Sysslolös på jobbet, del V: "Drömtydning".

Jag vaknade vid tretiden i nattas av att jag var så rädd att jag inte riktigt visste hur jag skulle vända mig. Det enda jag minns är att jag var fast i en liten bil med ett gäng varulvar som åt på varandra. Blodet bara sprutade och jag såg inälvor som tittade ut, bland annat ett fortfarande pumpande hjärta som hängde ut ur en trasig bröstkorg. Lite slafsigt. Jag var nervös att jag skulle bli efterrätt där, trots att alla varulvarna sa att de inte ville mig illa.

Och jag behöver väl knappast berätta att jag naturligtvis hastade mig till närmaste drömtydningslexikon och slog upp "werewolf". Så stod det så här:

"A werewolf is a creature that does not exist in the physical world. He is
symbolic of a man that turns into a monster, a normal person that transforms
into a bloodthirsty animal. The werewolf may represent something in your life or
in your own personality. When interpreting this dream, consider internal and
external factors that generally seem normal, but have a tendency to transform
into undesirable, hurtful or dangerous concerns in your life."

Betyder det att jag blir nuts när jag kör bil? Eller att jag har blivit lite störd i huvudet av jobbet? Eller är det ett subtilt meddelande om att jag bör kolla på Twilight-filmerna?

Sysslolös på jobbet, del IV: "Mobbning."

Jag kom precis på ett elakt smeknamn på mig själv, helt bara genom en feltryckning på tangentbordet.


Nina Latvalka.


Det börjar vara dags för en förändring i de elaka smeknamnen nu, känner jag. Nina Pina is so 1999. Svinto och Löken funkar dock uppenbarligen fortfarande, fick jag erfara igår. Nina Vag*na är reserverat av mina kalmarkolleger, så det har jag inte hört på ett tag. Finnjävel likaså.

Up for grabs, people!

Dags att gå i pension.

Eftersom jag råkar jobba på ett ställe där det springer mycket läkare, passade jag under dagen på att ta mig en pratstund med en av dem, angående mina mycket långvariga knä- och höftproblem. Efter lite snack och knickeli-knackande på alla möjliga benleder, kom doktorn fram till att jag nog förmodligen lider av begynnande artros och eventuellt även begynnande reumatism. Reumatismen var det snack om för många år sedan, då jag en gång tidigare sökte läkarhjälp för mina trasiga knän.

Så nu sitter jag alltså här och pantar på två pensionärssjukdomar, jag är halvblind och (förhoppningsvis före detta) ätstörd. Dessutom har min ena hörselgång svullnat igen. Tilläggas ska kanske också att jag är 23 år gammal. Nu väntar jag bara på åldersdiabetes och leverfläckar. Kanske man kan slänga in lite grönstarr också, när vi ändå är i farten. Så nu får jag inte springa på tre månader. Kanske jag kan klara. Jag har ju inte direkt sprintat omkring som en kenyan innan heller. Efter det är det någon form av sjukgymnastik och återuppbyggnadsträning som gäller. Och mat. Alltid den förbannade maten! Att det ska vara så viktigt! Kan ingen uppfinna det där pillret jag har pratat om nu i 27 år?

Ibland är det gott att vara Nina Latvala...

Sysslolös på jobbet, del III: "Midsommardebriefing".

Jajjemän, jag tänkte busa till det lite och inte alls skriva om saker jag irriterar mig på på jobbet. Istället tänkte jag rikta fokus mot den gångna midsommarhelgen och dess firande.

På fredagen åkte vi ut till J-Ho's stuga redan tidigt på dagen. Inte så tidigt som vi från början hade planerat, men ändå tidigt. Vi laddade för "Tjejer kan"-dag, men trots den uppenbara könspreferensen för dagen, lyckades Back-Ass pojkvän slinka med. Och tur var väl det, utan honom hade den 2,5 minuter långa båtfärden över Vårdö-pölen känts som en evighet. Han kläckte den ena vitsigheten efter den andra och skämtdepåerna verkade aldrig sina.

Väl på J-Ho's stuga slängde vi oss i släpet till fyrhjulingen och satte av på cruise. Med J-Ho och Naidaan som säkra chaufförer, böörnade vi igenom skogarna som ena riktiga kickers. Sedan var det dags att slita fram luftgeväret och vi slaktade ölburkar som placerats både här och där. Testosteronet flödade och plötsligt förstod vi varför en del karlar så prompt måste "fläxxa göönsen" och bryta armar och brottas så fort de hör en ölburk som öppnas. För att få balans i hormonerna igen, beslöt vi oss för att binda kransar. Naidaan var ytterst ivrig över att få sätta igång att fläta sin Master of Disaster-krans. Efter fem minuter lät det ungefär så här:

"JÄVLA FITTKRANS, JAG SKA TAMEJSATAN ALDRIG GÖRA SÅNT HÄR SKIT IGEN, DET TAR JU FITTAN ALDRIG SLUT!"

Kransen blev jättefin, men slängdes någonstans mellan gårdsplanen och taxin.

Sedan bar det av mot Tiggarviken för middag och sällskap. Åh, en sådan kväll. En alldeles, sproilans ny BFF införskaffades, och nu är han fast för evigt. *plats för elakt skrockande*

Lördagen spenderades först hos N.ströms residens och sedan som vanligt mot Den Grundstötta Finlandsfärjan -Arken. Genom folkhav och lindrig dimma ser jag först en gammal bekant jag gjorde mig förra sommaren, och sedan ytterligare en bekant från studierna i Kalmar stad. Lustigt. Jag var tvungen att tänka mycket hårt på söndagen för att jag skulle kunna utröna huruvida jag drömt eller om det verkligen var sanning. Det visade sig, efter utforskande av den behändiga digitalkameran, att det verkligen rörde sig om sanning. Fantastiskt trevligt.
Efterfesten hölls på det, nu mer antagligen ökända, "House of house" med några gamla vänner. Mycket trevligt. Vi höll tappert ut till åtminstone åttatiden på morgonen.


Fantastiskt perfekt helg. Tack så mycket, alla inblandade, och antagligen förlåt också. För säkerhets skull.

Sysslolös på jobbet, del II: "Ålänningar i patientskaran."

Jag hade lite grann glömt bort hur irriterande ålänningar kan vara på det här stället. Sjuka ålänningar är nog värsta sorten. Denna måndags första halvtimme har närmare 40 mer eller mindre sjuka ålänningar ringt och varit krassliga. Ingen har egentligen varit särskilt oartig (inte mer än vanligt i alla fall. Ett visst mått av ouppfostrat beteende får man räkna med, det ingår liksom i den åländska mentaliteten.), men det är den där förbannade standardfrasen:

"HÄJ! Har du nå läkartider ida' ååÅÅ?"

Efter 48:e gången på en kvart börjar det bli lite utmanande för nerverna. Samtidigt är det lite charmigt - alla ålänningar är lite på polarestadiet.

En annan grej som är lite irriterande är att patienterna som kommer hit, inte alltid förstår att en avdelningssekreterare inte är detsamma som sjuksköterska eller doktor. Det verkar inte vara allmänt känt att en avdelningssekreterare inte kan ge sprutor, ta halsprov eller skriva sjukintyg. Men det är som det är.

Midsommarshopping.

Idag efter jobbet skulle jag handla en låda öl till mamma. Ölen har 4,5% alkohol. Ain't much for the Christmas tree, med andra ord. Denna låda skulle jag köpa från storhandeln mittemot mitt jobb. Kassörskan bad mig om legitimation.


Några timmar senare äntrade jag alkoholparadiset ALKO och köpte 11%-ig Sangria och 50%-ig whiskey. Inget leg efterfrågades.


Vad ska jag tro om detta..?

En fantastisk början på torsdagmorgonen.

När man får börja arbetsdagen med att ta emot ett avföringsprov - då vet man att man är lyckligt lottad!

Sysslolös på jobbet, del I: "Kvantfysik".

Japp, du läste rätt: kategorin Sysslolös på jobbet är tillbaka! *plats för öronbedövande jubel från publiken*

Klockan är 15:03, vilket betyder att jag jag 57 minuter kvar av min arbetsdag. Allt är gjort, patienterna har varit och farit, jag har inget att skriva, inget att boka in och ingen att ringa. Så vad passar då bättre än att fördriva tiden med lite funderingar kring fysikens lagar?

Om alla atomer helt plötsligt skilde på sig - förstå vilken sörja det skulle bli!


Oj, nu blev jag svimfärdig. Kaffe?

Hål.

Ett hål är ju egentligen avsaknad av något. Hur kan man sakna avsaknaden av något?

Mitt piercinghål har växt ihop efter ett dygn... Jag sörjer.

Snorry.

Jag tror inte att jag bloggat så mycket på senaste. Det ber jag om ursäkt för, om det nu är någon som saknade mig. Det är bara det att jag har haft så SJUKLIGT roligt och jag vill aldrig att det ska ta slut!

Stackars alla stackars stackare som varit tvungna att umgås med mig de senaste dagarna. Jag har varit så överlycklig att jag nästan exploderat, vilket har resulterat i ett sabla snackande och jag har farit runt som en hajpad studsboll. What can I say, I like the sound of my own voice. :) Det enda som hade förgyllt min tillvaro ännu mer, är om mina kalmariter var här också. DÅ hade det varit baluns deluxe *hint*.


Imorgon börjar jag (äntligen!!) jobba igen. Jag är supertaggad! Då lär väl bloggen uppdateras två gånger i minuten... :P

TUR...

... att det finns Cartoon Network, så man slipper allt vad bröllop och fotboll heter en stund.

Finskimusikkilainen.

Denna låt blev jag ytterst såld på, tvärt jag hörde den.





Och nej, ni behöver inte vara rädda. Det är varken emo-musik, HIM eller suicidal saunatango. Det är bara helt vanlig finsk, bra musik. Lyssna på't!

Dramaqueen to the bone!

En annan sak som jag började fundera på när lådrensningen började, var ifall jag alltid har varit så här emotionellt intensiv (överhettad...?), eller om det är någon slags skada som jag ådragit mig på senare år. Min stubin är ju knappt synlig när det kommer till dudes. Jag överanalyserar allt och exploderar av minsta motgång och jag vill ta mitt liv varje gång det inte riktigt går som jag vill (nej, här ska inte tas något liv. Sorry to bring your hopes up, eesti).

Var står bättre att finna svaret på detta enigma, än i enna gammal kalender/filofax. Detta lilla påfund innehöll hela mitt liv under många år. Så jag rotade fram en ljusblå, liten filofax med Nalle Puh på, daterad 2001, och började bläddra. Följande verser är helt och hållet autentiska:

"Don't kiss a boy, whos eyes are black; he'll kiss you once, and never come back.

Don't kiss a boy, whos eyes are brown; he'll kiss you back, and then go from town.

Don't kiss a boy, whos eyes are green; he'll kiss you back and then find another queen.

But DO kiss a boy, whos eyes are blue; he'll kiss you back and always love you!"

"Rökare:
Jag är fast, kan inte komma loss, allt började med bara några bloss.
Nu hjälper inte längre min list, jag har blivit en evig nikotinist!"

[När detta skrevs var jag helt säker på att jag ALDRIG skulle börja röka i hela mitt liv. Ha!]

"Mother Mary held her daughter, 20 minutes under water,
not to give her any troubles, just to see the funny bubbles."

[........... Eeeh?? Borde man vara rädd...?]

"2 young to die,
2 old to cry,
2 much in love
2 say goodbye"

[Tydligen hade jag en pojkvän här, vilket jag glömt...]

"Blommor och bin gör killar till svin!"

[I knew my shit back then...]

"Are we friends or are we not?
You told me once, but I forgot.
Tell me now and tell me true,
so I can say I'm here for you.
Of all the friends I've ever met,
you're the one I won't forget.
And if I die before you do,
I'll go to Heaven and wait for you.
I'll give the angels back their wings,
and risk the loss of everything,
just to prove my friendship is true.
I'll always feel special to have a friend like you."

[Fun facts: personen som skrev detta till mig, gifte sig i lördags. Jag såg det i tidningen. Jag antar att vi har glidit ifrån varandra.]

"Ett litet hjärta står ensamt och gråter,
sårat av många men ändå det förlåter.
Sliter i det gör många, de bara tar och tar.
Ändå står detta lilla hjärta kvar.
Lurat av många, de leker med det lätt.
Men aldrig vill någon behålla det, på något konstigt sätt.
Varför vara med i leken när man inte reglerna kan?
Varför leka med andras hjärta när man har var sitt?
Varför är detta lilla hjärta just mitt?"

Summering: JA, jag har tydligen alltid varit emotionellt överaktiv. Jag antar att jag får leva med det, för det är tydligen sådan jag är. Haha! Synd om de som stör sig. :P


Nej, om man skulle börja packa upp då. Jag har ju trots allt varit hemma nästan en vecka redan.

Brevskriverska to the bone!

Jag har spenderat mina lediga dagar med att mentalt förbereda mig för att packa upp mina väskor - rotat igenom alla mina byrålådor. Denna aktivitet har varit väldigt intressant, jag har funnit saker hos mig själv som jag glömt att jag ens tänkt.

Bland annat hittade jag följande brev:

"Hej Backstreet Boys! Hir ar dä poem: Kevin sing good, B-Rock is good. AjDj is kind. Nick [tusen hjärtan ritade runt namnet] is så sweet and så pritty. I cam not remeber all i Backstreet Boys name, sorry! Bat ar diss tru: eat Nick up the Box too Wheant him Eat pitssa? I have two cousines som too love Backstreet Boys! Deras name ar Susanna and Petra. I am 9 yers and I name Nina Latvala. My adress is .............................. and my phonnummer is ................................ I love Nick jes hold BACKSTREET BOYS!! Kiss kiss I love yor, sudonli got I såo missy ju Nick (silly whely). Can ju and hold Backtreet Boys komms hir? My börtdej is sun and I vudd like you som my present. Bat I know and diss nåt gåoing! I will du midsammuth. Kiss kiss I love you. Baj baj!"

Detta är antagligen en sak som jag aldrig egentligen borde visa för någon överhuvudtaget, men det är så fruktansvärt pinsamt roligt att jag helt enkelt låtsas att det inte var jag som skrev det. Vi känner inte denna brevskriverska, därför kan vi peka och skratta.

Eller så kan vi helt kallt konstatera att jag alltid gillat att skriva ner mina tankar och känslor. Det är lite my thing.

Tack och förlåt!

Gårdagens cocktailkväll var fantastiskt rolig. Drinkarna smakade paradis. Sällskapet var underbart. Krogen var... som krogen alltid är - trevligt, men stillastående.

Jag får ta tillfället i akt att be om ursäkt för att jag pratade hål i huvudet på alla. Och för mina konstiga idéer, mina bus och allt annat otyg jag ställde till med igår. Hoppas att inte någon tog illa vid sig, det var verkligen inte meningen.

I blame the Swimmingpool, Hääblään, kajpiroschkan och rötjutet. Och den där rosa drinken. Och hotshoten. Och alla andra förfriskningar.

TACK brudar, för en asrolig kväll. :)

Deppogert.

Jag känner mig fruktansvärt opepp på livet just nu. Jag vet inte alls vad det är med mig. Kanske det är vädret...

Det är cocktail-party imorgon, med några av brudarna. Det ska bli asroligt, det vet jag, men ändå är jag fantastiskt osugen. Allt känns helt fel. Jag känner mig... inte grotesk, men typ. Ändå orkar jag inte bry mig om det.

N trodde att det är den naturliga processen när man kommer tillbaks till Åland för en längre tid; först är man superglad över att vara hemma och stoked över att få träffa alla igen, sedan blir man tom inombords för att man inte riktigt insett hur mycket man saknar sitt andra hem och alla vänner där, och sedan kommer man in i ålandslunken igen. Jag är nog på steg två. Jag saknar alla mina älskade kamrater hemma i Kalmar, jag saknar allt roligt vi har hittat på under året. Jag är också lite ledsen över hur vissa saker utvecklade sig under våren... Lite retroaktiv separationsångest, antar jag.

Så börjar jag få en enorm ångest för vad som kommer hända efter nästa år... Tänk om jag inte klarar någonting? Tänk om jag inte klarar av att ro iland mina planer? Tänk om jag alltid kommer leta efter något bättre? Tänk om jag aldrig blir nöjd?

Jag hoppas att detta går om tills imorgon. Det vore för otrevligt om jag förstör en skoj kväll för att jag är opepp.
Nej, jag bestämmer helt enkelt att imorgon blir en fantastisk dag. Så släpper vi allt med ovissa tentaresultat, räkningar, saknad och allt annat trist. Imorgon ska jag ha vågigt hår. Det kan bara bli fantastiskt.

Översättning från DinTub.

Detta kanske inte alls är roligt för någon annan, men jag har skrattat ett tag...

Min brorson.

Min brorson och hans jämnåriga kamrater satt vid mellanmålet på dagis. Brorsonen, nyss fyllda fyra år, kläcker detta:

"Hugo, du är det fulaste som finns!"

Sedan får brorsonen sitta vid ett eget bord och hans faster har skrattat i nästan en timme åt kommentaren. Jag har en känsla av att brorsonens faster är ond.

My day this far.

Steg upp 06:00 för att dona det sista innan bussen gick. 08:10 började jag släpa mina små väskor till stationen, det tog 18 minuter längre än vanligt, men jag hann i tid i alla fall. Det är rätt tomt på bussen - sweet.

I Västervik stiger det på a sh*t load med folk. Helt vansinnigt. En tant satte sig bredvid mig, tittade på mig, uppifrån och ner, och sa: "Är du en sån där knarkare?". Jag blev lite förvånad, eftersom jag ändå gjort mig besväret att duscha och sminka mig innan resan påbörjades, så jag sa: "Vah...?". Då svarar tanten: "Ja, du har ju trasiga byxor och en sån dära ring i ansiktet. Så har du ju målat dig på armen också". Sen tillade hon snabbt: "Och flickor passar bättre i rosa nagellack".

Detta är dagens outfit:
1st. svart linne
1 st. ljust beige kofta
1 st. ljusa jeans med hål på vänster knä (det är ju så modääärnt nuförtin!)
1 st. svarta skor
1 st. läppring
10 st. fingernaglar i skimrande mörklila
1 st. tatuering på vänster handled

Jag förstod inte riktigt vad hon menade, så jag satte iPoden i öronen och glömde att hon fanns. Tills hon plockar fram köttbullar i en liten fryspåse och börjar gnaska. MAKEN till stank har jag inte varit med om hittills i mitt liv (då har jag ändå varit närvarande under största delen av tiden då en bebis inte var pottränad)! Jag svalde hårt för att jag inte skulle kaskadkräkas på hennes fotriktiga skor.

Men människan slutar inte där. Nej nej. Efter köttbullarna var uppätna, tar hon fram ost. Skivad ost. Inte vanlig ost. Utan sådan där ost som luktar elakt, så elakt. Återigen gör jag mitt bästa för att förhindra magkatapulten från att avfyras. Jag öppnar min lilla purse och tar, diskret, fram en snus, som jag sedvanligt klämmer in under läppen. Då pickar tanten på mig igen och säger: "Är det du som luktar så äckligt? Du ska inte snusa, då blir du aldrig gift". Jag noterar hennes utfall med en vänlig nick och ett leende jag lärt mig hantera under mina år som receptionist och lägger tillbaks musiken i öronen. Precis innan snäckan når min örongång hör jag henne tillägga: "Fast du kanske är en sån dära... böga".

Några timmar senare somnar jag till i en kvart. Jag vaknar till precis när vi åker förbi Postens stora komplex utanför Stockholms centrum. Då pickar tant(jag vet att jag skulle sluta svära, men nu är det befogat)jäveln på mig igen och säger: "Har du vaknat nu? Du snarkar ju så hela bussen hörde dig".

Förnedringen var total.

Det är inte ofta jag längtar efter ålänningars hövlighet (de besitter ofta ingen), men nu är det nog med Sverige för min del.

När man får tummen ur.

Jag har gått och dragit mig för ett telefonsamtal i nära två månader nu. Inte för att de jag måste ringa är otrevliga eller läskiga på något sätt. Det har bara känts tungt att lyfta telefonen för att slå just det numret. Jag vet inte varför.

Nu lirkade jag tummen ur knävecket och ringde. Det var ett jättetrevligt samtal! Jag borde ringa dem oftare.

Nu tillbaks till städningen. Jag har packat typ klart. Det blev två GIGANTISKA väskor, som väger två ton vardera, plus en datorväska och en vanlig purse. Helskota, jag kommer dö på vägen ner till bussen imorgon. HUR ska jag få med allt? Min kropp är så svag!
Det stora problemet har som vanligt varit vilka skor jag ska ta med mig. Jag har 58 par, jag älskar allihop. Efter en tårdrypande urvalsprocess, har jag i alla fall lyckats skära ner från 58, via 46, 32 och 25, till slaka 8 par. Eller ja, 9 om man räknar de jag ska ha på fötterna på vägen. En av mina bautaväskor innehåller alltså bara skor.

När jag hade packat finalisterna, kände jag mig lite nedstämd över att vara tvungen att ställa tillbaka resten i hyllan. Men så kom jag på att jag ju har 15 par skor hemma också, som jag inte använt på ett år! Oh, the joy!! :D

Skönt att inte ha större problem just nu. Jag gillar't.

No comments....

..... what so ever....

Första (och förhoppningsvis enda fylleinlägget ever)

Jag är dretfull och klockan är 22:22. Fy fanm. Jag kommer inye inna med li etrs gilla gånge idag. Jag kopmmer gå hem och dricka livetws elixir innan dess. Goood god.

Scared and bored.

Jag är rädd för tentan på fredag. Det känns som att den kommer äta upp mig och spotta ut mina slafsiga benrester.

Jag läser som en toka, men det känns som att inget fastnar. Jag är så okoncentrerad och rastlös. Då blir jag också automatiskt strängare med mig själv, att jag SKA sitta stilla och läsa åtminstone fyra kapitel. Det enda som känns legitimt att gå ifrån böckerna för, är att duscha.

Därför har jag precis stigit ur duschen för fjärde gången idag. Ren och precis snustorr. Lite lotion kanske inte hade skadat...

Plinsessans blöllopsplesent, del 2.

Vid den andra lysningsmottagningen fick Vickan och D-Dawg 100 000 BIN!!

Okej, 1000 glas. De har väl många kompisar som tackar ja på deras Facebook-events. Men 100 000 JÄVLA BIN??!!

Varför inte typ en brödrost, en mössa eller, I DON'T KNOW - en flickskola i Sudan??

Folk är ju sannerligen inte riktigt friska i det här landet...

Framtidsvisioner.

Jag fick precis en snorbra idé om vad jag ska ta mig till efter skolan. Eller, jag tror att det är en snorbra idé, i alla fall. Den känns genomförbar, i mitt okunniga sinne. Det kanske inte alls skulle bli som jag tänker mig, men det känns som att det lär vara värt ett försök i alla fall. För tänk om jag inte skulle testa, då skulle jag gå runt och undra hur det kunde ha blivit, ända till Ragnarök.


Om man tror att man har en asbra idé, men inte riktigt vet - vart vänder man sig för att få veta? Och om det nu råkar vara så att det verkligen är en asbra idé - hur går man vidare med den?


Tänk om det skulle funka... Vad härligt det skulle vara! Då skulle jag få en del av mina journalistiska visioner förverkligade, plus att jag kanske inte skulle behöva äta pasta och pesto i resten av mitt lilla liv. Tänk om...