En arbetskamrat, modell -92, hörde precis av sig till mig på Facebook. Hon undrade vad hon skulle köpa till sin 30-åriga "typ-pojkvän" i julklapp. När vi diskuterade fram och tillbaka, kom det mer och mer fram hur hon tänker exakt som jag gjorde när jag var 18, och att karln i fråga beter sig ganska exakt i likhet med min antagonist. Det är nästan lite skrämmande.
Återigen vaknade Förnuftegoina till liv, hon som desperat försökte gå tillbaka i tiden och rädda sig själv för ett tag sen. Tiotusen varningsklockor ringde för varje mening arbetskamraten skrev. Inget juleljud där inte... Självklart kunde jag ju inte hålla Förnuftegoina i styr, utan hon grabbade mentalt tag i den stackars -92:an, skakade om henne och skrek "SPRIIIIIIING!!!!". I praktiken svängde jag mig alltså med korta, dämpat panikslagna fraser som "Ajdå... :S" och "Det låter ju mindre bra, så här sett utifrån...".
Men så insåg jag att jag faktiskt måste sluta "rädda" folk från dåliga karlar.
1. Töserna kommer till mig och ber mig råd, men sedan lyssnar de ändå inte på mig.
2. Alla måste få göra sina egna misstag.
3. Karlarna kanske inte ens kan klassas som "misstag" längre; folk kan ju ändras.
4. Ingen har utnämnt mig till skyddshelgon för 20-åriga tjejer som har 30-åriga pojkvänner med suspekt förflutet.
5. Man är dum i huvudet när man är kär. Det är ett vetenskapligt faktum.
Men attans, så det skär i hjärtat när man så tydligt ser tecknen och har på känn vad det kan betyda i slutänden, och tösen inte lyssnar... Varför ska tjejer i 20-årsåldern envisas med att vara som JAG var i 20-årsåldern?? Jag var ju en fullständig idiot!
Det får bli mitt nyårslöfte, helt enkelt; sluta försöka "rädda" töser från Stora Stygga Vargen. Eller kanske "inse att du inte är de, de är inte du" hade varit mer korrekt.
Jag hoppas innerligen, om jag någonsin får barn, att jag aldrig får en dotter. Jag kommer bli fullkomligt rabiat om någon karl försöker sabba dem. Det skulle till och med kunna bli slaktfest, med tanke på hur jag beter mig med töser som jag inte egentligen har någon plikt att ta hand om.
Åh, det känns som så länge sedan, som att det var ett helt annat liv. Ändå är det bara fem år mellan 18 och 23. Är det detta som kallas "mognad"?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar