Jag blev chockad över att den senaste händelsen tog mig så hårt. Först tänkte jag att det berodde på att jag inte såg det komma, att jag attackerades med garden nere. Sedan insåg jag efter hand att jag visst såg det komma, jag valde bara att inte titta. Jag hade inte garden nere heller. Faktum är att hela min kropp, mitt hjärta och min själ stod placerad, spänd som en fjäder, redo för blodspillan by hand, om så nödvändigt. Nyss insåg jag vad chocken och förtvivlan beror på, egentligen. I samma ögonblick insåg jag också varför jag är i sådan fejd med mig själv och mitt eget varande att jag helst inte umgås med mig alls.
1. Det ATT jag ens går in med nyvässat svärd, redo att försvara mig. Jag tar för givet att människor omkring mig aktivt har vigt sina liv åt att hitta på finurliga sätt att skada mig. Mig. Migmigmigmigmig. Jag tar ingen hänsyn till deras tidigare erfarenheter, kartor, scheman, upplevelser. Allt handlar om mig. Vad jag har varit med om. Vad jag har upplevt. Vad jag har gjort. Mig, mig, mig, mig. Fuck them, it's all about me.
Det underliga i detta är att det här gäller nästan uteslutande för folk som knackar på dörren till det där speciella rummet i hjärtat, vars skylt lyder "More-than-friends". Det är väldigt sällan som jag anser mig ha rätt att sätta mig över personer som jag bjuder in till vänsalen, sällan jag så aktivt gör mig själv större och viktigare än dem.
För att återgå till min poäng (innan jag glömmer av den); jag förväntar mig att den pojke jag är förtjust i för tillfället ska fixa mig. Gör han inte som jag vill, så är det för att han vill såra mig. Inte för att han själv kanske behöver fixas eller för att han kanske sammankopplar händelser och situationer med rädsla, ilska, oro eller vad det nu kan vara. Det har bara att göra med att han vill göra mig illa. Därför blir jag också så fruktansvärt söndertrasad när minsta lilla hejdå kommer i min väg. Han hade inget magiskt trollspö som kunde limma ihop mig - den här gången heller! Jag slänger iväg mitt eget välmående i hans händer och blir förkrossad när han inte förvaltade det och förvandlade det till det jag hade förväntat mig. Hur skulle han någonsin kunna göra det? Det är ju jag själv som har söndrat mig, då måste jag väl kunna laga mig också?
2. När någon drar från mig, vrids volymen upp för rösterna inom mig. Rösterna, som kritiserar varje steg jag tar, som säger de elakaste sakerna. När en person, på vars axlar jag lagt ovanstående ansvar, går ifrån mig, måste jag själv ta itu med mig. Jag har tidigare inte trott att jag kan tysta rösterna, men det måste jag ju kunna - det är ju jag som skapar dem, då måste jag väl även kunna tysta dem?
Det här är kanske sådant som människor har fattat i alla tider, men det är först nu som det har sjunkit in, på riktigt sjunkit in, för mig. Jag har hört folk säga sådana här saker till mig många gånger innan, men det har bara varit ord. Tills nu. Jag har varit så otroligt fokuserad på att gömma mig för mig själv och överlåta mig i andras vård, att jag helt glömt av att fundera över vad som har gjort att den andra personen reagerar som han gör, vilka erfarenheter som har gjort att hans schema och logik tar sig det uttryck det tar.
Så, fuck springa jorden runt eller gå ner 120 kg. Det kommer inte ändra på någonting i slutänden i alla fall - jag kommer bara sitta där med samma gamla issues, fast antingen som en skelett eller med amputerade ben. Neh, jag ska rulla upp ärmarna, spotta mig i nävarna och få ordning på det här.
Vitsi, det här satt långt inne... Nu känns det som att jag har fått en mindgasm, hahah... :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar