Steffo! <3

I morgonens Nyhetsmorgon, när Katrin Zytomierska påtalar att hon "tycker det är tråkigt att SATS' VD inte kunde komma hit idag..." och Steffo bryter in och säger "Nej, han VILLE inte komma hit för att du är här, han tycker nog inte om dig".

Burn.

Jag trodde hoppet var ute!

Men tji fick jag, för nu har den en trevlig blomma. Spännande!

#oldfart

Känslan när man kollar igenom XIT:s partypics från Halloween och inte känner igen en enda människa...







Den är värre än alla rynkor, gråa hårstrån och celluliter tillsammans.

Saker som får mig att vilja sjunka under jorden.

För några år sedan fanns en gratistidning här på ön. XIT hette den och XIT-redaktionen intresserade sig, bland mycket annat, för någon sorts grävande journalistik. Läsarna fick SMS:a in och fråga om den eller den var singel och liksom "ragga via tidningen".

En dag, när jag var rätt ny som biluthyrare på ESSO (detta var då alltsååå.... typ sex-sju år sedan), så ringde en viss fröken till mig från XIT och skulle förhöra mig om mitt privatliv, på initiativ att ett läsar-SMS. Så här såg det ut.

Jag vill dö lite när jag tänker på det. Och så illa att det fortfarande kommer upp ibland. Så illa.



Den dära XIT-fröken jobbar förresten på Aftonbladet nu för tiden.

Tröttnat.

God kväll!

De som känner mig vet att jag ganska fort tröttnar. Det är inte någonting som har ändrats den senaste tiden, tyvärr. Mitt tålamod liknar fortfarande ingenting. En av min tillvaros beståndsdelar jag nu har tröttnat på är hur min blogg ser ut, så nu har jag spenderat flera timmar på att försöka lista ut vad den förestående make-over:n ska resultera i.
Men eftersom bloggrenovering inte är någonting man gör i en handvändning, och min första plan inte fungerade, så beslöt jag mig för att kontemplera lite till. Historiens största tänkare menar att man kontemplerar bäst över ett glas rött. Vem är jag att trotsa sådana rekommendationer?



Och som tack för att du tittade in och inte fick något för besväret, här är en söt lillkisse:

Jag vet, det är ju ingen fruktkorg, men det får duga ändå.

 Tataah!

Fegisen ska bli modig.

Jag är feg. Jag har vetat det länge, men jag insåg det - på riktigt - först nyss.

Jag älskar att planera och organisera. Jag har 90 000 listor runt om i alla knutar på olika saker som ska, bör eller vill göras. Jag är sjukt bra på att göra listor - däremot är jag kass på att faktiskt genomföra dem sen. Det kan ge mig fruktansvärd ångest, och trots att jag är helt och hållet medveten om vad jag uppbringar hos mig själv, slutar det ofta med att jag ändå bara sitter och planerar och gör sedan inget i alla fall. Och så tänker jag att "om jag planerar bättre, så kommer det bli lättare att göra det". Det spelar ingen roll vad som finns på min lista. Det kan vara ett telefonsamtal, ett ärende till banken eller ett mejl som behöver skrivas - det blir ingenting. Så har jag dessutom betett mig så länge jag kan minnas. Och jag har alltså idag kommit fram till att det beror på att jag är feg. Översatt: jag överanalyserar allt.

"Vattna fnösket med eld", tänker jag då och bestämmer mig raskt för att göra något åt det hela. Vad är jag nervös för? Det jag är mest rädd för är att göra bort mig, men å andra sidan så råkade jag faktiskt säga "snoppa" idag i radion, där vi har både en och sjutusen lyssnare. Klaveret är liksom redan fullt av fotspår, som jag har dansat i det i mina dagar. Och här sitter jag ändå, utan större skador.

Inte mer med det alltså. Nu ska fegisen bli modig, är det tänkt. Jag ska ge mig själv en jobbig utmaning varje dag hela oktober ut, sedan ska vi se om jag har bättrat mig till dess eller inte.

Vad ska jag utsätta mig för imorgon då...? Kanske jag går till affären utan pengar på kortet, med flit. Eller så ringer jag Mark Levengood (jag har faktiskt en anledning), eller så tar jag och drar till gymmet på kvällstid. Det finns så mycket att välja på! Jag lär inte få slut på idéer i alla fall, så neurotisk som jag är över allt möjligt.

"The only people who find what they are looking for in life are the fault finders."
                                                                                                                 Fosters lag

Barn.

Jag råkade snubbla in på en sida där man har frågat barn vad kärlek är.

"When someone loves you, the way they say your name is different. You just know that your name is safe in their mouth." 
Billy, 4 

"Love is what makes you smile when you're tired." 
Terri, 4 

"Love is what's in the room with you at Christmas if you stop opening presents and listen." 
Bobby, 7

"You really shouldn't say 'I love you' unless you mean it. But if you mean it, you should say it a lot. People forget." 
Jessica, 8 

"Love is when Mommy sees Daddy on the toilet and she doesn't think it's gross." 
Mark, 6 


Och så hade vi en liten historia till på det:

Author and lecturer Leo Buscaglia once talked about a contest he was asked to judge. The purpose of the contest was to find the most caring child.

The winner was a four year old child whose next door neighbor was an elderly gentleman who had recently lost his wife. Upon seeing the man cry, the little boy went into the old gentleman's yard, climbed onto his lap, and just sat there. When his Mother asked what he had said to the neighbor, the little boy said,

"Nothing, I just helped him cry."

Det är så sött så jag vill gråta en skvätt. Fina ungar. 

Lost in byråkrathögfinlandssvenska.

Blanketter. Ständigt dessa attans blanketter.

Nyss ringde jag och språkade lite med min kära morbror, som är ekonom och redovisare och har varit så hela sitt liv. När till och med han säger att man måste vara professor för att förstå blanketterna, så vet man att det är svårt. På riktigt.

Tack och bock för alla fina människor som kan hjälpa till, när myndigheterna gör det onödigt svårt för en.

Allt ska man behöva göra mol allena...

Jag har ju tänkt frilansa ett tag nu, men saker har liksom kommit i vägen och jag har inte kommit igång ännu. Nu tänker jag dock att sakerna som kom i vägen får gå ur spår, för nu är det dags.

Så kommer då problemet...

Eftersom jag för närvarande huserar på Åland och kommer att vara kvar här i ett par år (vad det ser ut som nu i alla fall), så betyder det som vanligt en jävla massa extra krångel så fort man vill göra någonting. Bara att momsregistrera företaget visade sig vara ett mycket mankemangfyllt åtagande.

Dessutom vill jag ju gärna kunna sälja mina texter till Sverige, eftersom "marknaden" på Åland i den här frågan uppgår till två hela dagstidningar och två radiostationer - lite skralt. Nej sinni, det ska det fyllas i sju blanketter för, för då blir det utrikeshandel. Sedan tänkte jag att det kanske hade varit ganska skönt att vara med i ett fack eller liknande, som svenska Journalistförbundet, fast då finsk motsvarighet. Nej, då är 99 % av informationen på finska. Jag sätter mig inte och översätter fyra kilometer textspalt från finska till svenska. I won't. Försöker höra lite tillvägagångssätt med svenska Journalistförbundet, och de vet ingenting om hur det går till på den här sidan. Varför skulle de? Det struntar väl de i. Med all rätt.

Allt jag någonsin lärt mig om företagande och frilansande har jag lärt mig i och om Sverige. Jag, min dumming, trodde ju att det skulle vara fairly samma sak här - njet, där fick jag allt tji.

Det tråkigaste är att när mitt huvud nu, sent omsider, har kickat igång och vill börja producera, så kommer jag ingenstans. För att jag inte har en susning om hur jag ska göra, och ingen kan förklara för mig, för att ingen annan verkar veta heller.


Det är alltid så mycket meck med Åland. Så jävla tröttsamt.

Men det ordnar sig. Det brukar ju göra det. 

Söndagsbestyr

Mina bekantingar från Kalmar har styrt ihop en sjukt rolig frågesportapp som heter Quizkampen, så jag och fina Elin Astrid spelar sönder. Jag förlorar. :P

Och så fick jag fel i huvudet och bakade grahamsfrallor också. Vackert så.

Det är jag som är Cleopatra, tydligen.

Jag måste bara få berätta om en kollega jag har på sjukhuset. Jag besökte henne redan förra året, på den tiden var hon någon form av sekreterarsamordnare, men nu för tiden är hon poolsekreterare. Hur som helst. När jag besökte henne förra året skulle vi diskutera en eventuell anställning, men då övergick samtalet helt sonika till alternativ medicin och det hela slutade med att hon läste min aura. Jag tyckte redan då att hon var en fantastiskt spännande människa och nu, nästan ett år senare, har jag fått i uppdrag att boka en resa åt henne och hennes väninna. De ska åka till ett ställe i Cornwall, England, som heter Mousehole och bo i ett gammalt stenhus en vecka. Jag har sett bilder på det här huset och det är slående vackert, ska jag säga! Jag är avundsjuk för att jag inte får följa med.

Anledningen till att min kollega ska åka dit är för att hon har levt där tidigare, på den gamla goda tiden. Närmare bestämt på 1800-talet. Då hette hon Rosalie och nu, 200 år senare, ska hon alltså åka tillbaks till sina gamla hemtrakter för att se om hon kan få djupare kontakt med sitt gamla liv. Så jävla spännande!! Varje kafferast sitter hon och berättar om sina tidigare liv och sina andliga upplevelser. Bland annat har hon levt i Paris under franska revolutionen, men om jag inte minns fel blev hon avrättad.

Det ska väl kanske tilläggas att jag är skeptiskt inställd till tidigare liv och annat dylikt, men när hon berättar så är det så verkligt att jag inte kan låta bli att fascineras och tro lite barnsligt på historierna som kommer fram. Vi har lite löst bestämt oss för att skriva en bok ihop. Eller ja, jag skriver det hon berättar. Så jag ser den här resan och min roll som researrangör som research för vårt kommande mästerverk.


Vid vårt tidigare möte, när hon läste min aura, så berättade hon att jag ofta har varit en mäktig kvinna i mina tidigare liv. Här om dagen fick hon ytterligare en uppenbarelse om mig. Hon vände sig mot mig en kafferast och stirrade på min handled, där jag låtit tatuerat in ett Ankh-tecken. Hon kisade lite, funderade en stund och sedan sa hon "Du var ju Cleopatra i ditt tidigare liv! Jag känner det otroligt starkt!". Jaha... tänkte jag och undrade vad hon baserade det på, förutom en tatuering på min handled som jag själv valt motivet till. "Ja men, du är ju blond egentligen, men det passar du ju inte i. Därför fick kosmos dig att färga håret svart och det ser du ju fantastisk ut i! Svart som en egyptier! Som Cleopatra! Och din hals är lång som en svanhals, precis som hos den egyptiska drottningen!".
Dessutom berättade hon för några veckor sedan att min energi är så stark att hon inte hade kunnat sova på flera nätter (??) för att hon fortfarande kände av den när hon kom hem. Jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera eller svara på det. Så jag bad om ursäkt och lovade att bättra mig.


Allt ska man då höra innan öronen trillar av. Men det är spännande!

PIHIIINIGT!

Ni vet när man är på jobbet och går ner till källaren för att tugga papper och på väg tillbaka upp så känner man att det är hög tid att släppa väder, man ser sig omkring lite diskret för att försäkra sig om att man är mol allena innan man unleash:ar the dragon och PRECIS DÅ kommer det någon runt hörnet och man måste göra något, täcka över sin syndiga gärning och börjar hosta som om djävulen farit i en för att låtsas som att det var det som var det som lät, eftersom hostningar och fisar låter likadant aldrig, men det var liksom det bästa man kunde komma på i stundens hetta, samtidigt som man ber till Gud, Allah och Batman att det inte ska osa?

Du vet den känslan?

Den är pinsam.

Insikt.

Det är något med finlandssvenska kvinnor i sjukskötarkläder. Man blir liksom... lugn av dem.

I PASSED!!

Nu har jag precis återkommit från CERAD-testet. Fantastiskt trevligt. Till och med ergoterapeuten undrade vad jag hade där att göra. Men vi hade trevligt och pratade en timme, jag fick peka på figurer och säga vad de hette, peka på färger och säga namnet på dem, rabbla upp djurarter och försöka minnas ord.

Jag klarade det. Jag har ingen Alzheimer, jag är inte dement och jag har ingen hjärnskada. REALLY...??! :O

Ergoterapeuten undrade om jag ville att hon remitterade mig tillbaks till doktorn som fick dit mig från första början. Jag tackade artigt nej. Nu har jag tagit alla blodprov, tagit hjärntesten och jag har inga fel som kan botas med läkarvård. Det jag har sitter mellan öronen och kallas i folkmun för "cirkus". En liten ledighet på det här kommer att göra susen.

Jag kan tycka att det är en vanvettigt slöseri med resurser att remittera en annars frisk 25-åring för minnesundersökning det första man gör. Hade inte jag själv påtalat att man kanske borde kolla sköldkörtelvärden och borreliaantikroppar så hade doktorn förmodligen struntat i det helt och hållet. Det gör mig lite grinig. Det får mig att fundera på hur många patienter som kommer in för mer eller mindre psykosomatiska besvär och blir remitterade till första bästa skit bara för att få dem ur händerna, för att det "inte är riktiga sjukdomar". Nu blev det ju världens pådrag för att jag ville se om mina problem hade sin grund i någonting kroppsligt, det hade räckt med ett blodprov och kanske några tryckmätningar och så hade vi haft det sedan - nej, det är inget kroppsligt. Ah, okej. Tack! Då vet jag vad jag ska göra åt saken då. Adjö. Inte skicka iväg mig för att sitta i en timme och rabbla färger och peka på trianglar och kvadrater. Jag kände mig korkad innan, men då kände jag mig allvarligt efterbliven. I do not approve.


Nåja, men det är ju bra att veta i alla fall! Jag borde ha fått ett diplom att ha på väggen:

Grattis! Du är inte dement, du är bara disträ!

Vädret, jag har genomskådat dig!

Dagens väder: SOLMOLNREGNÖSREGNLITEÅSKASOLBLÅHIMMELMOLNREGNSOL.

Vädrets alla uppvisade symtom tyder på klimakteriebesvär. Värmevallningar, svettningar, nedstämdhet, glädjefnatt som plötsligt slår om till ilska, tårarna rinner, men samtidigt finns solen och det goda humöret runt hörnet ändå.

Får man rekommendera lite östrogen så här på onsdagsförmiddagen?


Anyhoodie. Idag ska jag till ergoterapin för att göra ett så kallat CERAD-test. CERAD står för Consortium to Establish a Registry for Alzheimer's Disease. As you do. Dagens tips: gå inte till doktorn och klaga på trötthet och minnesrubbningar - då blir du snart inlåst på äldreboendets demensavdelning! Bara för att förtydliga situationen; jag är alltså 25 år gammal och ingen av mina släktingar på någondera sidan har haft demensbesvär.

Jag är mycket spänd över det som komma skall. Jag gillar tester. Däremot ryktas det om att en del av testet innebär att man ska räkna bakåt tolv steg från t ex 188. Det kan jag inte göra, men det har ingenting att göra med Alzheimersitet, det har enbart att göra med att jag är sifferdyslektiker. Trist om matematiken än en gång ska sätta käppar i hjulet för mig och få mig att trilla med hakan först ner i asfalten.

Parentes.

Också, vem sitter i Ryssland och öppnar min blogg...? Känner jag ens någon som befinner sig i Ryssland?

(Paint är för övrigt, som ni kan se, ett otroligt bra verktyg för att skapa bilder av skärmdumpar.)

Livstecken. Men bara ett.

Alltså hej och hå, här har det inte varit mycket aktivitet på senaste tiden. Jag är, som man brukar säga i storstan, lite "busy" nu för tiden. Och värre lär det bli!

Jag kom på en sak. Om jag var dragshow-artist så skulle mitt stage name vara Neona. Sjukt bra ju. Kanske något att satsa på.


Nä, nu måste jag nog skärpa till mig med den här bloggen innan det blir allt för omodernt.


.... Konstaterade hon och satte helt sonika punkt ändå. Vilket antiklimax!

Varför inte mer?

Från Nya Åland

Det finns många saker jag vill lära mig. En sak som jag verkligen vill lära mig är hur diverse rättsskipare resonerar när de kommer fram till att en förare med 2.59 promille i pannan bara ska ha villkorligt fängelse i tre år och böter på 330 euro. Vilka var de förmildrande omständigheterna? I mitt tycke är det inget straff att hosta upp 500 euro och akta sig i tre år när man har kört närmast medvetslös och kunnat skada hur många människor och djur som helst.

Sätt ner mackan.

Jag trodde att jag tyckte att "svulstig uvula" (normaltjock tunga, typ) var det äckligaste jag hade hört, men det var innan jag stötte på termen "dallrig uvula".

Otroligt vidrigt. Trevlig fredag på er!

Det susar i säven. Och i huvudet.

Ibland hamnar jag i något slags vacuum. Där befinner jag mig just nu. Det är just då min hjärna plockar upp och dammar av alla gamla bryderier och planer som jag har på lager. Det är också just då jag är allra minst lämpad för att analysera och fundera över dem, men jag gör det i alla fall, trots att jag inte kommer fram till något. För tillfället cirkulerar bland annat följande:

1. Hur ska jag få upp motivationen och lusten att träna? Jag har ju till och med köpt sprillans nya, supersnabba, korallfärgade skor som stämningshöjare. De är inte använda ännu. Just nu ligger det närmast till hands att helt fräckt skjuta över lösningsformulerandet på någon annan - ringa PT-Sara och tigga några goda råd.

2. Ska jag bara klippa av håret eller ska jag även ljusa upp det? Eller ska jag köra någon annan frisyr? Något måste i alla fall hända.

3. Om jag köper vettiga löpskor, kommer jag då att plötsligt tycka att det är svinroligt att jogga?

4. Ska jag börja plugga igen? Är det värt att vara 70 bast när man kommer ut i arbetslivet på riktigt? Vad ska jag i så fall plugga? Ekonomi? Näringslära? Psykologi? Eller finns det något annat smart jag kan lära mig?

5. Ska jag eller ska jag inte aktivera mitt för närvarande latenta företag? Jag vill ju, men vad ska jag göra med det? Ska jag fotografera? Eller ska jag skriva? Vad ska jag fotografera? Vad ska jag skriva om?

6. Vad är jag egentligen intresserad av? Hur tar man reda på det? Var börjar man? I vilken ände?

7. Ska jag börja förbereda min tidningsstart? Eller är det onödigt? Kommer tidningen i pappersform ens vara lönsam om två år när det är dags att packa sig härifrån igen?

8. Vad ska jag sy för något? Vad vill jag ha för kläder?


Ja, sådant där funderar jag på när jag är så här. Så känner jag mig uppgiven en stund, sedan inser jag att det är PMS-symtom. Känner mig inte mindre uppgiven för det, men finner någon slags trygghet i att det i alla fall går över om någon dag. Tills dess får jag väl... hålla mig upptagen. Men med vadå?

Det här känns inte nödvändigt...

Från Ålandstidningen förra veckan.

På något sätt känns det onödigt att starta ett invandrarkritiskt parti på Åland. Det finns knappt några invandrare här! De få som finns ger då ingen orsak att vara kritiskt, enligt min egen åsikt. Men ja, vad vet en lolla som jag...

Hej å hå!

Nej, jag är inte död. Jag har bara alldeles för fullt upp för att skriva just nu.

Förra veckan bestämde jag mig för att ta mod till mig och gå till tandläkaren. Jag är helt sanslöst rädd för tandläkare. Tandläkare och clowner förstör mitt liv.
Jag hade i alla fall hittat en privat tandläkare som påstod sig vara specialiserade på att behandla folk med tandläkarskräck. Jag tänkte att jag rapar gärna upp några hundralappar, bara någon respekterar min fobi och jag slipper ångestattacker och tårar. Jag har inte vågat gå till tandläkaren på sex år, så det var verkligen dags.

Jag kom till mottagningen prick 08:30, då min tid skulle börja. Jag fick slå mig ner i väntrummet och där fick jag sedan sitta och darra i 20 minuter innan sköterskan hämtade mig. "Nu ska vi röntga dig!" säger hon och spänner fast mig i en apparat som såg ut som någonting taget från Liftarens Guide till Galaxen. Medan maskinen cirklade runt mitt huvud kunde jag nästan känna hur en tumör växte i huvudet. Som tur var var det över på någon minut och jag blev eskorterad till tandläkarens rum. Hon kikade och rev och pillade och tryckte sina verktyg ner i halsen på mig så att jag knappt fick luft och konstaterade att jag har ett begynnande hål i en visdomstand i höger överkäke. "Det är onödigt att laga den, vi kan lika gärna dra ut den. Det kostar bara 300 euro", säger hon och ler. Exakt där smällde jag av.

Jag lyckades hålla mig tills jag kom ut till bilen. Där bröt jag ihop totalt. Det tog mig fram till lunch innan jag lyckades lugna ner mig. Det var det absolut jävligaste jag har varit med om på mycket länge. Jag betalade alltså hundra euro för en hjärtattack och ingenting annat. Jag är inte det minsta botad från min tandläkarskräck, snarare har det accentuerat efter idag. Truten min är i exakt samma skick som den var när jag gick dit.


Fruktansvärt slöseri. På torsdag ska jag till en annan tandläkare. Folk säger att hon är duktig på att hantera sådana som jag, men om hon nu inte råkar vara det så är hon i alla fall tre gånger billigare än dagens miss. Då får jag väl sitta där och vridas i ångestplågor då, men då kommer jag i alla fall kunna trösta mig med att jag kommer ha några cent över efter helvetet är över.

Åh, Freddie...

Nähä, om man skulle ta och bli spirituell då, kanske?

Jag och min kollega diskuterade hur vissa människor kan vara så otroligt ondskefulla här om veckan.
Min trosbekännelse lyder ju som följer:

Jag tror på mänsklighetens godhet och att Freddie Mercury har funnits på riktigt

Diskussionen gled in på ämnet djurplågeri och jag sa att häften av min vanliga trosbekännelse förvandlas till lögn när jag tänker på vilka vidriga människor det finns. Samtalet ändrade därmed kurs mot tro och religion. Kollegan berättade att hon inte tror på någon Gud, men att hon ändå tänker att allt det fantastiska i naturen inte kan ha skapats av en slump. Så nämnde hon något intressant: the Law of Attraction, alltså att alla känslor man har, sänder ut energier och på det sättet kan man attrahera mer av dessa, positiva eller negativa, energier. Eller som de så snärtigt formulerar det själva:

The Science of Attracting More of What You Want and Less of What You Don't Want

Det där slog rot i hjärnan på mig, så när jag kom hem började jag genast söka information om det. Det visade sig att jag hade en 2,5 h lång ljudbok i ämnet på datorn, som jag inte har något minne av att jag skulle ha laddat ner, vilket jag kan tycka att är både lite läskigt och väldigt spännande. Jag vet inte om jag attraherade till mig ljudboken eller om mitt minne är så dåligt att jag borde avlivas.

Nåja, either way.

Jag tänkte att det inte skadar att testa på det här. Jag ger det ett halvår.

Alltså är jag härmed, och i alla fall sex månader framåt, en LOA:re. Och Freddie Mercurist, naturligtvis.





Kanske min religion borde heta Eklektism? Den är ju som påse med lösgodis från Kantarellen...

Världens finaste människa.

Den där karln, som är på bilden ovan, är världens finaste människa. Han är så snäll och så omtänksam och så fantastisk. Han får mig alltid att skratta och han får mig att må så sabla bra! Jag hoppas att jag får vara bredvid honom länge, länge.

Tänk att livet råkar sig så där ibland! Först är man så nere så man inte ens orkar titta upp, och sen plötsligt står någon där bredvid dig på dansgolvet och bara är helt perfekt! Det är sjukt egentligen. Aldrig trodde jag att jag skulle få känna så här, och så gör jag det i alla fall!

Men det måste ju betyda att det finns hopp för alla. :)

Hihi...

Där jag jobbar handlar varenda andetag om Kina. Ofta blir det ganska tungt när man dyker ner i yttrandefrihet, djurplågeri, ekonomi, expansion och allt annat som vi för tillfället knåpar med.
Men ibland får man skratta också:

A Finn, a German and a Chinese were stuck on a deserted island together.
-Let uz build a zociety, said the German. Finnish perzon, yu build ze zaunas, I vill build uz zome roadz and yu, Chineze perzon, yu bring ze supplies!

They all got on with their tasks, and a few weeks later, they met up to show what they had made. The German proudly presented his roads. The Finn couldn't get over how great his saunas were. But the Chinese guy was nowhere to be found. The Finn and the German went around the island, flipping every rock in the search. Suddenly, the Chinese guy jumped out from behind a bush, yelling:
- SUPLAAAAJS!

Höhöhöhö... :D

*drooool*

Om en vecka får jag lön. Min första lön på VÄHÄÄÄÄLDIGT länge. Dessutom kan det nog vara så att det till och med råkar vara den högsta lönen jag fått, någonsin. När provanställningsperioden är över, den 1 maj, får jag ÄNNU MER.

Så vad gör jag då? Planerar jag amorteringar? Vilka fonder jag ska investera i? Hur mycket jag ska skänka till välgörande ändamål?

NÄH!

Jag browsar igenom vilka kläder och skor jag ska inhandla! Så klart! Jag ska fira min första lön med att handla upp åtminstone 108 euro utan att ha skuldkänslor för det.

Can't effin' wait.

Vad är det med folk...

... som trycker 700 gånger på knappen vid trafikljusen? Jag vill släppa lös min vrede över dessa människor.

Filmtips and other news.

Den här dokumentären är fantastisk.





Annars då? Jo tack, bara bra. Jag intervjuade mr presidentkandidat Paavo Lipponen idag, det var ett intressant avbrott i en annars väldigt kaotisk och ångeststressig dag.

Paavo "PLip" Lipponen

Jag hade även ett litet uppmuntrande mejl från en lyssnare i min inbox i morse när jag kom till kontoret. Avsändaren tyckte om den nya rösten och tackade för ett intressant program. Personen i fråga lovade även att fortsätta knäppa på Vinyl 107, då vårt prrugramme brakar loss. Vi har en lyssnare i alla fall. And he likes it. Alltid något.


Annars saknar jag Bobbo, så där så att det känns som att man kan börja blöda näsblod av saknad när som helst. Jag hinner fundera mycket på kvällarna, trots internets outsinliga dokumentärström, så jag funderar på honom och på oss och på mig. Jag funderar och oroar mig, pratar med honom på Skype i någon timme och så är det lugnt en stund igen, tills jag hittar tillbaks. Så längtar jag och gråter en stund, sen skärper jag till mig, påminner mig själv om att jag faktiskt snart är halvvägs till 50 och att jag inte ska vara så ynklig och svag, riktar om funderingsfokus till skor, tränar lite, läser några rader och lägger mig.

The glorious life of a journalist.

Hard working woman!

"Hej, jag heter Nina Latvala och jag är journalist på ett internationellt medieföretag."

Det låter rätt coolt, visst?

Jag har mitt eget skrivbord, i en avskiljd del av kontorslandskapet. Bredvid mig sitter min kollega, framför mig sitter en irländare. Snett framför mig sitter engelsmännen, bakom dem finns danskarna och bredvid dem sitter i sin tur nyhetsteamet.

Det bjuds på gratis te och kaffe tills man storknar.

Jag har en alldeles egen mailadress till företaget.

Jag har publicerat mina första artiklar på webben och på lördag sänds mitt första nyhetsinslag.

Jag har översatt artiklar tills jag har blivit alldeles såsig i huvudet.

Jag gillar mina kollegor. Mina kollegor verkar gilla mig. Pojkarna från IT frågar mig om allt funkar som det ska minst 26 gånger om dagen.

Jag tycker supermycket om mina närmsta chefer. De verkar vara fantastiska.

Jag kommer till jobbet någon gång mellan åtta och nio på morgonen, och jag går hem mellan fyra och fem på eftermiddagen. Precis som en riktig människa.

Jag får göra inslag till programmet precis som jag önskar.

Det går nog bra det här... :)