Mor har för tillfället besök av en försäkringskille som tittar till mors julklapp; vattenläckan i badrummet. Jag har tyvärr inte lyckats se hur han ser ut, men han lät trevlig på rösten. Sansad, maskulin och kunnig. Av dialekten att döma var han nog från Saltvik. Han kunde tyvärr inte göra någonting konkret med röret, förutom att stänga av vattnet (vänta nu... Det här låter bekant...?) och ge mor en kom-ihåg-lista för damage control vid eventuella framtida skador.
Men jag reagerade på min egen reaktion när jag hörde honom bräka om rör och kakel och vattenexpansion i badrummet. Jag blev inte äcklad, rädd och svimfärdig av ångest när jag hörde honom. Tvärtom blev jag lite varm inombords och kände mig trygg.
Tyvärr kan man ju inte få allt. Försäkringskillen kläckte ur sig att mor borde ha "ringt nån som kan sånt här innan en börja ti å slit i kakle", varpå både mor och jag skruvade lite obekvämt på oss. Är han inte medveten om att det har varit julafton, juldag och julannandag...? Eller är han månne bara lite dum i huvudet? Jobbar han verkligen på försäkringsbolaget? Är termen "skademinimering" nytt för honom? Hade han hellre velat att hela väggen hade murknat? Nörd.
Dessutom hette han Krister. *insert the Jeopardy-losersound here*
Oj, nu kom det ytterligare en karl. Denna karl låter lite äldre, möjligen med rötter i Jomalatrakten. Men han låter trygg. Som att han kan saker. Som att vi inte behöver vara oroliga. Han är ju här.
HA! Nu sa karl #2 att det var bra gjort att minimera skadorna. TAKE THAT, Krister!
Däremot saknar jag mammas riktiga handy-man lite. Han var bortrest på julledigt, så han kunde inte komma. Hade han kommit så hade han bara kunna stirra på röret och så hade det snällt växt ihop och dragit sig tillbaka in i väggen, bett om ursäkt för sitt otyg innan det själv hade kaklat igen hålet efter sig. Han är the Super-Jesus of Everything.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar