Bekännelse.

Jag måste bekänna en sak. En lite genant sak....



Jag är förälskad...




...i Boyzones nya skiva "Brother"...


Jag har förlåtit Ronan Keating för att han var otrogen, vi är vänner igen. Han är ingen dålig människa, han gjorde ett dåligt val. Jag har accepterat det nu och vår kärlekshistoria har återigen blossat upp, efter att ha legat latent i nästan 16 år. Jag litar fortfarande inte helt på honom, men han har lovat att skärpa sig och jag får väl tro på det då. Man kan ju inte bara slänga bort sin love of '94 hur som helst. Dessutom känner jag mig lite dum för att jag var så arg på honom och kallade honom fula saker i ett tidigare inlägg. Jag skyller på att jag var i ett stadie där jag såg män i allmänhet som utomjordingar som mest skulle dö, fortast möjligt. Jag hade orsak att känna så redan innan, men Ronan puttade mig över kanten. Men vi har som sagt förlåtit varandra.
[Och kära män i världen; jag är inte arg på er längre. Ni lyckades bara skicka alla era värsta måndagsexemplar i min väg och jag blev himla besviken och ledsen. Det blev för mycket för mig att handskas med... Nu har jag dock återuppstått och jag kan se det från den ljusa sidan; I've had my fair share of the poo, nu måste det ju snart vara dags för guldklimparna att träda fram på min stig! Låt oss gräva ner stridsyxan och bli vänner på Facebook. Eller så kan jag ta på mig att starta ett lekfullt poke-war istället, om det känns som ett för stort steg, så kan vi börja närma oss varandra igen. Varma hälsningar, Nina.]


Och TRO FAN att jag satte igång the waterworks när det slog mig att Stephen Gately dog förra året. Hur ska jag klara mig ute i den skrämmande, stora, läskiga världen om jag jämt ska gråta för varenda människa som dör? Då kommer jag ju inte hinna med något annat... Jag måste skärpa mig. Förut var jag för kall, nu är jag alldeles för blödig. Dags att hitta balansen? Det här börjar ju bli pinsamt...