Det kan vara förkylningen, det kan vara hösten som flåsar mig i nacken, det kan väl vara kursen, men jag har inte känt mig så här sjukt jävla hängig på mycket länge.
Kanske det är de där "tillbaka-till-Åland"-stegen som också kan svängas om till "bort-från-Åland". I helgen var jag on top of the world, nu några dagar senare känns det bara helt botten. Jag har försökt måla, sova, skriva, lyssna på musik, kolla stand up, allt det där som gör mig glad när jag inte får umgås med folk. Inget händer med mig. Jag hittar inte mitt mediationsmode, jag kan inte koncentrera mig. Så fort jag släcker lampan på kvällen, börjar cirkusen i huvudet snurra. Stipendier. Jobb. Skolan. Förflutet. Pengar. Människor. Jag. Minnen. Vikt. Människor. Jag. Jag. Framtid. Sluta röka. Sluta snusa. Jobb. Helsingfors. Höst. Minnen. Vinter. Vår. Flytta. Människor. Jag. Dutu-tu-ru-du-du-dutu-tu-ru goes the circus hela nätterna. I lördags var det Mora Träsk (frågor på den?) som stod för huvudunderhållningen när jag sov. Jag måste skaffa mig bättre underhållningsutbud på helgerna... Inte undra på att mina hjärnceller lägger sig ner och dör, en efter en.
Undrar om jag bara ska byta taktik. Lyssna på allt skräp som får mig riktigt deppig, läsa det deppigaste jag vet (min dagbok från förra året...?) och bara få ut allt ur systemet hastigast möjligt. Då kan jag ju vara tillbaks på topp igen typ på torsdag. Plan B får vara att supa huvudet av mig en gång. Den planen innebär ju dock en del risktagande; det kan ju generera sprillans nya bryderier. Men jag tror jag tar plan A först. Så illa tvungen, veckans föreläsningar ska klaras av först.
Det blir nog bra, jag gör så. Jag återkommer.
Kanske jag borde stänga bloggen igen. Eller så slutar jag helt enkelt skriva sånt här, än en gång. Men jag kan inte hålla mig. Jag är ju så jävla intressant, inte kan jag beröva mänskligheten mina fantastiska berättelser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar