Det sjuka är att den här låten var med i en Swebus-reklam för en tid sedan. Jag älskade den reklamen på grund av låten, men jag visste inte vem som hade gjort den eller vart jag kunde få tag i den, eftersom de bara hade tagit med gitarrplocket i reklamstumpen. Så när jag skulle lyssna in mig på Hoffmaestros nyare skiva nu i början av sommaren, hade jag den plötsligt i öronen. Det var ödet, I tell you. Jag blev lycklig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar