Eftersom det bär av till Åland på familjeträff till helgen, så är det väl lika bra att få det semiallmänna offentliggörandet överstökat: jag är inte singel längre.
Hade inte någon av oss (jag säger inte vem, men det var inte han...) varit svagsint och dumpat den andre till följd av ett näst intill psykotiskt ångestanfall förra året, så hade vi firat 1 år och 14 dagar idag. Tyvärr är det inte lätt att försöka vara tillsammans med ett relationsskadat psykfall.
Nu, 1,5 år efter att vi först började ses, känner jag att jag nog ska klara av det här. Han är vettig och det går att lita på honom. Han har snällt väntat medan jag har ballat ur, trillat ihop, slitits itu och dragits isär. Det har varit alldeles fruktansvärt att erkänna det för mig själv. Jag ville inte, jag Ville! Verkligen! Inte! vara kär igen - min obotliga förmåga att jinx:a allt jag rör vid har, rätt så förståeligt, gjort det mindre attraktivt med kärlek för mig, och dessutom taskigt nog bytt ut fjärilarna mot akuta koliksmärtor. Men jag var tvungen att ge upp, för jag blev överbevisad; det finns ingenting att vara rädd för. Det är tydligen okej att ta ner karategarden och spänna av en stund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar