Trött...

Jag blir lite trött på Sverige. Det är väldigt mycket onödiga saker som krånglar en jävla massa i det här landet. Och händer det något, så står jag helt själv. Min familj kan inte hjälpa mig, eftersom de är i ett annat land, som har andra lagar och regler. Jag har ingen jag kan fråga om jag undrar något gällande byråkrati eller tillvägagångssätt. Jag måste själv förstå och veta vad jag ska ta reda på och vart jag ska vända mig för att ta reda på det. Och hur ska jag kunna veta vad jag borde veta om ingen berättar det för mig?

Exempel 1:
Hyran för min fantastiska lägenhet har helt plötsligt höjts från 4100 kronor första halvåret, via 4200 kronor, till 4400 kronor. Det börjar liksom stiga lite grann över min ekonomi. Ingen har meddelat mig om varken den första eller den andra höjningen. Hur mycket kommer den tredje höjningen bli på? När kommer den? Efter nyår?
Problemet är att jag är så illa tvungen att bo kvar. Ingen vill hyra ut en lägenhet till någon som bara ska bo kvar i fem månader.
I Finland får man inte höja hyran utan att meddela hyresgästen minst tre månader i förväg. Då ska hyresvärden också försäkra sig om att hyresgästen har fått informationen, det räcker alltså inte med en lapp i brevlådan. Denna höjning tänker jag att kan bero på den nya tvättmaskinen som jag fick installerad här för några veckor sedan. I Finland får man inte höja hyran för att lägenhetens fasta inredning byts ut. Särskilt inte om det är för att den fasta inredningen bytts ut på grund av ålderdom. Min gamla tvättmaskin var från 80-talet, den läckte och tvättade inte ordentligt, plasten hade murknat. Det kan ju knappast bero på felanvändning. Men den nya maskinen är jättebra.

Exempel 2:
Posten har krånglat något förfärligt efter sommaren. När jag kom tillbaka till Kalmar efter sommaren hade jag inte ens en reklamblad som väntade på mig. Telefonabonnemanget stängdes plötsligt av för att "fakturan har kommit i retur två gånger". Jag ringde till posten i Kalmar för att höra vad det var som försiggick. Jag fick en osammanhängande, lite aggressiv, utläggning om att "posten har skyldighet att sluta leverera post om brevlådan är full". Där är ju problemet att jag inte har någon brevlåda. Jag har ett brevinkast, som jag delar med grannen. Hade alltså fallet varit sådant att "brevlådan" faktiskt hade varit "full", så hade det inneburit att hela trappuppgången hade varit full med post, från golv till tak. Inte helt troligt, med andra ord. När jag frågade vart den posten som hade "fyllt upp" min "brevlåda" hade tagit vägen, fick jag ett spydigt "den har vi ju skickat tillbaka till avsändarna, de måste ju få veta vad som pågår" som svar. Dessutom kom det även något om att "namnskylten på dörren var borta". Om det verkligen stämde, så har personen som lagt tillbaks det, gjort ett fantastiskt jobb med att sätta ihop tejpen exakt, det är nämligen inte en reva i den. Och vem skulle ha tagit bort den? Vem skulle ha satt tillbaks den? Varför var den inte borta när jag kom tillbaka? Varför har den inte varit borta under sommaren?

I Finland är det ett brott att ta folks egendom, inklusive post, även för institutioner som Posten. Om det nu skulle råka sig så att brevlådan är knökfull och det verkligen inte ryms in mer papper, så måste posten lämna ett meddelande om att posthanteringen har avbrutits och informera om var man kan hämta sin post.
Jag har nu beställt fyra böcker från olika e-bokhandlare. Fyra böcker som är mycket viktiga för min utbildning. Dessa beställde jag för närmare en månad sedan. Jag har fått en bok. EN. Jag har fått mail om att två har kommit i retur till bokhandlaren, utan att jag fått någon avi eller liknande. Den sista har inte ens skickats från bokhandlaren. Jag har inte heller fått brevet som min mamma skickade för en vecka sedan. Inte har jag fått tillbaka den post som "skickades tillbaka till avsändarna" heller. Jag har ingen aning om hur mycket viktigt som har försvunnit på grund av detta.

Exempel 3:
Det var val för en vecka sedan. Jag ringde till Valmyndigheten och bad om att få ett röstkort någon veckan innan. "Jajjemän", lät det. Måndagen den 20 september fick jag mitt röstkort. Värt!

Det är som att Sverige verkligen anstränger sig för att jag ska förstå att jag inte hör hemma här. Jag tackar Gud för att jag i alla fall talar hygglig svenska, så jag kan göra mig förstådd. Jag förstår precis varför de invandrare som kommer hit, känner sig ovälkomna och utstötta och varför de låter sin frustration mutera sig till våldsamheter. Jag accepterar det inte, men jag förstår det. För Sverige är fanimig inget lätt land att handskas med, även för en svensktalande EU-medborgare. Det är säkert inte lättare någon annanstans heller, men jag har inte heller upplevt det någon annanstans.

"Åk hem då", tänker någon. Ja du, säger jag då. Det ska jag nog ta och göra.