Mycket av min värdefulla tanketid går åt till att försöka komma på vad felet med mig är. Det har ingenting med självömkan eller "oh-pity-me" att göra (förkylningen kan man däremot få tycka synd om mig för. Det gör jag.). Nej, det är helt enkelt så att jag är nyfiken på om jag är funtad som alla andra.
Jag har ett par anledningar till att jag misstänker skavanker i mitt varande:
1. Jag är sjukligt öppen.
Vissa kanske skulle kalla detta taktlöshet, jag är inte alldeles stolt över det alla gånger. Detta är dock något jag inte rår för. Sitter jag inne på information som någon annan kanske skulle behöva veta, så slutar det 9 gånger av 10 med att jag på något sätt meddelar denna person, ofta trots att jag mycket bestämt har bestämt mig för att hålla truten denna gång. Det spelar ingen roll ifall det handlar om att jag tycker någon är söt eller om att någons pojkvän inte beter sig enligt förhållandekonventionerna. Jag är sjukt kass på att hålla hemligheter om mig själv, för mig själv. Det kommer nästan alltid en punkt i livet då jag bara hör min egen röst bubbla ut mina hemlisar för någon, utan att jag hinner tänka mer än: "Men tyhyyyst...!". Det är liksom inget mysterium i att lära känna mig, jag slaskar ut det mesta ganska tvärt. Jag har försökt sluta med det, men jag kan inte hjälpa det. Jag vet inte om det är för mitt eget egos skull, eller för att jag har något annat underligt ändamål i mitt undermedvetna. Jag är snordålig på att ljuga. För det första äger jag inget pokerface. För det andra får jag så förbannat dåligt samvete, som gnager i flera dagar, bara om jag inte hälsar på busschauffören. Jag har lyckats hålla två stora hemligheter i flera år; den ena för att det aldrig kom på tal, och den andra för att jag lyckades gräva ner det i illusioner om att allt var i sin ordning.
2. Jag är en känslojunkie.
Jag älskar känslor. Det låter larvigt, men det är helt sant. Vare sig det handlar om total lycka eller den mörkaste av alla svarta depressioner - I love it all. På senare tid (typ någon månad) har jag börjat följa devisen "Välj dina krig". Med det menar jag att jag inte behöver explodera och fucka ur för minsta lilla. I alla fall inte innan jag har gjort min research och hört alla sidor, som en god journalist. Människor i min omgivning verkar så himla filbunkiga, medan jag mest går omkring och tänker att jag nog borde tagga ner.
3. Jag är nära nog besatt av att analysera mig själv.
Detta gäller både ut- och insidan. Dock mest insidan, har det visat sig. De flesta är nog inte det minsta intresserade av någon endaste del av mig, men jag kan inte låta bli att prata om det hela tiden. Jag har verkligen, verkligen på allvar försökt att inte prata om mig själv, men hälften av alla meningar jag lyckas formulera, börjar med ordet "jag". Jag, jag, jag, jag, jag, konstant. Det är sjukt störande när man väl börjar tänka på det. Det är som när man börjar fundera på hur många gånger man använder "typ" i sitt vardagliga tal. Mäkta irriterande! Men jag kan fortfarande inte hjälpa det. Jag är obotligt jätteintresserad av vad som pågår i mig. Missförstå mig inte nu, jag älskar att lyssna på andra människor, att prata och diskutera med andra, men jag verkar alltid ha en bra story från mitt eget liv till hands för alla situationer och samtalsämnen. Jävligt irriterande, måste jag säga. Jag, jag, jag. Nåja, du vet väl var det röda krysset sitter på din datamaskin... (Hej då, tack för att du läste, det var vänligt!)
4. Jag är kung på att älta.
Detta hör nog ihop med föregående punkt, men det här är också en sak jag innerligt försökt, men inte lyckats, hjälpa. Det kan gälla folk jag träffade för flera år sedan; hur verkade jag? Hur uppträdde jag? Vad tyckte de? Vad sa jag? Hur pratade jag? Hur såg jag ut? Fjantiga småsaker, ofta. Men även lite större saker. Saker som pojkar slängt ur sig till mig i mina dagar tenderar särskilt att fastna i tombolan och snurra på där, allt för länge. Ibland skrynklar det ihop sig och försvinner en stund, men så plötsligt hittar det ut igen. Oftast handlar ältandet i detta fall om sanningshalten i dessa pojkars påståenden. Jag vet ju egentligen innerst inne att det mesta inte är riktigt sant. Jag har, till exempel, aldrig sålt min kropp. Jag har också vänner som inte har några problem med att visa sig bland folk, fastän jag är med. Jag ryms in igenom dörrhål av vanlig storlek. And so on. Jag vet ju alltså oftast att dessa yttranden inte stämmer, men ända kan jag inte låta bli att fundera på dem. Vilket kan tyckas vara ett fruktansvärt slöseri med energi, mest därför att det är det också.
5. Jag är inte säker på om jag är smart eller dum.
Ibland känner jag mig sjukt smart. Då och då åtföljs denna känsla av ett brutalt nedtagande på jorden och då blir jag genast lite nervös och känner mig lite dum för att jag trodde att jag var så smart. Är jag smart? Är jag dum? Om jag är dum, hur blir jag smart? Jag minns ju inget, så jag kan ju knappast förlita mig på böcker. Om det nu inte handlar om väldigt märkliga saker som man knappast behöver veta. Det har en benägenhet att sätta sig. Typ folks telefonnummer. Har man en mobil med fungerande skärm, så lär man inte behöva kunna det utantill. Eller lågstadieklasskompisarnas mellannamn. Eller underliga människors födelsedagar och favoritfärger. Eller vilken låt som spelades när jag köpte de och de skorna. Jättekonstigt. Jag känner att jag borde kunna en massa saker om en massa saker, men jag minns ju inte om jag kan något om det, eller vad det överhuvudtaget var jag skulle minnas. Jättekonstigt. Jag siktar inte på ett Mensamedlemskap, men det hade varit trevligt att vara säker på att mitt IQ ligger i normalsnittet. Ibland får jag även en känsla av att folk som inte riktigt känner mig, tror att jag i någon grad är retarderad. Ibland får jag även en känsla av att jag beter mig så, utan att vara full eller kunna göra något åt det.
Det värsta med dessa oändliga analyser är att jag aldrig kommer någonvart. Jag når aldrig den gyllene kärnan, jag får liksom bara försöka komma fram till någon slags consensus med mig själv, så att jag i alla fall kan släppa det för en stund. Tills nästa gång manegen öppnar. Jag känner redan doften av popcorn, halm och djurbajs. Kakosmi, har jag lärt mig att det kallas. Det är sant, Google that shit.
Jag började häva i mig olika sorters insomningspreparat från naturen här för flera timmar sedan. Nu är min fråga; var är tröttheten? Klockan är jättemycket och jag ska upp snart. I want my money back.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar