Hoppsan.

Klick klick, sa det.


Sedan var jag visst på väg till New York över Thanksgiving.

Nu är jag så där kass igen.

Som inte uppdaterar bloggen.

Inte för att det nu händer speciellt mycket. Jag jobbar, typ.

Fast igår blev det plötsligt dramatik i mitt liv!
Sambon hade födelsedagskalas och bjöd dels in min mor, min bror och mina två sötnötter till brorsöner.
Den yngste brorsonen blev kissig, men hade inte tid att ta tag i det. Han var upptagen med att trycka ansiktet fullt av tårta och skölja ner den med bullar. Det resulterade i att det kom lite kiss ändå, i ”songerna”. Sedan slog han sig ner i soffan. Gott så.

Några timmar senare kom några av sambons kompisar på besök. De åt upp resten av tårtan och bullarna, drack en massa öl och någon halsade en flaska starksprit. Trots uppmaningar från sällskapet att kanske varva med ett glas vatten ibland, fortsatte denne starkspritshalsare att halsa ännu mer starkt.
Vi anade oråd redan i ett tidigt skede. Starkspritshalsaren blev mer och mer blek i ansiktet, men avböjde fortsättningsvis alla råd om att ta det lugnt och dricka vatten. Sedan ställde han sig plötsligt upp för att besöka herrarnas. Tyvärr var herrarnas vid detta tillfälle upptaget av en annan kissig herre (som dock hann åtgärda kissigheten innan det kom i ”songerna”), varpå starkspritshalsaren vomiterar i hallen.

Drama, I tell you!

Jag kastade småningom ut samtliga gäster, inklusive sambo, och sanerade halva lägenheten. Sedan drömde jag mardrömmar om händelsen hela natten. (Jag drömde också om en fotograf jag jobbade med i somras. Han hade klippt sitt långa hår till en fönad pottfrisyr. Jag minns inte riktigt varför han blandade sig i kräkhistorien.)


Nu är jag alldeles slutkörd av all spänning, kan ni tänka er. 

Ekonomijournalistik at its finest.

”Dividendutdelning från andra än offentligt noterade bolag beskattas nästa år så att 25 procent av en utdelning som motsvarar en årlig avkastning på 8 procent beräknad på aktiens matematiska värde är skattepliktig kapitalinkomst upp till ett belopp på 150.000 euro.

För den del som överskrider 150.000 euro utgör vinstutdelningen skattepliktig kapitalinkomst till 85 procent, medan den del av dividenden som överskrider 8 procent till 75 procent beskattas som förvärvsinkomst”.

Solklart.

Varför ville jag bli ekonomijournalist igen? Jag har glömt.

Blöp.

Idag har det bara varit kneg. Som många andra dagar. 

Nu sitter jag i alla fall hemma med en smarrig whisky. Det behövdes efter kvällen, kände jag.

Var till gymmet i morse också. Tjockt med folk! Höll på att bli lite lätt vansinnig. Men det är ju jättebra att folk tar hand om sina kroppar i alla fall. 

Men det är himla märkligt: Hur mycket konditionsträning jag än gör verkar det inte bli till något. Det blir inte bättre, liksom. Sjukt störande. Det ska ju vara så himla SKÖNT och AVSLAPPNANDE och UPPFRISKANDE att springa en miljard mil långa turer. 

Jag blir bara slut och vill dö halvvägs. Efteråt tänker jag "Fan, vad onödigt". 

Jag börjar tro att folk ljuger. 

No cool.

Idag har knuten återigen installerat sig i mitt huvud. 

Däremot har jag bestämt mig för att inte hetsa upp mig över det. Det får vara. Jag gör mitt bästa och det får räcka så. 

On another note: 

Jessus, vad jag gillar Glee. Det har blivit min nya drog. Superlökigt på alla sätt, men oj vad det är bra att ha någonting att tömma hjärncellerna i. Glee är min sopkorg. 

I alla fall fram till dess att Netflix behagar uppdatera titelkatalogen och lägga in fler säsonger av Family Guy och Dexter. 

Gott så.

Världens sämsta människa. Typ.

Så känner jag mig i alla fall.
För första gången någonsin har jag försovit mig. Spännande.

Så nu försöker jag make it up to the world genom att baka mockarutor till grannen som fyller år.

Suck och stön. Men det kanske är ett bra tecken? Jag är ju mänsklig i alla fall. Alltid någonting.

Det funkar! Kanske..

Det verkar som att mitt kreativa baklås har lossnat lite! Inte ropa hej ännu, förstås. Men dagen har känts bättre än tidigare.

Jag fick tummen ur och drog till gymmet också. I put on my war-face and went for combat. Jag hade sparat både en och tre hinkar aggressioner som jag öste ut över min osynlige motståndare. Men hen fick vad hen tålde! Jag mötte min egen blick i spegeln ett par gånger under passet och blev lite rädd för mig själv. Jag såg ut som en vilde i ögonen.
Men det var skönt. Och det behövdes.

Sedan blev jag enormt sugen på blåbärspaj. Brist på luft i cykeldäcken, kraft i benen och bil resulterade dock i ett äpple istället. Kanske jag kalasar till det här ännu och sväljer ett kokt ägg. Mumsel.

I natt drömde jag världens ångestdröm. Jag vaknade svettig och stressad i morse när klockan ringde och jag irrade runt ett par ögonblick innan jag insåg att det jag drömde inte var verklighet. Under några sekunder var jag nämligen helt övertygad om att jag skulle börja femman i min gamla skola. Huugah. Tur att den tiden är förbi.
Gymnasietiden skulle jag däremot bra gärna kunna leva om. Det var faktiskt hemskt trevligt där. Nästan jämt. Jag hade gjort några andra val i livet utanför skolan, men i övrigt har jag faktiskt mest fina minnen från den tiden. När världen låg för våra fötter och framtiden fortfarande var vår att skapa. Det är den ju fortfarande, förstås. Men det är inte utan att man känner sig lite gammal och håglös när man börjar fundera över allt det där man skulle ha gjort vid den här åldern. Alla erfarenheter man skulle ha skaffat sig. Alla människor man skulle ha träffat. Alla platser man skulle ha sett.
Men det är väl det som är den berömda nojan, antar jag.

När jag hamnar in i det tankemönstret kommer jag ibland att tänka på det lilla häfte som jag skapade till mig själv som typ elvaåring. Jag skrev ner allt vad jag trodde att jag skulle göra, den jag trodde att jag skulle vara som 20-nåntingåring. Som elvaåring var jag övertygad om att jag skulle vara journalist eller advokat, bo i New York, driva en egen tidning eller en egen advokatbyrå och jag skulle alltid gå dressad i högklackat på jobbet. Jag skulle ha tre ungar och gifta mig med någon karl på en strand på Hawaii.
Då blir jag lite lättare till mods igen. Jag är för ung för sånt dravel just nu. Och så kommer jag på att jag har massor av tid kvar att kryssa av min mentala att göra-lista. Och jag gläds också över att jag faktiskt inte hade några hämningar när jag formulerade mina drömmar på den tiden. Jag var fullt övertygad om att jag faktiskt kan bli vem fan jag vill när jag blir stor. Och jag är inte stor än. Sådeså.

Och med risk för att förlora min väl underbyggda image (?): Jag har hittat Ronan Keating igen. Vi kommer ifrån varandra lite nu och då, men när vi hittar varandra igen blir jag alltid lika glad. Det är som när jag kommer på att jag tycker om blåbärspaj. Eller Spindelharpan. Vissa ränder går liksom aldrig ur. Men som man brukar säga: Whatever floats your goat.

Oh my...

Ögnade precis igenom mina inlägg här. Gud, så deprimerande. 

Titta, så mysigt jag har det! :)

Tillbaka!

Efter hundra år av tystnad översköljdes jag plötsligt av ett stort sug efter att börja blogga igen. Att skriva för att jag vill, inte för att jag måste.

Risken är att det blir en del gnäll, jag har känt mig lite gnällig den senaste tiden. Men någonstans inom mig kanske jag hyser någon form av förhoppning att gnälligheten ska gå över om jag bara får skriva av mig lite. Det är ju liksom så jag alltid har hanterat diverse mankemang som har dykt upp i livet. Man vet aldrig, kanske det är precis det här jag har saknat.

Mycket av min gnällighet just nu har växt ur det faktum att jag fan inte kan skriva längre. Vilket eventuellt kan uppfattas som lite trist, eftersom det är det jag ska göra. Jag får lön för att skriva nu för tiden. Dålig tajming att tappa hela hantverket, kan tyckas.

De senaste veckorna på jobbet har sett ut som följer: Jag får ett par, tre uppgifter framför mig som jag ska genomföra innan dagen är slut. Jag stirrar på dem och har ingen aning om vad det är jag ska göra. Inte för att det är svårt eller ogenomförbart på något sätt, utan för att min hjärna inte verkar fungera. Plötsligt är det som att jag aldrig har skrivit förut. Jag vet inte var jag ska börja eller vilka vägar jag bör gå för att nå ett tillfredsställande resultat. När dagen är slut har jag lyckats skita ut ett antal halvdana texter som jag helst inte skulle vilja sätta mitt namn under. För jag kan så mycket bättre än det där. Jag vet att jag kan bättre. Mycket bättre. Men det där verkar vara min nivå just nu.

Det här skapar en otrolig frustration hos mig. Jag blir mer och mer irriterad på mig själv för varje dag som går. Ju grinigare jag blir på mig själv, desto hårdare knyter min hjärna ihop sig. Jag verkar ha klivit rakt in i ett kreativt baklås, som är värre än någonting jag någonsin upplevt tidigare. Jag vill svära och sätta en knytnäve i min egen hjärna, men tyvärr finns där ett tjock kranium i vägen. Fan anamma, ändå...

Jag antar att jag har tappat fotfästet en aning. Jag antar också att medicinen för det är att hitta det som är roligt igen. Hitta gnistan. Därför har jag nu funderat på ett antal åtgärder jag kan ta till för att eventuellt lossa lite på den intellektuella knuten jag lider av:

1. Börja blogga igen.
Check. Nu gäller det bara att fortsätta. Här är det nog på sin plats med en liten ödmjuk varning till eventuella stackare som har irrat sig in hit. Det kommer förmodligen bli en del gnäll, kombinerat med en rätt stor portion meningslöst dravel. Men börjar jag lägga upp foton på min frukost är det fritt fram att ge mig en örfil. Då förtjänar jag förmodligen det.

2. Sy.
Jag vete fan varför jag inte syr längre. Det behöver ju egentligen inte ens vara plagg som jag vill ha, bara jag åstadkommer någonting som ser ut som något. Hur svårt kan det vara?

3. Måla.
Det fanns en tid då jag gladeligen skuffade undan andra åtaganden för att slänga igång en Chopin-skiva och bara måla ihjäl mig. Det var ljuvligt. Undrar varför jag inte gör sådant längre? Och när slutade jag?

4. Sjunga.
Folk säger att man blir lycklig av att sjunga. Jag har inte tagit ton sedan jag var tio. Jag är starkt övertygad om att jag hade dödat kattungar med min sångröst. Men om man låter sig dränkas av andras fagra röster kanske man kommer undan. Jag är fortfarande lite för feg för det här egentligen, men jag håller tummarna för att ett ögonblick av psykos ska ge mig den sista sparken i stussen för att genomföra det.

5. Resa.
Jag har hemskt lätt för att drabbas av resfeber. Jag blir nervös av att åka till Godby. Men det sägs att man "hittar sig själv" om man reser. Hittills har jag bara åkt på charter ett par gånger. Där har jag inte hittat mycket mer än lurviga kycklingvingar och åderbråck. Därför avser jag vid något tillfälle bege mig ut i världen och faktiskt uppleva någonting.


Nu ryter hösten utanför fönstret. Dags att dra upp en game plan. Det här ska nog bli bra, ska ni se.

Äntligen!!!

Jag kom nyss hem från det första gympasset sedan slaget vid Hastings.
Det var ett så kallat RML-pass, alltså Rumpa Mage Lår. Jag utgick ifrån stt det innebar 45 minuter pain and agony.
Jag har ju visserligen sprungit en del på sistone, men senast jag besökte ett gym var i november förra året. No kidding, alltså.
Jag trodde att jag skulle lägga mig i fosterställning och gråta blod efter uppvärmningen, men jag klarade hela passet! Jag lever och jag mår nästan oförskämt bra inombords! :)
Jag har saknat träningsglädjen. Den försvann med allt annat förra året. Men nu kanske den är på väg tillbaks? Hoppashoppashoppas!!

Inga vet jag inga...

Jag anar en viss likhet. Men jag vet inte riktigt..

Åkt snowboard.

För första gången i mitt liv har jag idag åkt snowboard. Satan, vad roligt! Men nu har jag ont.

Nedan: Mitt högra knä. And there's plenty where that came from!

Long time, no see

Jag vet inte när jag senast la mig på soffan med en bok som inte är en faktabok. Jag minns inte ens sist jag öppnade en helt vanlig roman och läste bara för att jag ville. Inte för att det står något jag måste lära mig om, skriva om eller prata om.
Jag hade glömt hur fantastiskt det är att sjunka in i en spännande berättelse och bara låta tiden flyga.



Vilken lyx.
Ett glas rött hade suttit fint med min bok, men man kan väl inte få allt. Varm mjölk fick duga.

Saker jag inte förstår.

Det finns mycket märkligt som jag inte fattar i den här världen.

Sumobrottning, till exempel.

Det får gå åt fan.

Idag lyckades jag slira in via bokhandeln och köpte Jenny Hellström Ruas bok "Sy! Från hood till skjortklänning". Kändes som en fin present till mig själv. Den innehåller en hel bunt med mönster och framför allt - författaren erkänner att det ibland är ett rent jävla helvete att sy kläder.
Jag gillar när folk stiger ur sina påhittade perfektbubblor och erkänner att livet fan i mig suger emellanåt. Jag har inga ord för hur sjukt tröttsamt det är att se folk som till exempel Leila Lindholm svänga ihop en plåt fantastiska hallon-cupcakes med vänsterhanden, samtidigt som hon vispar ihop en mousse parisienne de la soufflé beauf med högerhanden - för att det "är världens enklaste att baka!" GO EFF' YOURSELF! För en kökshandikappad kvinna med åldersnoja är det inte så jävla enkelt!

Jenny, däremot, visar mig att det är okej att balla ur vid symaskinen. Det är ett fullt normalt beteende. Tack, Jenny!
Nu vill jag bara se Leila hiva en plåt med brända bullar i väggen, samtidigt som hon skriker okvädesord. Det får gå åt fan. Det gör inget.

Malou...

Jag blir så sabla stressad av Malou von Sivers. Aldrig har jag sett en programledare som tar så fruktansvärt stor plats i intervjuerna! Hon avbryter sina intervjupersoner, babblar på helt okontrollerat och ställer påståenden istället för frågor.
Jag vill höra vad intervjupersonerna har att säga, jag struntar i dina åsikter om allt och alla!

SHE'S ALIVE!

Hon lever!

Faktiskt gör hon precis det.

Fast idag är det fan i mig med nöd och näppe. Min mage och jag har nämligen blivit osams. Vi har bråkat i flera veckor, om det inte är månader till och med. Vi brukar ändå kunna komma överens så pass att vi ändå kan stiga upp på morgonen. Idag verkar vi dock ha förklarat krig mot varandra. Det ska bli spännande att se vem som dukar under först.

Nåja, nog om det.

En uppdatering om vad som har hänt den senaste tiden kanske är på sin plats?

Okej då. För ungefär två månader sedan började jag som allmänreporter på ena lokaltidningen här på ön. Det var inte det lättaste att sätta sig och skriva saker ur min egen hjärna när jag, under de föregående sex månaderna, endast skrivit saker ur andras hjärnor. Och månaderna innan dess fått se hur all kreativitet belönades med suckar och himlande ögon. Dags att försöka radera allt det ur minnet och köra på som jag gjorde i Kalmar. Hittills har det gått så där med den saken (märkligt, med tanke på att ingenting annat fastnar). But atleast I'm trying. Men vi kan tala mer om det senare.

Mitt minne är fortfarande inte särskilt aktivt. Det är inte riktigt lika illa som det var i somras, men det är ändå fruktansvärt, vansinnigt frustrerande. Jag kan inte ens gå till nyhetschefen, diskutera ett artikelupplägg och gå tillbaka till mitt skrivbord och tro att jag ska komma ihåg vad det var vi nyss diskuterade. Det är tur att det finns pennor och block att tillgå överallt i bygget, men man ska ju förstås komma ihåg att skriva ner allt också. Och sen ska man minnas att titta på lapparna.
Fortfarande, efter två månader i tjänst, måste jag kvickt gå igenom var jag jobbar tyst i huvudet innan jag lyfter luren när min telefon ringer. Min odugliga hjärna skulle helst vilja öppna samtalet med "Godby hälsocentral" eller "Rundbergs bil & service". Eller varför inte "skrivcentralen"? Än har jag faktiskt inte vilselett mina telefonare, men det kan ske när som helst.

Faktum är att hela min intelligens känns latent. Jag är rätt oförmögen att komma med bra idéer, formulera mig fyndigt, komma på de rätta orden eller ... avsluta meningar, till exempel. Jag måste säga att jag inte känner igen mig själv så. Jag har alltid sett mig själv som en den klyftiga kvinnan med guldpennan. Jag vet att hon finns kvar där någonstans, men det är någonting som är i vägen för henne. Hon verkar sitta inlåst någonstans. Kanske hon har tagit semester.

På tal om semester: Jag och Jojjo har precis bokat en resa till Turkiet i april. Det är bara 76 dagar kvar tills vi åker. 76 små pyttedagar. 76 korta dagar som förmodligen aldrig kommer att ta slut.
Jag har inte haft semester på allvar på omkring 10 år. Det har alltid varit någon tenta att plugga på, någon uppsats att skriva, något jobb som måste göras, något inhopp här, något gästspel där. Eller så har dagarna varit fyllda med jobbsökande. Eller med jobb-bytande. Eller med någonting annat högst o-semestrigt.
Inte sedan forntiden, då man faktiskt var ledig på sommaren, har jag varit "ledigledig" i mer än två dagar. I april blir det en hel vecka. Sju härliga dagar med Jojjo, sol, lugn och ro.
Kanske är det så att den där klyftiga kvinnan med guldpennan visar sitt fagra anlete efter det. Jag tycker att vi tar och håller tummarna för det.


Förresten, sa jag att jag är gnällig också? Som en gammal gungstol.