Ironina.

Jag hittade en gammal bok i hyllan idag, Bli en vinnare hette den och handlade om personlighetstyper och hur man ska handskas med sin giv på bästa sätt. Det lät intressant, speciellt med tanke på syftet med min paus, så jag satte mig att läsa den. Kanske den skulle bringa lite ordning i salen och ge mig insikt i vad jag är för en prick egentligen?


Anamnes:
Jag har tappat mig själv. Eller rättare sagt, jag är osäker på var jag står i förhållande till mig själv. Jag känner mig som en kameleont och jag skulle helst vilja ha en utgångspunkt att arbeta utifrån, istället för att röra mig i hela spektra. Mitt största problem är att min valfrihet paralyserar mig. Jag vill ha ett område som jag kan fokusera på, men jag har själv svårt att välja eftersom jag då väljer bort något annat.



Tio test och säkert 150 frågor och ställningstaganden senare kom boken fram till att jag är.... wait for it.... EN BLANDNING AV ALLA JÄVLA PERSONLIGHETSTYPER!!
Efter att ha spenderat nästan hela dagen med alla dessa tester om allt möjligt, ansåg boken alltså till slut att min personlighet är ett jävla ihopplock av personlighetsdrag. Det finns ingen fast punkt. Jag är lika mycket allt som jag är ingenting. Jag står kvar på noll, alltså.



Så nu dricker jag whisky och försöker förlika mig med tanken på att vara allt samtidigt. Det kanske inte är så illa...

Lästips.

Elins blogg är den bästa som finns när det kommer till feminism och jämställdhet. Läs den, lär dig något. Jag kan helt ärligt säga att you don't know shit tills du har läst den.

Retroaktivt agg, med en godsak i.

Idag var jag på maratonfika med finfinaste Benny och vi kom in på en händelse som ägde rum i våras. Jag hade lite grann glömt den här händelsen, men nu dök den upp igen och jag kan inte få den ur huvudet. Jag borde ha rutit ifrån och satt ner foten - istället var jag mesig, tacksam för de "goda råden", som egentligen sårade mig djupt, gjorde mig jävligt upprörd och var helt oförtjänt. Jag skäms för hur jag agerade. Skäms. Jag borde ha skällt, skrikit och blivit totalt galen - händelsen vingklippte inte bara rätten till mina känslor, utan punkade även rätten till mitt tryggaste uttryckssätt. Men nej, jag tackar (?!), tar åt mig och försöker ändra mig. Fullkomlig förbannad idioti...


Tyvärr kan jag ju inte gå tillbaka i tiden eller börja skälla så här i efterhand. Det skulle ju verka för dumt. Det enda jag kan göra är att se till att jag inte beter mig på samma sätt, om det nu skulle hända något liknande igen. Jag har nu givit mig själv ett heligt löfte om att inte ta åt mig kritik, nedtryckningar, tillrättavisningar eller annat trams som folk kan få för sig att jag behöver en dos av, så länge jag faktiskt inte förtjänar det. Jag kommer definitivt att bitas om det händer igen.


Det är synd att det här skulle bubbla upp och göra mig förbannad igen... Men det förde också en väldigt bra sak med sig; allvetarpiedestalens led börjar tunnas ut, vilket betyder att jag litar mer och mer på mig själv och mitt eget omdöme. Kan ju börja vara så dags, jag är ju snart ingen ungdom längre.

Paus.

Jag är hemma hos mamma för tillfället, tar mig en välbehövlig paus och funderar på livet.



Första helt lediga veckan på lite över fem år. På tiden.

Lurkalas!

Mina hörlurar gick sönder förra veckan. Idag kom Lelle traskande med ett par nya, asballa hörlurar till mig:





Helt bara sådär, för att "han ville".




Inte dåligt, vilken karl en har... :)

BMI.

Aftonbladet har en artikel på sin hemsida som handlar om BMI och dess bristande verklighetsförankring och illustrerar detta med ett antal elitidrottare/kändisar etiketterade med värde och bedömning enligt BMI-skalan.

Jag är definitivt ingen näringsexpert, men jag tycker mig någonstans ha läst att BMI bara går att tillämpa på sådana som jag; otränade, helt vanliga, vuxna människor. De ovan nämnda bilderna visar alltså tre elitidrottare, en überdeffad Brad Pitt samt Renée Zellweger som karaktären Bridget Jones. Av de ovan nämnda bilderna fastslås att alla utom Bridget Jones är överviktiga eller feta. Kan det månne bero på att muskler väger lite mer än fett? Är inte det en sådan där sak som brukar klassas som allmänbildning? Eller minns jag helt fel?


Med kraftig betoning på "inte det minsta kunnig inom varken näring, träning eller hälsa överlag (förutom när det kommer till medicinska termer)", dristar jag mig ändå till att tycka att BMI-skalan kan vara bra att ha som måttstock, om det tillämpas på rätt sätt. Jag tror att det kan vara bra att ha någonting som hintar om var man befinner sig i förhållande till den rekommenderade vikten för den aktuella längden.
Dessutom utgör BMI-skalan en trygghet för mig och om det skulle visa sig att den är helt uppåt väggarna, så vet jag faktiskt inte riktigt hur jag skulle börja bete mig...



Däremot kan jag tycka att det är underligt att jag, enligt BMI-skalan, "är tillåten" att väga allt mellan 60 kg och 78 kg i mina ståtliga 177 cm. Det är ganska mycket plats däremellan.

Hear ye!

Eftersom det bär av till Åland på familjeträff till helgen, så är det väl lika bra att få det semiallmänna offentliggörandet överstökat: jag är inte singel längre.

Hade inte någon av oss (jag säger inte vem, men det var inte han...) varit svagsint och dumpat den andre till följd av ett näst intill psykotiskt ångestanfall förra året, så hade vi firat 1 år och 14 dagar idag. Tyvärr är det inte lätt att försöka vara tillsammans med ett relationsskadat psykfall.

Nu, 1,5 år efter att vi först började ses, känner jag att jag nog ska klara av det här. Han är vettig och det går att lita på honom. Han har snällt väntat medan jag har ballat ur, trillat ihop, slitits itu och dragits isär. Det har varit alldeles fruktansvärt att erkänna det för mig själv. Jag ville inte, jag Ville! Verkligen! Inte! vara kär igen - min obotliga förmåga att jinx:a allt jag rör vid har, rätt så förståeligt, gjort det mindre attraktivt med kärlek för mig, och dessutom taskigt nog bytt ut fjärilarna mot akuta koliksmärtor. Men jag var tvungen att ge upp, för jag blev överbevisad; det finns ingenting att vara rädd för. Det är tydligen okej att ta ner karategarden och spänna av en stund.

The Doors - People are strange

Nu tänker jag gnälla. Igen, ja.

Jag är sjuk.

Klockan är 04:14 och jag är klarvaken.

Mitt knä gör idiotont.

Jag har pissdålig hy.

Det är kallt ute.

Jag är så skrikande blek att jag nästan är genomskinlig.

Jag hittar ingen musik jag vill lyssna på.

Jag hittar ingen dokumentär jag vill se eller lyssna på.

Jag hittar ingen bok jag vill läsa.

Jag har åldersnoja.



There.

Bättre sent än aldrig, antar jag...

Det klibbade en del i hjärnan på herr Mubarak, när det tog honom veckor att fatta att ingen tycker om honom. Nu får vi allt hoppas att det blir drägligare för folket.




Märkligt, förresten. Jag har aldrig funderat över vilket slags styre Egypten har förut. Det har aldrig ens slagit mig som något jag borde vilja veta någonting om innan. Jättekonstigt, så här i efterhand.

Det stora svinnet.

Jag satte mig precis att betala räkningar och chockades över hur lite pengar jag plötsligt har. SÅ mycket har jag ju inte handlat!

Sedan insåg jag att kursen sväljer ohyggliga mängder pengar. Just i detta nu kostar 1 euro 8 kronor och 48 öre. För tre år sedan betalade jag 387 euro i hyra, idag ligger den på 489 euro, trots att hyran i kronor är densamma.
Dessutom är jag fortfarande fast i att räkna 10 kronor per euro, som man alltid har gjort.



Fan, det är olönsamt att vara finne i dagens Sverige. Det var bättre förr...

Bombfinnen.

Jag är på så jävla dåligt humör, för typ tjugonde dagen i rad. Jag har försökt bota mig genom att färga håret, lacka naglarna, köpa skor, tänka positivt, lägga ansiktsmask och måla. Det hjälper föga. Vår arbetsgrupp i skolan hade varit en perfekt konstellation om inte jag hade varit i den. Jag måste vara en pina att jobba med just nu, trots att det inte är meningen och trots att jag aktivt försöker att inte snap:a på folk för småsaker eller säga negativa saker. Med jämna mellanrum blir jag dock översköljd och drunknar i känslan av att vara så innerligen otroligt komatrött på kylan, isen, gruset, skolan, Sverige, Kalmar.

Summa: jag har ingen stubin. Jag vet inte var den är, jag vet inte varför den har försvunnit och jag vet inte vad jag ska göra för att få tillbaka den. Om du har något tips, så emottages det med stor förtjusning!

Det värsta är att jag nu är i en period då jag borde knata runt med rosa moln under sulorna. I don't. Det gör mig ännu mer förbannad. Varför är jag så jävla annorlunda för?!

Vad ska jag bli när jag blir stor...?

Nu när det är mindre än fyra månader kvar till examen, känns det ju ganska lägligt att fundera lite över om jag överhuvudtaget vill bli journalist/medieproducent? Som ett brev på posten kom ett yrkesvägledande test som Arbetsförmedlingen brukar använda sig av och la sig i famnen på mig. Resultat?




Kanske jag borde chilla när jag blir stor...

På tal om förändring, förresten.

Jag kände bara att jag, återigen, behövde visa för mig själv att jag faktiskt har förändrats en del genom åren.

Anno ca. 2003.



Anno 2011.

Tjena, tjena mittbena!

Jag fick en stark impuls att klippa av mig håret under gårdagen. Jag trånade efter förändring, bildgooglade sött busiga bobfrisyrer och övervägde att försöka bleka mig blond igen. Dock viskade The Voice of Sanity inom mig att jag kommer lipa ögonen ur mig om jag klipper av mig håret (eller någonsin blir blond igen). Därför bytte jag bena istället.


Jag är inte helt hundra på om jag gillar det, men jag ser annorlunda ut i alla fall och det var ju det som var tanken. Plus att det fick mig att inte klippa av mig håret.


By the wind; jag var precis och inhandlade en blender, så nu ska jag blendra smoothies tills jag får psykbryt.

Piff.

Jag har varit på asdåligt humör och haft världshistoriens kortaste stubin i flera dagar nu. Därför ägnade jag kvällen åt att färga håret, lägga ansiktsmask och fixa naglarna. Nu känns det lite bättre faktiskt, lite fräschare, trots att jag råkade kleta svart hårfärg på kinden. Nu ser det ut som att jag har en fet polisong på höger kind. Lite dr Jekyll och mr Hyde, fast i raggarform.

En kopp pepparmyntste och en dokumentär ännu, så förlängs nog stubinen några snäpp till. Det ultimata skulle vara några solstrålar i ansiktet också, eller möjligen en överlag lite brunare nyans över min sorgligt bleka lekamen.

Singelbutiken.

Varför finns det ingen butik som säljer matvaror i singelstorlek? Ett paket köttfärs med runt 100 g kött istället för 300-400 g? Två tacoskal istället för sex? 50 g grönsaker istället för 1kg? En soyaflaska med olja istället för 20 liter?


Alla är inte sambos, trots att matvarukulturen uppenbarligen önskar att vi vore det.

Värsta storstan!

In your face till alla som hånskrattar åt minisamhället Åland - nu är vi faktiskt 28 000, alltså nästan lika många som en halv lagstadgad köping. Whazzaa!



Artikeln är från Hufvudstadsbladets hemsida.

Skärpt?

Jag har varit nikotinfri i 17 dagar.

Jag har ätit två mål hemlagad mat, lagad av mig själv, varje dag i fyra dagar.

Jag har klarat den sista tentan i min karriär på Linnéuniversitetet.

Det är nu konstaterat att jag och Elin fått vårt VG i kandidatuppsatsen.

Jag har tränat minst en timme varje dag i två veckor och ledvärken känns en smula bättre än innan.

Det är idag exakt en månad kvar tills jag blir 24 år gammal.




Kanske det var på tiden att jag skärpte till mig med allt. Jag är ju snart ingen ungdom längre.