Eftersom allt jag i princip funderar på under min lediga tid är psykologirelaterat på något vis, så kom jag att tänka på det här med hjärntvätt. Visst är det häftigt vad man kan göra med ett svagt sinne? Tänk Charles Manson, till exempel. På något vänster lyckades han övertala fyra kvinnor att ha ihjäl en bunt med folk. Vad fan sa han, liksom? Hur fick han dem till det? I vilket state of mind var de här brudarna när de träffade Manson? Hur i helskode lyckades han övertala dem att tro att det var en bra idé att ta livet av ett gäng folk, däribland en höggravid kvinna? Vad tänkte de sen?
Eller sekter, för den delen. Ledarna har full kontroll och kräver medlemmarnas totala lojalitet, vad de än hittar på för otyg.
Jag tänkte precis skriva att jag undrar hur mottaglig jag är för hjärntvätt, men så kom jag på att det vet jag ju redan... :]
Jag har ju dessutom svart bälte i att lura i mig själv en massa strunt. Om jag återgår till det där med tro, till exempel. Jag föddes in i någon slags naiv tro på Gud. Gud var en vitskäggig, lynnig gubbe som bodde på ett moln och hade remsandaler och rökte pipa. End of story. När jag blev äldre, förvandlades allt det jag tagit för ohotad sanning tidigare, successivt och nästan obemärkt till sagor. Lika successivt och obemärkt förvandlades sagorna tillbaka till sanningar igen, när jag hade några år till på nacken. Denna gång var det dock Jesus som stod högst upp på min Hall of Fame. Jag var övertygad om att bara jag höll mig på mattan och tackade snällt för allt varje dag, så skulle allt lösa sig. Jag tjatade hål i huvudet på Jesus, varenda kväll bad jag om det ena och det andra. Dagtid försökte jag vända andra kinden till och vara en god kristen utan att verka alltför läskig för omkringvarande. Livet fuckade sig varenda jävla dag och jag bad hårdare och mer och tackade så mycket för det ena och det andra och bad att Jesus skulle förlåta mig för mina synder, och jag lovade dyrt och heligt att jag skulle vara snäll och trevlig, bara Han hjälpte mig lite med det jag inte riktigt orkade bära själv. Ändå sket allt sig på löpande band. Jag plöjde Jobs bok och antog att det var något sådant jag blev utsatt för. Jag bad mer, sökte till och med in på teologiprogrammet i Lund. Allt för att försöka komma underfund med vad fan det var jag gjorde för fel. Så en kväll när jag satt och läste Bibeln (nutcase...) stötte jag på ett ställe där det påstods att det inte räcker med att be om förlåtelse för de synder man gjort, för synden fanns i tankarna och i hjärtat och ibland kunde man ninja-synda, till och med. Synda utan att veta om det själv, that is. Så vad annat än att be så att knogarna vitnade. Inte hände det ett jotski för det. Istället hade jag ångest för allt jag gjorde, allt jag sa och allt jag tänkte. Till sist fick jag nog. Varenda andetag jag gjorde räknades ju typ som en synd, så jag lade Bibeln i bokhyllan, förlikade mig med min nyfunna roll som irreparabel syndare och gick nötter och bananer.
För att inte känna mig helt ensam i det stora universum, har jag nu tutat i mig själv att det är något så konkret som Ödet som bestämmer om mitt liv. Det är tack vare Ödet som jag lyckades bli till och det är Ödet som ska ha creds för att jag fick den bästa familjen och de bästa kompisarna på jorden. Det var Ödet som förde mig till Kalmar, där jag lyckades limma ihop skärvorna av mig själv till en bättre version av den jag var innan och det är Ödet som kommer se till att jag får ett kick-ass liv med en massa festliga historier att dela med mig av till mina barnbarn, som jag hoppas att Ödet kommer ge mig.
Jag och bästis E pratade om det här med Ödet en gång. Hon sa, om jag nu inte minns helt vilset, att hon inte trodde på Ödet eller att saker och ting händer för en Orsak, för att det gjorde henne livrädd. Hon gillade inte alls tanken på att det händer en massa skit för att det är Meningen att det ska hända, då kände hon sig ensam och hjälplös. Jag funkar helt tvärtom. Jag känner mig jävligt otrygg i tanken på att det inte finns någon mening med all världens otyg. Jag måste tro att bajset leder till guld, i slutänden. Annars får jag existentiell panikångest. Samtidigt tänker jag mig inte ett liv där jag sitter med armarna i kors och väntar på att awesome grejer ska trilla i famnen på mig, utan jag tänker mig att det egentligen bara är att do the leap. In i elden med huvudet före. Jag behöver inte vara rädd för vad som kommer hända sedan, för Ödet kommer svira ihop det till något stiligt i slutet ändå. [Jag inser mer och mer att detta låter sjukt på alla plan, men det är fortfarande logiskt i huvudet fastän jag inte kanske lyckas så bra med att få ut det i ord.]
Visserligen är jag rätt ny utövare av denna hemmasnickade fatalism, men det känns så lätt. Ödet har en fiffig plan för mig. Varför är jag då så förbannat rädd för att skicka iväg ett fjantigt litet mail...??
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar