Sysslolös på jobbet, del XII: "Är jag dum igen nu...? Och i så fall, är det dåligt?"

Jag råkar ha en människa i min bekantskapskrets som tydligen fantiserar ihop en del sanningar lite då och då. Ganska ofta, skulle det visa sig. Detta har jag aldrig riktigt varit medveten om, så jag har trott och svalt allt som berättats för mig av denna person. Ivrigt lyssnat, tyckt synd om, tröstat, försökt stötta, skrattat, glatts med. Visst har historierna varit väl fantastiska emellanåt, men jag tänkte liksom inte ens tanken att det som sades inte skulle stämma. Vi har ju ändå känt varandra i flera år. Dessutom har det framkommit att personen ifråga brukar kunna berätta "andras historier" som sina egna, ibland även till deras ansikten. [S-M-R-T...?]

När det nu nystades upp en del saker som personen har sagt, som inte riktigt stämmer överens med verkligheten, blev jag först jävligt förvånad. Sedan blev jag naturligtvis ledsen och ganska uppretad.

Jag är fortfarande rätt förvånad, fastän det gått nära en vecka redan. Mest är jag nog förvånad över att jag blev så förvånad. Här har jag liksom gått runt och varit bitter och misstrott varenda själ på denna jord i flera år och jag trodde jag skulle stanna så, att det var min final destination. Men tydligen är jag fortfarande lilla naiv-Nina i hjärtat. Och på något sätt gör det mig glad. Det borde ju bevisa att jag inte alls är trasig längre, utan att hjärtat har krupit tillbaka till ruta ett. Det skulle ju i så fall tamejfaan vara på tiden! Ready to rumble again! :]

Men jag är också lite ledsen över att personen inte kunde vara ärlig med mig... Det handlade om en så fjantig sak, en fjantig sak som blev mycket större för mig än vad jag först hade kunnat föreställa mig. Fine om folk inte vill berätta sina mörkaste hemlisar för mig, det är eget val. Jag kanske kan vara nyfiken och fråga, men man behöver inte svara om man inte vill. Jag väljer också väldigt noga vilka som får gräva i min Tomb of Darkness. Men när jag liksom inte ens frågade, jag tog inte upp det. Personen ifråga tog upp det helt på eget initiativ, apropå ingenting. Och det var, har jag förstått, den vanliga proceduren. Berättelser som grips ur luften och berättas som verklighet.

Jag gillar inte folk som ljuger... Och nu vet jag inte vad jag ska göra av med människan i fråga. Kan vi fortfarande vara vänner eller är det chop-chop...? Jag gillar ju människan egentligen, men betyder det något om tilliten är väck?