Det är med gott självförtroende jag axlar den arbetssökandes mantel.

Jag söker jobb. Jag har kvickt kommit fram till att jag hatar att skriva personliga brev. Jag får ont i magen av dem. De känns aldrig bra nog. Jag arbetar hårt för att undvika klyshor i mina brev, vilket i sin tur resulterar i torra, fnasiga meningar som egentligen inte berättar ett skit om mig.
Sådana små saker som vad jag är bra på, till exempel. Det är lika delar tragiskt och patetiskt, men jag kommer knappt på någonting. Intressen? You tell me, jag har ingen aning.

Nu har jag då suttit här, försjunken i kontemplation, i en dryg halvtimme, i ett försök att lista mina kunskaper. Följande, och det är inget skämt, har jag kommit fram till:




Det här är fantastiskt, på alla sätt och vis.