JAG. JAG. JAG. JAG. JAG. JAAAAAAG!!!

Mycket av min värdefulla tanketid går åt till att försöka komma på vad felet med mig är. Det har ingenting med självömkan eller "oh-pity-me" att göra (förkylningen kan man däremot få tycka synd om mig för. Det gör jag.). Nej, det är helt enkelt så att jag är nyfiken på om jag är funtad som alla andra.

Jag har ett par anledningar till att jag misstänker skavanker i mitt varande:

1. Jag är sjukligt öppen.
Vissa kanske skulle kalla detta taktlöshet, jag är inte alldeles stolt över det alla gånger. Detta är dock något jag inte rår för. Sitter jag inne på information som någon annan kanske skulle behöva veta, så slutar det 9 gånger av 10 med att jag på något sätt meddelar denna person, ofta trots att jag mycket bestämt har bestämt mig för att hålla truten denna gång. Det spelar ingen roll ifall det handlar om att jag tycker någon är söt eller om att någons pojkvän inte beter sig enligt förhållandekonventionerna. Jag är sjukt kass på att hålla hemligheter om mig själv, för mig själv. Det kommer nästan alltid en punkt i livet då jag bara hör min egen röst bubbla ut mina hemlisar för någon, utan att jag hinner tänka mer än: "Men tyhyyyst...!". Det är liksom inget mysterium i att lära känna mig, jag slaskar ut det mesta ganska tvärt. Jag har försökt sluta med det, men jag kan inte hjälpa det. Jag vet inte om det är för mitt eget egos skull, eller för att jag har något annat underligt ändamål i mitt undermedvetna. Jag är snordålig på att ljuga. För det första äger jag inget pokerface. För det andra får jag så förbannat dåligt samvete, som gnager i flera dagar, bara om jag inte hälsar på busschauffören. Jag har lyckats hålla två stora hemligheter i flera år; den ena för att det aldrig kom på tal, och den andra för att jag lyckades gräva ner det i illusioner om att allt var i sin ordning.


2. Jag är en känslojunkie.
Jag älskar känslor. Det låter larvigt, men det är helt sant. Vare sig det handlar om total lycka eller den mörkaste av alla svarta depressioner - I love it all. På senare tid (typ någon månad) har jag börjat följa devisen "Välj dina krig". Med det menar jag att jag inte behöver explodera och fucka ur för minsta lilla. I alla fall inte innan jag har gjort min research och hört alla sidor, som en god journalist. Människor i min omgivning verkar så himla filbunkiga, medan jag mest går omkring och tänker att jag nog borde tagga ner.


3. Jag är nära nog besatt av att analysera mig själv.
Detta gäller både ut- och insidan. Dock mest insidan, har det visat sig. De flesta är nog inte det minsta intresserade av någon endaste del av mig, men jag kan inte låta bli att prata om det hela tiden. Jag har verkligen, verkligen på allvar försökt att inte prata om mig själv, men hälften av alla meningar jag lyckas formulera, börjar med ordet "jag". Jag, jag, jag, jag, jag, konstant. Det är sjukt störande när man väl börjar tänka på det. Det är som när man börjar fundera på hur många gånger man använder "typ" i sitt vardagliga tal. Mäkta irriterande! Men jag kan fortfarande inte hjälpa det. Jag är obotligt jätteintresserad av vad som pågår i mig. Missförstå mig inte nu, jag älskar att lyssna på andra människor, att prata och diskutera med andra, men jag verkar alltid ha en bra story från mitt eget liv till hands för alla situationer och samtalsämnen. Jävligt irriterande, måste jag säga. Jag, jag, jag. Nåja, du vet väl var det röda krysset sitter på din datamaskin... (Hej då, tack för att du läste, det var vänligt!)


4. Jag är kung på att älta.
Detta hör nog ihop med föregående punkt, men det här är också en sak jag innerligt försökt, men inte lyckats, hjälpa. Det kan gälla folk jag träffade för flera år sedan; hur verkade jag? Hur uppträdde jag? Vad tyckte de? Vad sa jag? Hur pratade jag? Hur såg jag ut? Fjantiga småsaker, ofta. Men även lite större saker. Saker som pojkar slängt ur sig till mig i mina dagar tenderar särskilt att fastna i tombolan och snurra på där, allt för länge. Ibland skrynklar det ihop sig och försvinner en stund, men så plötsligt hittar det ut igen. Oftast handlar ältandet i detta fall om sanningshalten i dessa pojkars påståenden. Jag vet ju egentligen innerst inne att det mesta inte är riktigt sant. Jag har, till exempel, aldrig sålt min kropp. Jag har också vänner som inte har några problem med att visa sig bland folk, fastän jag är med. Jag ryms in igenom dörrhål av vanlig storlek. And so on. Jag vet ju alltså oftast att dessa yttranden inte stämmer, men ända kan jag inte låta bli att fundera på dem. Vilket kan tyckas vara ett fruktansvärt slöseri med energi, mest därför att det är det också.


5. Jag är inte säker på om jag är smart eller dum.
Ibland känner jag mig sjukt smart. Då och då åtföljs denna känsla av ett brutalt nedtagande på jorden och då blir jag genast lite nervös och känner mig lite dum för att jag trodde att jag var så smart. Är jag smart? Är jag dum? Om jag är dum, hur blir jag smart? Jag minns ju inget, så jag kan ju knappast förlita mig på böcker. Om det nu inte handlar om väldigt märkliga saker som man knappast behöver veta. Det har en benägenhet att sätta sig. Typ folks telefonnummer. Har man en mobil med fungerande skärm, så lär man inte behöva kunna det utantill. Eller lågstadieklasskompisarnas mellannamn. Eller underliga människors födelsedagar och favoritfärger. Eller vilken låt som spelades när jag köpte de och de skorna. Jättekonstigt. Jag känner att jag borde kunna en massa saker om en massa saker, men jag minns ju inte om jag kan något om det, eller vad det överhuvudtaget var jag skulle minnas. Jättekonstigt. Jag siktar inte på ett Mensamedlemskap, men det hade varit trevligt att vara säker på att mitt IQ ligger i normalsnittet. Ibland får jag även en känsla av att folk som inte riktigt känner mig, tror att jag i någon grad är retarderad. Ibland får jag även en känsla av att jag beter mig så, utan att vara full eller kunna göra något åt det.

Det värsta med dessa oändliga analyser är att jag aldrig kommer någonvart. Jag når aldrig den gyllene kärnan, jag får liksom bara försöka komma fram till någon slags consensus med mig själv, så att jag i alla fall kan släppa det för en stund. Tills nästa gång manegen öppnar. Jag känner redan doften av popcorn, halm och djurbajs. Kakosmi, har jag lärt mig att det kallas. Det är sant, Google that shit.


Jag började häva i mig olika sorters insomningspreparat från naturen här för flera timmar sedan. Nu är min fråga; var är tröttheten? Klockan är jättemycket och jag ska upp snart. I want my money back.

Silence, god damnit!

Det kan vara förkylningen, det kan vara hösten som flåsar mig i nacken, det kan väl vara kursen, men jag har inte känt mig så här sjukt jävla hängig på mycket länge.

Kanske det är de där "tillbaka-till-Åland"-stegen som också kan svängas om till "bort-från-Åland". I helgen var jag on top of the world, nu några dagar senare känns det bara helt botten. Jag har försökt måla, sova, skriva, lyssna på musik, kolla stand up, allt det där som gör mig glad när jag inte får umgås med folk. Inget händer med mig. Jag hittar inte mitt mediationsmode, jag kan inte koncentrera mig. Så fort jag släcker lampan på kvällen, börjar cirkusen i huvudet snurra. Stipendier. Jobb. Skolan. Förflutet. Pengar. Människor. Jag. Minnen. Vikt. Människor. Jag. Jag. Framtid. Sluta röka. Sluta snusa. Jobb. Helsingfors. Höst. Minnen. Vinter. Vår. Flytta. Människor. Jag. Dutu-tu-ru-du-du-dutu-tu-ru goes the circus hela nätterna. I lördags var det Mora Träsk (frågor på den?) som stod för huvudunderhållningen när jag sov. Jag måste skaffa mig bättre underhållningsutbud på helgerna... Inte undra på att mina hjärnceller lägger sig ner och dör, en efter en.

Undrar om jag bara ska byta taktik. Lyssna på allt skräp som får mig riktigt deppig, läsa det deppigaste jag vet (min dagbok från förra året...?) och bara få ut allt ur systemet hastigast möjligt. Då kan jag ju vara tillbaks på topp igen typ på torsdag. Plan B får vara att supa huvudet av mig en gång. Den planen innebär ju dock en del risktagande; det kan ju generera sprillans nya bryderier. Men jag tror jag tar plan A först. Så illa tvungen, veckans föreläsningar ska klaras av först.

Det blir nog bra, jag gör så. Jag återkommer.


Kanske jag borde stänga bloggen igen. Eller så slutar jag helt enkelt skriva sånt här, än en gång. Men jag kan inte hålla mig. Jag är ju så jävla intressant, inte kan jag beröva mänskligheten mina fantastiska berättelser.

Me-time.

Nu är jag tillbaka i Kalmar. Det får bli en snabb uppdatering i punktform, eftersom jag är för lat och okreativ för att plita ner någon roman idag:

- Igår var jag på Ölands Djurpark & Tivoli med brorsonen och hans föräldrar. Fantastiskt trevligt.

- Jag har inhandlat en KAFFEKOKARE. Ofantligt vuxet gjort, tycker jag.

- Jag har också köpt en tillbringare...

- ... och en ny pläd.

- Mitt knä är paj.

- Jag har en sladd som man kan koppla från datorn till stereomaskinen, så nu har jag gött ljud.

- Jag har en hallampa också.

- Det var mycket trevligt att träffa alla vännerna.

- Mitt hår är lika långt som mitt löshår.


Så. Nu ska jag titta på the SimPsons och ha det kult. PUSS!

See you later...

Den här sommaren har gått alldeles för snabbt... Helt plötsligt droppar de av, en efter en.

Sa hejdå till Susanna, Carro och Jennifer efter lunchen. Tjöt lite. Lämnade precis av Hanna vid hamnen. Tjöt. Åkte hem och skriver ett blogginlägg. Tjuter.

Det kommer att bli så jävla tomt utan alla på en armlängds avstånd... Vi har haft så förbannat kul i sommar. Det har varit helt magiskt, alla dagar.


Nästa gång vi ska säga hejdå får det fanimig vara så att vi bokar fika helt som vanligt och så bara åker vi. "See you later", liksom... Inte "hej då". Aldrig "hej då"...




Sommarens låt. Robyn med "Dancing on my own".

Fest i sandlådans tecken!

Igår började Paf Open här i min stad. Ön är härmed invaderad av långa män och läskigt vältränade tjejer, vilkas yrke är att kasta boll över ett nät i sandlådan. And GOD, do I love it!

Igår klämde universum ur sig allt vatten som finns över Åland. Inte gjorde det något, visserligen. Jag och Naidaan knallade dit ändå, trogna fans som vi är. Idag var det bättre väder, så vi parkerade våra ändor i arenan och avnjöt några matcher. Stefan Gunnarsson från Sveriges förstalag fick en boll i bröstkorgen, tappade andan men försökte, i sann sportanda, fortsätta spela det halva setet som var kvar. Dock fick han avbryta efter två bollar. Sedan visade det sig att han hade brutit ett revben och punkterat lungan. Kan ju ha haft något att göra med att han inte kunde andas. Stackars karl...


Nåja. Imorgon är de viktigaste matcherna: Harley och Pedro ska spela och antagligen även Alison och Emmanuel. AWESOME!! Detta har jag väntat på hela året. Kl. 09:00 börjar Stödmötet för Hetsiga Beachvolleygroupies, och mötet pågår förmodligen fram till kvällen, innan det är dags för lokal.

På söndagnatt drar jag och mor till Finland för lite moderlandskultiverande. Sedan ska jag väl försöka packa ner mitt liv och återvända till medeltidsstaden. Fy satan, vad skönt det ska bli. Rödtjut och skvaller -please!

Hook-up!

Apocalyptica fjut. Gavin "Hotter than fish grease" Rossdale - End of me har gått på repeat i min iPod (eller "Hajpadda" som brorsonen kallar maskinen). Herregud, vilken bra låt.




Jag har aldrig fattat det riktigt, men Apocalyptica är bra på riktigt. Jag har aldrig kopplat ihop klassisk cello med metal/rock, men pojkarna är verkligt talangterade (I made that word up, mycket ävet!). Lyssna, till exempel; Edvard Griegs "I bergakungens sal" från pjäsen "Peer Gynt" av Henrik Ibsen. Inte helt lätt att spela, men se det fixar de galaante, de långhåriga finntrolla.

En lille film.

En snutt av när HIM kör Killing Loneliness på Sonisphere Festival, the Finland edition.

Voi Ville, mitt sötnöt... <3

Sonisphere, a.k.a. Fångad av en stormvind. Nästan.

I helgen var jag på Sonisphere i Björneborg. Jag var nervös som fan innan för att jag var tvungen att ta mig från Åbo till Björneborg till festivalplatsen själv på lördagsmorgonen. När jag steg av båten 07:30 på lördagen kände jag lite "What the face? Jag är ju en glåobtråtter!", drog på mig mitt finaste "make-new-friends"-smile och traskade ut i fosterlandet. Det gick förvånansvärt smidigt att ta sig från A till B och vidare till C och när jag väl kom fram till vännernas camp möttes jag av applåder och jubelrop. Jag kände mig rätt så välkommen.

12:10 ställde vi oss vid stora scenen för att avnjuta ljuv musik och därmed även ta oskulden av Sonisphere, the Finland edition. Stam1na hette bandet och jag kände inte till dem sedan innan, men jag hade fått berättat för mig att det var ett finskt metalband. Jag fick små HIM-relaterade visioner, men ack så fel jag hade! Musiken var så hög och så hård att mina öron blödde. Texterna gormades på finska. Det var alldeles fantastiskt! Jag blev kär i den rödlätte sångaren, ty han var så ofantligt rar när han skrek så att pulsådern höll på att explodera i huvudet på honom.



Stam1na.

Sedan följde The 69 Eyes, Apocalyptica, Serj Tankian, The Cult, Alice in Chains, Behemoth, Negative och Volbeat ackopanjerat av en hel massa öl och gott sällskap. Men det fanns ju naturligtvis bara ett band jag hade i tankarna under detta tidsfördriv.

Negative.

Serj Tankian.

The 69 Eyes.

Apocalyptica.


Volbeat.


HIM gick på prick 20:45 och jag lyckades hålla mig på benen. Jag är mer starstruck nu i efterhand, men just då var jag bara nöjd över att vara där. Ville var tanig och tanken slog mig att jag kanske borde släppa honom eftersom han uppenbarligen behöver en kvinna som kan laga ordentlig mat åt honom; by the looks of it klarar han inte av detta själv. Dock såg han frisk och fräsch ut, skrattade och var glad, trots vissa problem med ljudet. Dessutom rökte han inte en enda cigarett under hela spelningen.
De körde alla mina favoritlåtar (kanske inte så svårt...), dock glömdes "Katherine Wheel" bort, vilket var lite trist. Däremot kom "Bleed Well" och det hade jag inte väntat mig, så det ordnade upp sig ändå, till sist.
Ville sprang av scenen typ fyra gånger under spelningen och jag misstänker att han led av någon slags miktionsproblem, möjligen cystit eller liknande. Under tiden Ville besökte herrarnas, fick Linde slita sträng med oändliga gitarrsolon, då han under hela tiden hade ett ansiktsuttryck som att han backade ut något otympligt.

HIM.

Morgonen efter knallade jag tillbaka till busstationen med mitt biljettnummer och min legitimation i högsta hugg. Jag försökte förklara mig på engelska och bad chauffören ta fram sin lista över bokade och betalade biljetter så att han kunde stryka mitt namn därifrån, men möttes av the Finnish look of "Quoi?". Rätt som det är hoppar en random tant in i diskussionen och ska börja tolka åt mig. "Snällt!" tyckte jag en stund. Hon förklarade på fruktansvärd engelska att jag var tvungen att ha en utskrift av min biljett och att jag i så fall fick vänta tills resebutiken öppnade två timmar senare. Jag kom snabbt fram till att jag då skulle missa båten hem och valde därför att betala en ny biljett. Jag sätter mig bakom tolkartanten och hennes två kompisar, och får höra hur hon högt och tydligt på svenska berättar för sina kamrater om hur "de har satt det i system att lura till sig allt möjligt" och "dagens ungdom" och "hon är ingenting annat än en tjuv", varpå en av hennes kompisar tillägger "ja, det gick förmodligen mer pengar än det var tänkt på det där spektaklet hon har varit på. Och se hur hon ser ut...!". Jag överväger att låta det gå, men minns tanten på bussen från Kalmar i början av sommaren som hävde ur sig det ena och det andra utan att jag överhuvudtaget ingrep, så jag böjde mig fram, harklade mig och sa:
"Ursäkta, är det möjligtvis mig ni pratar om?" Minerna på PRO-packet framför mig var obetalbara. När jag försäkrat mig om att jag fått deras uppmärksamhet, fortsatte jag, lugnt och sakligt:
"Det var tamejsatan det fräckaste jag har varit med om i mitt liv!" varefter jag möts av tolkartantens avhyvling. Hon var uppenbarligen väldigt chockad över att jag pratade svenska och förhoppningsvis jävligt generad över sitt tilltag, så hon drog fram stora artilleriet och lät sin utskällning regna över mig. Jag förklarade sakligt hur bussförfarandet går till i andra delar av svenskfinland och även i Sverige, och att hon inte behövde lägga sig i sådant hon inte visste någonting om. Hon bad genast om ursäkt och vände sig framåt igen. Jag fullkomligen kokade inombords, och önskade nästan att vi skulle krocka för då skulle hon antagligen åka på största smällen.

När båten tog i land i Mariehamn efter den längsta, tyngsta båtresan i mitt liv, stod jag och väntade på att få ta fast mark under fötterna. Jag kastade en blick åt sidan och vem får jag se? Jo tanthelvetet och hennes två kompanjoner. De ska alltså förpesta min ö, till råga på allt. Jag fick kämpa för att inte putta dem av landgången på väg till terminalen. Kommer hon in till mitt arbete under veckan, kommer jag be henne att fara åt helvete. Ser jag henne överhuvudtaget, kommer jag be henne fara åt helvete. Jag är fortfarande så arg, så jag vet inte ens vart fan jag ska ta vägen. Mycket har jag blivit kallad, men aldrig tjuv. Det mest olagliga jag gjort i mitt liv är att dricka alkohol som minderårig. Det tror jag inte heller att jag är ensam om att ha gjort. Jag skulle kunna skriva en bok om hur mycket jag avskyr dessa förbannade attitydbelamrade tantskruttar, men jag avstår av respekt för mitt blodtryck.

Anytanthelvete, när jag sedan kom hem och laddade min telefon, som varit död ända sedan föregånde kväll (tack HTC!), möts jag av en våg av SMS från släkten: "Är du okej??!". Förbryllad slår jag på finska TVn och ser att festivalen jag nyss besökt, i princip har blåst bort. 40 skadade. Tältplatsen är översvämmad. Mina vänner är fortfarande kvar.

Som tur är skadades ingen av mina vänner, men däremot flöt deras saker iväg och förstördes av hagel och flygande försäljartält.

En ganska händelserik helg, med andra ord. Minnesvärd, om inte annat.