Not in the mood, maybe?

Jag var precis på bio med mina kära vänner. Vi såg den hyllade "Bridesmaids". Alla jag känner som har sett den, har varit helt lyriska över hur otroligt jävla svinrolig den är, så jag var väldigt förväntansfull när biosalongen släcktes ner och filmen började.

Det slutade med att jag satt och försökte kväva hulkningar hela filmen igenom. Vissa saker var roliga, men för det mesta kände jag en tryckande, nästan panikartad tragik som fick mitt hjärta att blir himla tungt. Följande var typ jag i biosalongen ikväll:





Eller ja, riktigt så illa var det inte. Men jag måste helt ärligt säga att det är sällan jag har lipat så mycket på en "komedi". Kanske jag helt enkelt var lite för trött ikväll... :)

Det är med gott självförtroende jag axlar den arbetssökandes mantel.

Jag söker jobb. Jag har kvickt kommit fram till att jag hatar att skriva personliga brev. Jag får ont i magen av dem. De känns aldrig bra nog. Jag arbetar hårt för att undvika klyshor i mina brev, vilket i sin tur resulterar i torra, fnasiga meningar som egentligen inte berättar ett skit om mig.
Sådana små saker som vad jag är bra på, till exempel. Det är lika delar tragiskt och patetiskt, men jag kommer knappt på någonting. Intressen? You tell me, jag har ingen aning.

Nu har jag då suttit här, försjunken i kontemplation, i en dryg halvtimme, i ett försök att lista mina kunskaper. Följande, och det är inget skämt, har jag kommit fram till:




Det här är fantastiskt, på alla sätt och vis.

Grattis Tyskland! Den var ni värda.

Från Yle.

En helt vanlig anställningsintervju.

Igår träffade jag en ytterst intressant person. Jag var på en arbetsintervju och satt och diskuterade en eventuell framtida anställning med samordnaren. På något märkligt vänster kom vi in på alternativ medicin och spiritualism. Det visade sig att samordnaren kunde läsa auror och känna av vem man har varit i tidigare liv. Hon sa att min aura är otroligt stark, att den utstrålar godhet och viljestyrka, men att det finns en svart skugga vid mitt högra öra. Hon sa att det såg ut som att någonting saknades där, och frågade om jag ofta känner att något saknas, att det alltid känns som att någonting viktigt är borta, som jag inte vet vad det är. Jag fick slag. Det är helt sant. Så har jag känt så länge jag kan minnas.
Hon fortsatte med att berätta att jag, i ett flertal av mina tidigare liv, har varit en mäktig person. Påfallande ofta har jag även varit kvinna, verkade det som. Hon tyckte att jag skulle uppsöka någon som, i lugn och ro, kan berätta mer för mig om mina tidigare liv, för att lära mig mer om mig själv och ta reda på vad den här svarta skuggan kommer ifrån.


Den här informationen sitter nu som etsad i huvudet på mig. Jag måste få reda på mer...

Ja just ja, jobbet kanske blir aktuellt i oktober.

Märkligt...

Ingen flytt till snus- och Kirland imorgon. Jättekonstigt, ju...

Tack Amy Winehouse.

"I fuck myself in the head with stupid men."

Like a BAOWS!

Nu är jag egenföretagare.

VD. Boss. Chief.


Dags att gräva ner sig i bokföringsböckerna igen. Oh, the joy!

(Ingen av mina tusen ekonomistuderande vänner som kan tänka sig att ta över den biten...? Ingen? Nej..)

Jag smälter...

Det finns inte hemskt många som kan göra Leonard Cohens låtar ordentligt, men den här killen... Hans röst... Jag dör.

Vitsigt.

Katt åt måttstock, blev mätt.

Katt åt glödlampa, blev lös i magen.

Katt åt proppskåp, vart proppmätt.

Katt åt stol, satt i halsen.

Katt åt kula, fick järntillskott.

Katt åt hund, fick skäll.

Katt drack sevenup, blev 7k.

Kiosken är stängd!

Folk verkar tro att jag är stark. Det har de rätt i, jag är rena rama Karl Alfred när det kommer till kritan.

MEN. Jag är ingen robot. Jag har också känslor. Och nu är det slutlekt med dem - för gott. Nu ska jag stoppa undan dem i en liten sammetsbeklädd ask och bara ta fram dem vid speciella tillfällen. Jag lovar nu högtidligen mig själv att aldrig mer slösa dem på folk som inte förtjänar det. Från och med nu är det magkänslan som är GPS:en.

Vet du varför? Jo, för att jag är för gammal för fega drägg och andra low lifes.



Den som inte fattar att jag är awesome göre sig icke besvär, helt enkelt.

Hoffmaestro - Memories In Blue

Det sjuka är att den här låten var med i en Swebus-reklam för en tid sedan. Jag älskade den reklamen på grund av låten, men jag visste inte vem som hade gjort den eller vart jag kunde få tag i den, eftersom de bara hade tagit med gitarrplocket i reklamstumpen. Så när jag skulle lyssna in mig på Hoffmaestros nyare skiva nu i början av sommaren, hade jag den plötsligt i öronen. Det var ödet, I tell you. Jag blev lycklig.

Släkten (en del av den i alla fall).

Matriarken och patriarken.

Min fina mormor, Karin

Min fina farfar, Ingmar

Rundvandring i Gamla Borgå.

(Vad i hela friden är en "flensborg"...?)

Kalmarminnen.

Fail.

Om inte min farfars farfar (eller något i den stilen) hade fått för sig att byta sitt efternamn till gårdsnamnet, så hade klanen jag tillhör hetat Salomonsson. Jag känner att det hade varit snäppet coolare än Latvala.

Fast i och för sig. Hade jag inte hetat Latvala, så hade det heller inte funnits något Latvaland. Ingen Lat Val. Ingen Latvalka. Ingen Lätti.


Men ändå. Det hade låtit vackert; Nina Salomonsson.

Promenad.

Ninas finlandssvenska favorituttryck-lista, vol I.

1. Pletut: löjligt, töntigt.

2. Knasa: idka sexuellt umgänge.

3. Pomo: chef.

4. Doka: förtära alkohol.

5. Pampola: hårsnodd.



Med reservation för eventuell felstavning.

Tamejtusan.

Ibland lönar det sig att vara överanalyserande och prata känslor. Ibland går det hem.
Nu ska jag inte ropa hej ännu, men just precis nu känns det som att jag har vunnit.


Fy fan, vad jag älskar att vinna. Jag är awesome.

Project Runway: the Latvala edition - DONE!

Nu går jag inte i närheten av en symaskin förrän år 2045.

Project Runway: the Latvala edition

Jag försöker skapa en klänning som jag kan ha på mig på släktkalaset på lördag. Det går sådär när inte mamma är bredvid och agerar Tim Gunn. Men klänningen kommer bli kick-ass. Just sayin'.

Mitt vulkannamn.

Alla måste ha ett vulkannamn att stoltsera med.

Mitt är Ningrim Eyjalatvavötn.


Allt according to Tefla Fjallaforskull.

Ja men, gissa vad?

Jag är förkyld. IGEN.

HA! Äntligen.

Jag blev chockad över att den senaste händelsen tog mig så hårt. Först tänkte jag att det berodde på att jag inte såg det komma, att jag attackerades med garden nere. Sedan insåg jag efter hand att jag visst såg det komma, jag valde bara att inte titta. Jag hade inte garden nere heller. Faktum är att hela min kropp, mitt hjärta och min själ stod placerad, spänd som en fjäder, redo för blodspillan by hand, om så nödvändigt. Nyss insåg jag vad chocken och förtvivlan beror på, egentligen. I samma ögonblick insåg jag också varför jag är i sådan fejd med mig själv och mitt eget varande att jag helst inte umgås med mig alls.

1. Det ATT jag ens går in med nyvässat svärd, redo att försvara mig. Jag tar för givet att människor omkring mig aktivt har vigt sina liv åt att hitta på finurliga sätt att skada mig. Mig. Migmigmigmigmig. Jag tar ingen hänsyn till deras tidigare erfarenheter, kartor, scheman, upplevelser. Allt handlar om mig. Vad jag har varit med om. Vad jag har upplevt. Vad jag har gjort. Mig, mig, mig, mig. Fuck them, it's all about me.
Det underliga i detta är att det här gäller nästan uteslutande för folk som knackar på dörren till det där speciella rummet i hjärtat, vars skylt lyder "More-than-friends". Det är väldigt sällan som jag anser mig ha rätt att sätta mig över personer som jag bjuder in till vänsalen, sällan jag så aktivt gör mig själv större och viktigare än dem.
För att återgå till min poäng (innan jag glömmer av den); jag förväntar mig att den pojke jag är förtjust i för tillfället ska fixa mig. Gör han inte som jag vill, så är det för att han vill såra mig. Inte för att han själv kanske behöver fixas eller för att han kanske sammankopplar händelser och situationer med rädsla, ilska, oro eller vad det nu kan vara. Det har bara att göra med att han vill göra mig illa. Därför blir jag också så fruktansvärt söndertrasad när minsta lilla hejdå kommer i min väg. Han hade inget magiskt trollspö som kunde limma ihop mig - den här gången heller! Jag slänger iväg mitt eget välmående i hans händer och blir förkrossad när han inte förvaltade det och förvandlade det till det jag hade förväntat mig. Hur skulle han någonsin kunna göra det? Det är ju jag själv som har söndrat mig, då måste jag väl kunna laga mig också?

2. När någon drar från mig, vrids volymen upp för rösterna inom mig. Rösterna, som kritiserar varje steg jag tar, som säger de elakaste sakerna. När en person, på vars axlar jag lagt ovanstående ansvar, går ifrån mig, måste jag själv ta itu med mig. Jag har tidigare inte trott att jag kan tysta rösterna, men det måste jag ju kunna - det är ju jag som skapar dem, då måste jag väl även kunna tysta dem?


Det här är kanske sådant som människor har fattat i alla tider, men det är först nu som det har sjunkit in, på riktigt sjunkit in, för mig. Jag har hört folk säga sådana här saker till mig många gånger innan, men det har bara varit ord. Tills nu. Jag har varit så otroligt fokuserad på att gömma mig för mig själv och överlåta mig i andras vård, att jag helt glömt av att fundera över vad som har gjort att den andra personen reagerar som han gör, vilka erfarenheter som har gjort att hans schema och logik tar sig det uttryck det tar.
Så, fuck springa jorden runt eller gå ner 120 kg. Det kommer inte ändra på någonting i slutänden i alla fall - jag kommer bara sitta där med samma gamla issues, fast antingen som en skelett eller med amputerade ben. Neh, jag ska rulla upp ärmarna, spotta mig i nävarna och få ordning på det här.

Vitsi, det här satt långt inne... Nu känns det som att jag har fått en mindgasm, hahah... :)

Effektiva sätt att sänka en femåring i en diskussion.

Femåringen: "Jag är snabbast i världen på att springa."
Kontring: "Nej, det är Usain Bolt som är snabbast."


Femåringen: "Jag kan simma sjutton varv i badkaret."
Kontring: "Du ryms initialt inte ens i badkaret."


Femåringen: "Din glass ser ut som bajs."
Kontring: "DU ser ut som bajs."


Femåringen: "Förbannat, vad gammal du är!"
Kontring: ..... Ägd.



Det här med barnuppfostran är min grej.