Ett vanligt samtal.

Susanna, Nadja och JHo kom över och hängde nu på kvällen. Självklart ska det diskuteras folk och folks relationer, något av det roligaste som finns. Löst skvaller, helt enkelt. Fantastiskt. Så här kan det låta:

- Men gud, hörde ni att hon har förlovat sig?
- Nähä?? Med vem?
- Men han där, som hon har varit ihop med sen typ sommaren 2005.
- Jahaa...
- Vadå? Vem är det?
- Han luktar lite illa i munnen, jag hade historia med honom med Bertil i Versaille. Lite märklig.
- Ja, han var typ ihop med hon där som tyckte om pudlar!
- Njaa, var inte hon med han där... vad hette han?
- Torkel! Eller..? Var det inte hon som var ihop med honom?
- Nej, han hånglade ju med hon bruden med frissigt hår på Alvas på juldagen för sex år sedan.
- Vah? Jag trodde hon var ihop med Conny från Geta?
- Conny?
- Ja, han gick i GHS och var kompis med Snor-Lugi och Aromen.



And so on, and so on.

Jag förstår inte hur vi kunde hålla koll på hur folk ser ut innan Facebook kom in i våra liv. Thank God for Facebook.

En dag i bakisångornas tecken.

Igår skulle vi ut på kik. Vi kikade tills vi kiknade.

Idag hasade jag mig med stor möda ur sängen för att krypa upp i soffan och självdö framför tv:n. Jag slog på TV4 innan energin tog slut. Där gick en film som hette Little Nicky med Adam Sandler i huvudrollen. Jag orkade inte byta kanal. Därför har jag nu inte ens en tillstymmelse till hjärna kvar i mitt kranium. DET VAR DEN VÄRSTA DJÄVLA FILMEN JAG HAR SETT I MITT LIV!!! HUR kan någon gå med på att betala pengar till sånt där, när de pengarna hade mått bättre hos folk som inte har någon mat eller något vatten!

Nu ska jag åka och handla thaimat och glo på film med kusin Vitamin och Naidaan. Om de lever idag, vill säga. Svårt att avgöra mot bakgrund av gårdagen.

Sen är det dags för det absolut sista rycket med uppsatsen. Skulle jag inte vara hjärndöd så skulle jag jubla och vara lycklig.

Mblöeeeööööeh.

Angående Ica-Stig.

Jahaaaaa, man kunde klicka på bilden och så säger Ica-Stig att du borde sluta röka.


Sorry. Jag var trög. Fast what's new.

Åländska unga män.

Mor har för tillfället besök av en försäkringskille som tittar till mors julklapp; vattenläckan i badrummet. Jag har tyvärr inte lyckats se hur han ser ut, men han lät trevlig på rösten. Sansad, maskulin och kunnig. Av dialekten att döma var han nog från Saltvik. Han kunde tyvärr inte göra någonting konkret med röret, förutom att stänga av vattnet (vänta nu... Det här låter bekant...?) och ge mor en kom-ihåg-lista för damage control vid eventuella framtida skador.

Men jag reagerade på min egen reaktion när jag hörde honom bräka om rör och kakel och vattenexpansion i badrummet. Jag blev inte äcklad, rädd och svimfärdig av ångest när jag hörde honom. Tvärtom blev jag lite varm inombords och kände mig trygg.

Tyvärr kan man ju inte få allt. Försäkringskillen kläckte ur sig att mor borde ha "ringt nån som kan sånt här innan en börja ti å slit i kakle", varpå både mor och jag skruvade lite obekvämt på oss. Är han inte medveten om att det har varit julafton, juldag och julannandag...? Eller är han månne bara lite dum i huvudet? Jobbar han verkligen på försäkringsbolaget? Är termen "skademinimering" nytt för honom? Hade han hellre velat att hela väggen hade murknat? Nörd.
Dessutom hette han Krister. *insert the Jeopardy-losersound here*

Oj, nu kom det ytterligare en karl. Denna karl låter lite äldre, möjligen med rötter i Jomalatrakten. Men han låter trygg. Som att han kan saker. Som att vi inte behöver vara oroliga. Han är ju här.
HA! Nu sa karl #2 att det var bra gjort att minimera skadorna. TAKE THAT, Krister!

Däremot saknar jag mammas riktiga handy-man lite. Han var bortrest på julledigt, så han kunde inte komma. Hade han kommit så hade han bara kunna stirra på röret och så hade det snällt växt ihop och dragit sig tillbaka in i väggen, bett om ursäkt för sitt otyg innan det själv hade kaklat igen hålet efter sig. Han är the Super-Jesus of Everything.

Kära Ica-Stig.

Bilden ovan är, som du vet, printskriinad från Aftonbladets hemsida. Jag har sett den nu under ett par dagars tid och jag har funderat på den. Vad menar du, Ica-Stig? Vill du att jag ska börja röka igen? Vill du visa hur man "chillaxar" i din stressiga värld? Vill du slå receptionsforskningen på näsan och visa att ingen är så dum att de passivt inhalerar ett reklambudskap? Men i så fall skjuter du ju dig själv i foten lite grann, eftersom du, trots dina teatrala ansträngningar i Andra Avenyn, ändå alltid kommer vara mest känd som Ica-Stig, som ju är en karaktär i en reklamfilmsserie. Du vill väl inte bli arbetslös i de här tuffa tiderna, Ica-Stig? Eller har du kanske planer på att gå i pension, och vill go out with a bang?

Så, kära Ica-Stig. Jag ber dig; berätta för mig vad det är du gör som du vill att jag också ska göra! Jag måste säga att jag blir lite irriterad på dig när du utestänger mig på det här viset.

Lev väl,
förvirrad_icakund_87

Brain-porn.

Jag har en vän, vi kan kalla honom uSamA.d99, och jag är totalt övertygad om att vi är själsfränder. Jag skojar inte; våra hjärnor är sammankopplade på något vis.

Jag spenderar mycket av min tid på att grubbla och fundera, ibland över halvt vansinniga saker. Det har ju, som jag sagt tidigare, ofta lett till bryderier kring huruvida jag är mentalt funtad som alla andra. Av ingen särskild orsak alls, har jag och uSamA.d99 hamnat i eldiga diskussioner om allt detta och det har visat sig att han tänker exakt likadant! Det är så jävla skönt, för det känns som att han verkligen förstår vad jag menar med det jag säger.

Och det är alls ingenting romantiskt över situationen. Vi bara hjärnknullar varandra medvetslösa. Efter en livlig diskussion känner jag mig mentalt och själsligt tillfredsställd på ett sätt som jag knappast någonsin känt förut. Dessutom lyckas han på något sätt få mig att dra i trådarna på mina funderingar, vira ihop dem till något vettigt och stringent och leverera dem med precis de rätta orden.

Det är alldeles fantastiskt att ha en hjärn-kk.

Svinto.

En arbetskamrat (dock ej samma som igår) påpekade att jag lider av "sothår" och frågade när jag klippte mig senast. Jag tvingades fundera efter en stund. Insikten var nära nog paralyserande:

Senast jag klippte mig var i maj 2009...! Vad jag kan minnas i alla fall. Det stämmer också rätt bra in på längden: mitt hår är åtminstone 15 cm längre nu än jag hade då (30 cm enligt linjalmätningar...!).

Så jag satte mig genast och panikringde runt till alla salonger i stan, bönade och bad om hårvård. Till sist fick jag en tid. TACK GUD!


Fram till klockan 14:00 är det alltså helt okej att kalla mig "Svinto" (Åman och Hellsten - I'm looking at you), fast "Hairy Potter" om man så önskar. Men efter det är det silencio.

Jag hoppas bara att de inte måste klippa av mig allt för mycket. Då kommer jag bli som de där tjejerna jag aldrig förstått mig på - stortjuta över mitt svunna hår. Jag gillar längden jättemycket som den är nu. Men det är ju, å andra sidan, inte mycket värt om det är trasigt. Jag chockade mig själv med min plötsliga handlingskraft och har väl därför inte hunnit förbereda mig mentalt, antar jag.

Ljuva ungdom och ett nyårslöfte från en cynisk, gammal skata...

En arbetskamrat, modell -92, hörde precis av sig till mig på Facebook. Hon undrade vad hon skulle köpa till sin 30-åriga "typ-pojkvän" i julklapp. När vi diskuterade fram och tillbaka, kom det mer och mer fram hur hon tänker exakt som jag gjorde när jag var 18, och att karln i fråga beter sig ganska exakt i likhet med min antagonist. Det är nästan lite skrämmande.

Återigen vaknade Förnuftegoina till liv, hon som desperat försökte gå tillbaka i tiden och rädda sig själv för ett tag sen. Tiotusen varningsklockor ringde för varje mening arbetskamraten skrev. Inget juleljud där inte... Självklart kunde jag ju inte hålla Förnuftegoina i styr, utan hon grabbade mentalt tag i den stackars -92:an, skakade om henne och skrek "SPRIIIIIIING!!!!". I praktiken svängde jag mig alltså med korta, dämpat panikslagna fraser som "Ajdå... :S" och "Det låter ju mindre bra, så här sett utifrån...".

Men så insåg jag att jag faktiskt måste sluta "rädda" folk från dåliga karlar.
1. Töserna kommer till mig och ber mig råd, men sedan lyssnar de ändå inte på mig.
2. Alla måste få göra sina egna misstag.
3. Karlarna kanske inte ens kan klassas som "misstag" längre; folk kan ju ändras.
4. Ingen har utnämnt mig till skyddshelgon för 20-åriga tjejer som har 30-åriga pojkvänner med suspekt förflutet.
5. Man är dum i huvudet när man är kär. Det är ett vetenskapligt faktum.


Men attans, så det skär i hjärtat när man så tydligt ser tecknen och har på känn vad det kan betyda i slutänden, och tösen inte lyssnar... Varför ska tjejer i 20-årsåldern envisas med att vara som JAG var i 20-årsåldern?? Jag var ju en fullständig idiot!
Det får bli mitt nyårslöfte, helt enkelt; sluta försöka "rädda" töser från Stora Stygga Vargen. Eller kanske "inse att du inte är de, de är inte du" hade varit mer korrekt.

Jag hoppas innerligen, om jag någonsin får barn, att jag aldrig får en dotter. Jag kommer bli fullkomligt rabiat om någon karl försöker sabba dem. Det skulle till och med kunna bli slaktfest, med tanke på hur jag beter mig med töser som jag inte egentligen har någon plikt att ta hand om.

Åh, det känns som så länge sedan, som att det var ett helt annat liv. Ändå är det bara fem år mellan 18 och 23. Är det detta som kallas "mognad"?

Home, sweet home!

Nu är jag hemma hos mor. Gårdagens resande gick förvånansvärt smidigt, inte en försening så långt ögat kunde nå. Idag var det upp klockan sex och åka till jobbet, där jag möttes av nära nog jubel från sköterskorna. Det är gött att vara efterlängtad. :)

Så hann jag skriva lite uppsats också. Snart börjar ljuset skymta i slutet av tunneln.


WOOHOOOOOOO!!!!

Jag klappar stolt min egen axel.

Jag har märkt vissa förändringar i mitt inre på senaste tiden. Förändringar till det bättre, ska tilläggas.

Till exempel kan jag plötsligt lyssna på lugna låtar utan att hjärtat brister. Det är skönt, att slippa tolka in en massa strunt och tycka att alla ledsna låtar är skrivna om mig. Det känns som en sabla bedrift.

Jag kan också titta mig i spegeln, utan att fastna där och vilja skada mig själv för hur jag är skapt. Det är också skönt. Just nu kunde jag inte skita mer i att jag inte är trådsmal. Tvärtom, trivs jag sjuttons mycket bättre i mitt skal nu än jag någonsin gjort tidigare. Det enda som egentligen stör mig med min kropp just nu är att det gör ont i varenda sabla led. Men det är väl inte mycket mer att göra åt än att fortsätta yoga som en tok och äta vitaminer.

Förr hade jag även ångest för att jag inte ville ha någon karl. Jag kände mig konstig och onormal som inte saknade någon att spendera mina dagar med. Nu har jag bestämt mig för att jag inte alls är onormal. Det är skillnad på folk och folk; vissa funkar bäst i par. Inte jag. Inte nu i alla fall. Ville, Ronan och Dylan räcker för mig. Jag har alldeles för mycket annat för mig.

Dessutom är jag oftare glad än arg nu för tiden.

Så ja, jag är lite oartig och klappar mig själv på axeln. Jag är faktiskt lite stolt över mig själv. Det är roligare att vara jag nu, än det var tidigare. Det tog lite tid, men jag behövde den tiden. Alla borde tillåta sig att vara bittra och deppiga ett tag om de känner för det. Det kan inte vara hälsosamt att undertrycka sina känslor. Hur ska man då kunna utvecklas på insidan?

Bekännelse.

Jag måste bekänna en sak. En lite genant sak....



Jag är förälskad...




...i Boyzones nya skiva "Brother"...


Jag har förlåtit Ronan Keating för att han var otrogen, vi är vänner igen. Han är ingen dålig människa, han gjorde ett dåligt val. Jag har accepterat det nu och vår kärlekshistoria har återigen blossat upp, efter att ha legat latent i nästan 16 år. Jag litar fortfarande inte helt på honom, men han har lovat att skärpa sig och jag får väl tro på det då. Man kan ju inte bara slänga bort sin love of '94 hur som helst. Dessutom känner jag mig lite dum för att jag var så arg på honom och kallade honom fula saker i ett tidigare inlägg. Jag skyller på att jag var i ett stadie där jag såg män i allmänhet som utomjordingar som mest skulle dö, fortast möjligt. Jag hade orsak att känna så redan innan, men Ronan puttade mig över kanten. Men vi har som sagt förlåtit varandra.
[Och kära män i världen; jag är inte arg på er längre. Ni lyckades bara skicka alla era värsta måndagsexemplar i min väg och jag blev himla besviken och ledsen. Det blev för mycket för mig att handskas med... Nu har jag dock återuppstått och jag kan se det från den ljusa sidan; I've had my fair share of the poo, nu måste det ju snart vara dags för guldklimparna att träda fram på min stig! Låt oss gräva ner stridsyxan och bli vänner på Facebook. Eller så kan jag ta på mig att starta ett lekfullt poke-war istället, om det känns som ett för stort steg, så kan vi börja närma oss varandra igen. Varma hälsningar, Nina.]


Och TRO FAN att jag satte igång the waterworks när det slog mig att Stephen Gately dog förra året. Hur ska jag klara mig ute i den skrämmande, stora, läskiga världen om jag jämt ska gråta för varenda människa som dör? Då kommer jag ju inte hinna med något annat... Jag måste skärpa mig. Förut var jag för kall, nu är jag alldeles för blödig. Dags att hitta balansen? Det här börjar ju bli pinsamt...

*asg*

Ibland känns det som att Åland är ett låtsasställe och att Ålandstidningen är en plojblaska med hittepånyheter. Eller vad sägs om detta?




Hela artikeln hittar du här, om du är intresserad. Det mest underhållande i artikeln är nog när landshövding Peter Lindbäck dras in mot slutet och ska ställas till svars:

Landshövding Peter Lindbäck medger att han är högst ansvarig för all statlig verksamhet på Åland, men det är inte hans pornografi.
- Nej, så mycket kan jag säga att det inte är mina tidningar. Det här låter verkligen konstigt.

[...]

Det är alltså statlig pornografi?
- Ja, det är utgångspunkten tills någon bevisar motsatsen. Men vi har ingen statlig utlåningsverksamhet. Den behörigheten ligger på kommunerna.

Statlig pornografi, vet du...

Recap 2010.

Saker som gått sönder i mitt liv de senaste månaderna:

Tvättmaskinen

Varmvattenberedaren

Kommunens vattenrör

Mikrovågsugnen

Hörlursuttaget på datorn

Det trådlösa modemet

MjölkTÖLKEN i kylen

Favoritnagellacket

VI KOMMER DÖÖÖ!!!

Jag vaknade ganska sent idag. Eller ja, jag orkade verkligen, verkligen inte gå upp förrän runt tolv. Då skulle jag tvätta ansiktet, men det kom inget vatten ur kranen. Jag testade duschen. Ingenting. Kranen i köket. Ingenting. Spola i toaletten. Kom inget vatten. Så jag ringde hyresvärdinnan och tänkte att mina rör hade ballat ur och dött, så här lagom till jul. "Icke", sa hon. "Hela Kalmar är utan vatten". "Okej", svarade jag, "god jul!" och så la vi på. Naturligtvis navigerade jag in på lokaltidningen Barometerns hemsida och lät blicken följa alla läsarkommentarer om händelsen. Följande kommentarer är helt och hållet äkta:

"Ja, det är ju så här det blir. Utan vatten fungerar inte samhället. Och när samhället inte fungerar försöker människor flytta någon annanstans, om de bara kan. Definitivt försöker människor undvika att flytta till ett samhälle som inte fungerar. Grattis, Kalmar - staden med ambitioner att bli fler... "


"Jag förstår att Barometerns personal reagerar på vissa kommentarer här. Men faktum är att parallellen till Gaza inte är dum alls. Tillgång till rent färskvatten är en av de allra viktigaste faktorerna när man ska mäta människors välstånd. Inte märkligt, med tanke på att vatten är källan till allt liv.
Så en hel kommun utan vatten i en hel dag? Det är knappast bra reklam för Kalmar. Eller om vi ska kalla kommunen "lilla Gaza"?"

Hahahah.... Snacka om att göra en höna av en fjäder... Som tur är, är detta tydligen samma person, så resten av invånarna förstod uppenbarligen att upplopp inte riktigt är nödvändigt för sex timmar utan vatten i kranen.

Själv satte jag mig i min soffa, insåg att jag inte kunde tvätta just nu, brydde mig inte så mycket. Insåg att jag luktar apa, brydde mig inte desto mer om det heller. Jag kan ju inte duscha just nu, hur illa jag än luktar. Så blev jag en aning förgrymmad över att jag inte skulle få något morgonkaffe, hittade en öl i kylen. "Det är ju ändå lördag", tänkte jag och knäckte den. Så satte jag mig att läsa lite teori och sedan såg jag en dokumentär om de röda khmererna i Kambodja. Och se! Nu droppar det lite i kranen och slamrar i rören, och jag har inte känt mig livstvungen att älga ut och hämta snö.

Tack, Kalmar kommun, för snabbt arbete. Det var säkert inte helt lätt att fixa, snorkallt som det är.

Mitt liv i siffor.

58,5 timmar tills jag åker hem.

2 brorsöner saknar jag så jag dör.

21 bästisar saknar jag så jag dör.

3 julklappar har jag köpt.

36 par skor vill med mig hem.

ca 5 par får följa med.

17 dagar till uppsatsdeadline.

23 december är det uppesittarkväll med mor, Naidaan och uSamA - jag längtar som ett spån.

27 timmar resväg ser jag ungefär fram emot.

2 julklappar kvar att köpa.

1 trasigt modem måste jag skicka tillbaka till Bredbandsbolaget innan februari, annars får jag betala

995 kronor.

21 december får jag åka till mitt Godby-imperium och jobba hur mycket jag orkar, hinner och vill. GILLA!

12 699 kronor kostar systemkameran jag gärna skulle ha i min ägo.

1 kropp har jag, som jag antagligen måste sälja för att ha råd med kamerasvinet.

168 dagar kvar till examen (om inte något skiter sig på vägen, vill säga...).

0 avkommor har jag med Ville Valo (DAMNIT!!)

Mor.

Åh, jag blir så glad när jag pratar med mor i telefon. Hon är, och kommer förmodligen alltid vara, den enda fasta punkten i mitt liv. Jag har världens bästa mamma.


Dessutom gillar jag hennes respons när jag berättade att jag ville fira nyår hemma i år:

- Vah?? Varför det? Varför ska du inte vara med dina kompisar??
- Vissa ska gå till Indigo och jag känner inte för att gå dit i år, och de andra är det lite oklart med. Så var det ju typ 10 år sedan jag var hemma på nyår sist, så jag tänkte det skulle vara trevligt.
- Jaha...

Mor är fantastisk.

Hej bloggmänniskor!

Unicef har något som heter "Bloggare för varenda unge". Tröck här så får du veta mer.

Resultat efter två veckor utan internet.

Sakningsbryt, del 2.

Jag fick precis åter ett massivt sakningsbryt, denna gången efter denna:


Min lilla kusin, så jag saknar dig...