Deppogert.

Jag känner mig fruktansvärt opepp på livet just nu. Jag vet inte alls vad det är med mig. Kanske det är vädret...

Det är cocktail-party imorgon, med några av brudarna. Det ska bli asroligt, det vet jag, men ändå är jag fantastiskt osugen. Allt känns helt fel. Jag känner mig... inte grotesk, men typ. Ändå orkar jag inte bry mig om det.

N trodde att det är den naturliga processen när man kommer tillbaks till Åland för en längre tid; först är man superglad över att vara hemma och stoked över att få träffa alla igen, sedan blir man tom inombords för att man inte riktigt insett hur mycket man saknar sitt andra hem och alla vänner där, och sedan kommer man in i ålandslunken igen. Jag är nog på steg två. Jag saknar alla mina älskade kamrater hemma i Kalmar, jag saknar allt roligt vi har hittat på under året. Jag är också lite ledsen över hur vissa saker utvecklade sig under våren... Lite retroaktiv separationsångest, antar jag.

Så börjar jag få en enorm ångest för vad som kommer hända efter nästa år... Tänk om jag inte klarar någonting? Tänk om jag inte klarar av att ro iland mina planer? Tänk om jag alltid kommer leta efter något bättre? Tänk om jag aldrig blir nöjd?

Jag hoppas att detta går om tills imorgon. Det vore för otrevligt om jag förstör en skoj kväll för att jag är opepp.
Nej, jag bestämmer helt enkelt att imorgon blir en fantastisk dag. Så släpper vi allt med ovissa tentaresultat, räkningar, saknad och allt annat trist. Imorgon ska jag ha vågigt hår. Det kan bara bli fantastiskt.