta ihop av skratt.


P.S. Läkaren heter Sam, inte Skam. Det bjuds däremot in till lite tungvrickeri om man försöker säga för- och efternamnet snabbt efter varandra, eftersom efternamnet börjar på Ska. Sabla kul, i alla fall.

Sysslolös på jobbet, del VII: "Uppdatering."

Det känns som att det var 80 år sedan jag skrev något sist. Det har i alla fall hänt en jäkla massa skoj sedan dess.

I lördags, till exempel, var vi ett litet gäng på 12 brudar som idkade barrunderi i Mariehamns kvällssol. Det var fantastiskt trevligt! Jag hade min fina nya klänning på mig. Nu har jag tröttnat på den. Sucks to be me.
Btw; jag har egentligen aldrig varit mycket för efterfester. Dock är det i princip allt jag gör om helgerna nu för tiden - efterfestar med roliga människor och skrattar tills jag kiknar! Jag förstår inte att jag inte har sett tjusningen i det tidigare! Det är ju fantastiskt!

Så har en Klara och en Elvira kommit till världen - två supersöta småttingar som båda föddes nu senaste veckan. Weeiii!! :D

För tillfället råkar jag också vara arbetskollega med en känd svensk skådespelares son, vilket är lite... intressant. Världens gullunge är han i alla fall! Vi har lite samma humor. Jag gillar't.

Sysslolös på jobbet, del VI: "Personlighetstest."

Eftersom jag är vilse i pannkakan när det kommer till... ja, allt, så tänkte jag att jag skulle köra ett personlighetstest i ett försök att bringa lite ordning i salen. Utlåtandet löd som följer:

Nina Latvalas personlighetstyp:
Entusiastiska, kreativa och idealistiska. Kan göra nästan allt som
intresserar dem. Socialt begåvade. Måste leva sitt liv i enlighet med sina
värderingar. Entusiastiska inför nya idéer, men blir uttråkade av detaljer.
Flexibla och öppna för argument. Många och varierande talanger och
fritidsintressen.

Karriärer som skulle kunna passa Nina Latvala:
Skådespelare, journalister, skribenter, musiker, konstnärer, konsulter,
psykologer, entreprenörer, lärare, personalvetare, politiker, diplomater,
TV-reportrar, marknadsförare, forskare, säljare, artister, präster,
PR-ansvariga, sociologer, socialarbetare.

Jag har tyvärr inte så stor uppfattning om huruvida detta stämmer in eller ej. Dock kan jag skriva under på att jag är entusiastisk inför nya idéer, men att jag tröttnar om jag måste börja pilla med viktiga småsaker. Därför är jag tveksam om jag skulle kunna vara kapabel till att starta eget. Jag går ju runt med huvudet bland molnen för jämnan, så jag kanske inte skulle klara av att hålla reda på alla viktiga saker och detaljpill.

Jag har många gånger fått höra att jag är en "konstnärssjäl", som att det vore positivt. Nu börjar jag däremot fundera om det skulle kunna klassas som en störning att vara konstnärssjäl. Det hade ju varit lite trist. Det låter ju så fint.

Får jag presentera; mitt livs kärlek!

På lördag ska jag rock this dress genom hela Mariehamn, tillsammans med gråa pumps och en grå kuvertväska. Heeeyah, woop woop!

I REST MY effin' CASE!

Var sjätte svensk man har tydligen köpt sex.

Jag fick ta emot ofantliga mängder skit för att jag påstod detta för några månader sedan.


I REST MY CASE!