Jag har märkt vissa förändringar i mitt inre på senaste tiden. Förändringar till det bättre, ska tilläggas.
Till exempel kan jag plötsligt lyssna på lugna låtar utan att hjärtat brister. Det är skönt, att slippa tolka in en massa strunt och tycka att alla ledsna låtar är skrivna om mig. Det känns som en sabla bedrift.
Jag kan också titta mig i spegeln, utan att fastna där och vilja skada mig själv för hur jag är skapt. Det är också skönt. Just nu kunde jag inte skita mer i att jag inte är trådsmal. Tvärtom, trivs jag sjuttons mycket bättre i mitt skal nu än jag någonsin gjort tidigare. Det enda som egentligen stör mig med min kropp just nu är att det gör ont i varenda sabla led. Men det är väl inte mycket mer att göra åt än att fortsätta yoga som en tok och äta vitaminer.
Förr hade jag även ångest för att jag inte ville ha någon karl. Jag kände mig konstig och onormal som inte saknade någon att spendera mina dagar med. Nu har jag bestämt mig för att jag inte alls är onormal. Det är skillnad på folk och folk; vissa funkar bäst i par. Inte jag. Inte nu i alla fall. Ville, Ronan och Dylan räcker för mig. Jag har alldeles för mycket annat för mig.
Dessutom är jag oftare glad än arg nu för tiden.
Så ja, jag är lite oartig och klappar mig själv på axeln. Jag är faktiskt lite stolt över mig själv. Det är roligare att vara jag nu, än det var tidigare. Det tog lite tid, men jag behövde den tiden. Alla borde tillåta sig att vara bittra och deppiga ett tag om de känner för det. Det kan inte vara hälsosamt att undertrycka sina känslor. Hur ska man då kunna utvecklas på insidan?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar