Idag var jag på maratonfika med finfinaste Benny och vi kom in på en händelse som ägde rum i våras. Jag hade lite grann glömt den här händelsen, men nu dök den upp igen och jag kan inte få den ur huvudet. Jag borde ha rutit ifrån och satt ner foten - istället var jag mesig, tacksam för de "goda råden", som egentligen sårade mig djupt, gjorde mig jävligt upprörd och var helt oförtjänt. Jag skäms för hur jag agerade. Skäms. Jag borde ha skällt, skrikit och blivit totalt galen - händelsen vingklippte inte bara rätten till mina känslor, utan punkade även rätten till mitt tryggaste uttryckssätt. Men nej, jag tackar (?!), tar åt mig och försöker ändra mig. Fullkomlig förbannad idioti...
Tyvärr kan jag ju inte gå tillbaka i tiden eller börja skälla så här i efterhand. Det skulle ju verka för dumt. Det enda jag kan göra är att se till att jag inte beter mig på samma sätt, om det nu skulle hända något liknande igen. Jag har nu givit mig själv ett heligt löfte om att inte ta åt mig kritik, nedtryckningar, tillrättavisningar eller annat trams som folk kan få för sig att jag behöver en dos av, så länge jag faktiskt inte förtjänar det. Jag kommer definitivt att bitas om det händer igen.
Det är synd att det här skulle bubbla upp och göra mig förbannad igen... Men det förde också en väldigt bra sak med sig; allvetarpiedestalens led börjar tunnas ut, vilket betyder att jag litar mer och mer på mig själv och mitt eget omdöme. Kan ju börja vara så dags, jag är ju snart ingen ungdom längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar