Någon går bananer utanför fönstret.

Någon skjuter i stan, låter det som. Eller så är det fyrverkerier. Jag och mina vänner har vid ett tidigare tillfälle blandat ihop dessa två, fast då kändes det som att det lika gärna kunde vara det ena som det andra, eftersom vi befann oss i Israel.

Anyhooker. Idag är det 17 år sedan River Phoenix dog. I salute thee, River! Fan, vilken karl det hade blivit av honom om han levt.



Nu såg jag att det blinkade till på himlen ut mot vattnet, så det är väl något fancy-smanchy fyrverkeri på gång. Tur det. Ett bombhot i månaden får vara nog.

Igår.

Igår var jag på kåren, på den sista festen i Kårhusets historia. Dessutom var det Halloween-fest. Jag träffade Mannen i mitt liv. Han var inte utklädd, jag såg ut så här:


Jag kan ju säga att jag INTE knatade fram och bad honom gifta sig med mig. Däremot sa jag "Förlåt om jag steg på dig" och han svarade "Det är lugnt." och såg rädd ut.

Det lustiga är att om jag hade gått dit outklädd, så hade han inte ens varit där. Inte ens om jag hade sett något sånär normal ut, hade han varit där. Det är Ödets ironi. JAG HADE TILL OCH MED EN STRUMPA I KJOLEN!

Gah...

Only in America!

Uppenbarligen startade det här Donken-slagsmålet med att en tjej grälade med personalen om sin beställning, och en annan kund sa åt henne att inte svära inför sin dotter. Tjejen kastade då läsk i ansiktet på den andra kunden och skrek att det inte var hennes dotter. Totally worth a fight.

Det här kan vara det roligaste jag har hört.

På Barometerns hemsida finns en artikel som heter "SD: Ordna lägenheter till konfirmerade". I korthet handlar artikeln om en motion som Sverigedemokraterna har skrivit till stiftsfullmäktige i Växjö. SD vill då alltså bedriva "positiv särbehandling" och "ge ungdomar som konfirmerat sig en lägenhet när de börjar studera".


Tillåt mig att använda en modern förkortning: LMAO! Vilka jävla tomtar...

Det bästa i artikeln är dock Birgitta Axelsson Edströms svar i slutet av artikeln:

"Hela motionen är ju fullständigt huvudlös. Den är ju ett sätt att vulgarisera hela kyrkans uppdrag. Stiftet äger inte, och ska inte äga, några hyresfastigheter. Kyrkan ska inte heller ägna sig åt någon positiv särbehandling. Kyrkans uppdrag handlar om att förmedla tro och om att ge själavård. Vad skulle bli nästa steg, ska vi dela ut trisslotter till dem som tar nattvarden?".

Heeey!

Jag har en webcam! Det har jag aldrig märkt förut!

Full throttle to Crazy Photown!

I'm gonna go to hell for this.

Jag gjorde det igen.

Vad är det med mig??

Vaktis.

Igår kväll upptäckte jag en stor vattenpöl på mitt köksgolv. Vattnet visade sig komma från någonting innanför köksbänken. Jag lade dit en kökshandduk över natten så att inte golvplankorna skulle få för sig att sörpla i sig skiten och bli murkna. I morse (efter drygt FYRA TIMMARS sömn, utan att vakna en enda gång under tiden!! It's a fucking record.) var handduken helt genomblöt, så jag tänkte att det är bäst att ringa Vaktis. Två minuter efter jag ringt, stod han i hallen. Han är en så fantastisk människa, han kan fixa allt på en sekund. Han är den enda karln jag behöver.

Vaktis skruvade loss skivan som satt i bänken. I utrymmet bakom skivan satt en varmvattenberedare från 20-talet och myste. Jag kunde nästan höra hur den skrockade elakt när den kissade ut sin konstanta, lilla rännil av vatten. Hade den haft ögon, hade de säkert stirrat på mig med kisande albinoblick av den galna typen. Hade den haft läppar hade den visslat "Twisted Nerve" från Kill Bill. I'm sure of it.

I alla fall. Vaktis undrade när jag upptäckte pölen. "Igår", svarade jag. "Inte tidigare?" undrade han. "Nej", sa jag, "jag är sällan i den där delen av köket. Det är ju en ugn där...!" och Vaktis skrattade så det bullrade.
Vaktis ringde en rörmokare och jag frågade lite försynt om detta också skulle kosta mig i slutänden. Vaktis fortsätter meka med the crazy-eyed water-heater, medan han säger: "Tjaa... 3000, kanske 4000 kronor blir det väl för dig.". Jag fick hjärtsnörp och dog på fläcken. Så vänder han sig om och säger med ett busigt leende: "Jag skojaaah! Det här kostar inget för dig.". Jag återuppstod.

Innan han gick sa han återigen: "Jag skojade bara lite med dig. Det kostar ingenting för dig.". "Tur det", sa jag, "jag är pank". Och så skrattade Vaktis så det bullrade igen.

Så han är inte bara händig, min Vaktis, han är även en kurre av den lustiga sorten. Vaktis är en bra, omtänksam man.

Det blev så dålig stämning.

Jag känner mig tvungen att rycka mig själv ur the pissed offness och fokusera på någonting mycket trivialt, för omväxlings skull. Dagens datum, till exempel.

Idag fyller Kelly Osbourne 26 år. Den brittiska upptäckaren James Cook föddes denna dag år 1728. Den amerikanska presidenten Theodore Roosevelt föddes idag 1858. Poeten Dylan Thomas föddes 1914, samt min absoluta favoritförfattare/-poet genom tiderna, Sylvia Plath. Dessutom är det grattis till Salem Al Fakir, Jessica Andersson och Dawit Isaak (en bågfil i en födelsedagstårta med hälsningar från Sveriges regering hade eventuellt varit på sin plats...).

Dessutom är det International Teddy Bear Day idag, och så firar Turkmenistan nio år som självständig stat.


Sicken trevlig dag.

Det här gör mig så ledsen.

Denna notis är saxad från Ålandstidningens hemsida och det står alltså:

"Fulcyklade hem från Torggatan
Utan att själv äga cykeln tog sig någon friheten att ändå lägga vantarna på en som under förra veckan stod parkerad på Torggatan i Mariehamn. Hojen var av märket Monark."


Människan som har skrivit den här notisen är förmodligen (förhoppningsvis) någon slags praktikant i högstadie-/gymnasieåldern. Fine. Men var är webredaktörens vett någonstans? Texten är INTE publicerbar någonstans! Var fanns portvakten? Varför stoppade ingen den här skittexten?? Och varför är den fortfarande kvar? Den har varit uppe i nästan sex timmar!

Det kan kanske verka underligt att jag blir så jävla upprörd över den här notisen. Men så här är det; Ålandstidningen påstår sig vara en seriös lokaltidning, men har ändå under många, många år anställt, särskilt sommarvikarier, som inte ens har en tå i journalistiken. Förr brydde jag mig inte särskilt, men nu tycker jag inte att det är okej längre, överhuvudtaget. Ta senaste sommarens vikarier som exempel. Av de runt 10 personerna var det en enda som hade någon slags medieutbildning, även om det inte var journalistik. Resten var studenter på olika nivåer, som inte hade haft någonting med journalistik som utbildningsämne att göra. De bara "gillade att skriva", typ.

Jag är solklart partisk i den här frågan, men jag tycker verkligen inte att det är okej att vem som helst får jobba inom medierna.
För det första; det degraderar det min utbildning. Vad ska jag med den till i så fall? Personligen tar jag jävligt illa upp av det. Jag sliter arslet av mig i tre år bara för att få veta att vem som helst "kan" göra mitt jobb.
För det andra; det riskerar att (re-)producera någon slags tanke om att man kan kalla sig journalist om man kan stava till det. Eller för att man bloggar.
För det tredje; det finns så in i helvete med fällor man kan klampa rakt in i om man inte är fullt medveten om vad man håller på med. Gör man de misstagen, finns det en risk att man strular till det för läsaren. Har man riktig otur kan man strula till det för ett hel grupp människor eller ett helt samhälle. De här misstagen görs av ouppmärksamma, utbildade journalister också, men de allra flesta har reglerna och förordningarna i ryggmärgen, vilket minskar risken för fatala misstag.

Enligt mig har folk som inte har en examen i journalistik, eller i alla fall går en journalistikbaserad utbildning, någonting på synliga mediepositioner att göra. Texterna får sämre kvalitet, vilket drar ner mediets trovärdighet, vilket i sin tur kan vara rent ödesdigert för mediet själv, men det påverkar ju också läsaren och, för att dra det ytterligare ett steg, samhället.

Fast jag är ju också, som sagt, högst partisk i den här frågan...


Men personen som har skrivit notisen ovan har gjort en fantastisk rubriksättning. Det ska människan ha cred för. Notisen har uppmärksammats hos många av mina åländska vänner, säkerligen för att folk tänkte: "Fulcyklade? Hur cyklade han då? Med huvudet på pakethållaren? Med njurarna på pedalerna?". Synd att resten av texten var för jävlig...

Jag har...

... precis bestämt mig för att bryta mot en av de sju dödssynderna i mitt liv: hoppa ett bokat träningspass. Jag kan inte minnas att jag någonsin skulle ha gjort så innan.


Jag sitter nu i träningsbyxor, längre än så kom jag inte. Det tar mig cirka tio sekunder att gå till gymmet, kanske femton. Passet är endast 30 minuter långt. Men jag orkar inte. Energin räcker inte till.
Jag åt för två timmar sedan, för att det skulle hinna smälta något sånär tills det var träningsdags. Det känns fortfarande som att det sitter i halsen på mig. Tydligen har inte ens min kropp energi nog att idka lite matsmältning ens en gång.

Jag vet inte vad det är för fel på mig, jag fick ju sova några timmar i natt... Men jag är helt slut ändå. Inte "ge-mig-en-säng-innan-jag-kastar-pinnar-på-dig"-slut, utan mer "jag-orkar-inte"-slut.

Nåja, jag promenerade ju en timme i förmiddags, det kanske kan få räcka för idag... Om jag får skuldkänslor för svåra att hantera framåt kvällen, så finns ju gymmet faktiskt kvar. Jag kan ju göra något annat vettigt en stund istället. Typ plugga finska. Om jag bara kunde minnas någonting av det jag läser. Bäst att ge det ett försök i alla fall.

NUTS!

Även om den här ungen säkerligen inte har en aning om vad som händer, utan bara imiterar vad den har sett att vuxna gör, så blir jag effin' freaked out av det här. Det borde vara olagligt att ens ta med barn och omyndiga till religiösa tillställningar! Ja, det är jag, prästaspiranten, som säger detta. Det är fanimig inte klokt någonstans!

Religion är så förbannat farligt, det är så djupt knutet till människans allra bräckligaste, innersta kärna och religionen kan dra sönder människor i en handvändning. Låt för faan inte barn utsättas för det! Låt dem växa upp och själva få välja när de har förmågan!

För att ingen nu ska rusa iväg och misstolka: Jag ser inget fel i att tro på Gud eller Allah eller Buddha eller Mumintrollen eller vad man nu vill. Det är inte tron som är problemet. Det är religionerna jag inte har mycket till övers för. Tro har hjälpt många människor, inklusive mig själv, många gånger, men religion handlar om så mycket mer än bara tro. Och det är farligt på många, många plan.

Högskoleprovets orddel hösten 2010.

Nöööjd! :D

Finns på DN:s hemsida om du vill testa!

Dagens start.

Återigen lyckades jag inte somna förrän närmare sextiden i morse. Jag fattar inte varför jag inte ens lyckas slockna av utmattning! Nåh, det kommer väl det med.

Klockan 09:01 ringer någon med dolt nummer. Needless to say, reaktionen var något i stil med: "Men för HELVETE...!!!" ... Månne det var den där telefonförsäljaren igen? Ingen normal människa skulle ju få för sig att ringa någon annan klockan nio på morgonen... Särskilt inte mig.

Lyckas slumra till igen, för att sakta väckas in i fnitterskratt från gatan nedanför. Man kan tro att det skulle vara det perfekta sättet att vakna på, med glada människor. NIX, ty det kan vara det värsta ljudet som finns. Särskilt om man sover. Och särskilt om de skrattande människorna är två tjejer i äldre tonåren som skrattar i drygt 45 MINUTER (utan att överdriva) i princip i streck.

1. Vad i helsike är så roligt att man kan skratta oavbrutet åt det i nästan en trekvarts timme?
2. Vem i helsike är så rolig att man kan skratta oavbrutet åt den i nästan en trekvarts timme?
3. Efter hur lång tid får de boende i området lov att döda dig om du skrattar oavbrutet i nästan en trekvarts timme?


Ett tag var jag till och med osäker på om jag faktiskt hörde skratt på riktigt eller om det bara slutligen hade brustit i huvudet. Jag tycker dessutom att jag har upplevt exakt detta förut, fast den gången med lite mer sömn i bagaget. Dock såg jag dem, de jävlarna, de fanns på riktigt...

Nåja. Inte gör det mig något nu längre. Sova kan jag göra när jag är död. Nu, när jag fortfarande är vid liv, kan jag städa min lägenhet.

CARPE DIEM!

FUUUUUUCCCCKKKKK!!!!!!

Den här dagen SUGER OLAGLIGT JÄVLA MYCKET APBALLE!!!

1. Den överjävliga väckningen.

2. Den överjävliga väckningen, version 2.0.

3. Statistikuppgiften.

4. Rapporthelvetet låser sig innan jag hunnit få alla data. Kan icke öppnas igen.

5. Deadline om 6 timmar och 26 minuter.

6. Statistiken.

7. Statistiken.

8. ALLT!!


Jag har varken tålamod eller mental stabilitet nog för det här...

GAAAWWRRR!!

Jag älskar min lägenhet. Den är supermysig och rymmer precis lagom allt skrot jag har. En sak som är lite, lite dålig är dock att isoleringen i princip är obefintlig.

Eftersom jag uppenbarligen faktiskt lider av allvarliga sömnstörningar, så lyckades jag inte somna förrän runt tretiden i morse. 04:48 får grannen en hostattack. Jag försöker somna om. Då börjar grannen prata med sin hund. Jag försöker tysta huvudcirkusen; ridåerna går upp sekunden jag vaknar. Då är det dags för morgonkiss med jycken. Grannen stänger säkert sin dörr helt snällt, men i min lägenhet låter det som om någon spränger bort trapphuset. Fyra gånger per hundkisspaus befinner jag mig i fucking Hiroshima.

Hade inte mitt hår suttit så löst, så hade jag slitit det. Fan vet när jag lyckas somna igen...

Dokumentärer.

Här är några dokumentärer som man kan titta på om man inte har något annat för sig.

Freddie Mercury - The Untold Story.

Freddie Mercury - A Kind of Magic.

Freddie's loves.

The Doors - When You're Strange.

Ku Klux Klan - A Secret History.

Born to Kill? Jeffrey Dahmer.

Final 24: Janis Joplin.

The Last of the Hitlers.

Final 24: River Phoenix.

Kurt and Courtney.




Ye be warned: De om Freddie Mercury är totalt heartbreaking. Jag tjöt nog i närmare en vecka när jag hade sett dem. I den om Jeffrey Dahmer visas diverse likdelar och kvarlevor, endast halvt blurrade. Lite äckligt. I "When You're Strange" saknas det en del, vilket är ofantligt störande. Den mest intressanta delen, dessutom. Sucks. Men resten är grymt. Johnny Depp är berättare. Drool...

SÅ, på med snillebrillorna och grotta ner dig!

Det här med maten, alltså...

Jag har ett ganska speciellt förhållande till mat.

Jag tycker verkligen inte om att äta. Jag avskyr att laga mat. Jag tycker det känns alldeles vidrigt att vara mätt. Jag mår illa av recept och matos.

Jag vet inte riktigt hur det har kommit sig eller varför det är så fortfarande. Men så är det.

Mat och jag är inte kompisar. Vi bara umgås för att vi måste. Annars skulle vi inte ens se åt varandra. Och så är det.

Detta HAR jag alltså gjort idag:

• Mailat SR.
• Skickat en projektansökan. En kvar.
• Tvättat tre maskiner. 177 kvar.
• Renskrivit två statistikuppgifter. En kvar.
• Gjort mat. (Blööh!!!)

Bildbevis:
(Nej, det är inte en bytta med kräks. Det är köttfärssås, som inte ser alltför aptitlig ut.)


Nu ska jag äta den förbannade maten också. The chores never end!!



Städningen och disken sparar jag tills imorgon. Något kul måste jag väl få ha, fastän det är måndag, liksom...

Åh, en dikt!

Eftersom jag kände mig himla duktig efter att ha tvättat två maskiner, mailat jobbgrejer, handlat och skickat projektansökningar, tog jag mig en liten paus och irrade ut i nätdejtingvärlden igen. Jag hälsade på mina gamla konton, som tydligen fortfarande är aktiva. 786 mail, några av gamla bekanta från förr. Bland annat detta, från den diktande 46-åringen:

"kylan klämmer åt våra kroppar.
mössor pryder våra knoppar.
en jacka hänger varmt på mig.
att va varm är att tänka på dig.
vantarna finns i alla olika slag.
sitter på för att skydda mot drag.
långkallsonger gör byxor trånga.
användandet av dom är många .
raggsockorna på plats i skorna.
svart och vita som på korna.
jag hälsar kylan välkommen till oss.
jag hoppas med tungan på stolpen kommer loss.."



Det svider i hjärtat på en gammal språknazist, men jag förundras lite över att han fortfarande har skickat mail till mig, trots att jag inte varit inloggad på ett halvår.


Nåh, dags att ta tag i matlagningsfanskapet då... Spaghetti och köttfärssås - lagom ätbart, lagom nyttigt och lagom trist att laga.

NADJA, KOM OCH LAGA DIN GODA MAT TILL MIG! I'll pay you...

Det här ska jag göra idag:

• Skicka projektansökningar.
• Renskriva statistiken.
• Laga matlådor.
• Städa.
• Tvätta 180 maskiner.
• Lista morgondagens praktikjakt.
• Maila SR.

Inte så där överväldigande massor, med andra ord. MEN jag kan ge mig faan på att jag är alldeles för okoncentrerad för att minnas ens hälften, därför tänkte jag återkomma senare ikväll med vad jag faktiskt har gjort idag.

Jag sätter mina pengar på att matlådorna inte kommer se dagens ljus. Det är så tråkigt att jag vill gråta, det här med att laga mat. DET ÄR SÅ DJÄVULENS PANIKTRÅÅÅKIGT!!
Jag vet inte hur jag ska klara av att hålla mig själv vid liv och skörbjuggsfri resten av mitt liv, så jag får helt enkelt se till att bli rik så att jag kan anställa någon som tycker det är roligt att laga mat, som kan laga nyttig mat till mig. Win-win.


Anyhoodie, dags att ta tag i livet. Hörs!

HAHAH!

Bild från gårdagens releasefest för hejkalmar.se.

Grattis!

Grattis på födelsedagen pappa, Zac Hanson och Shaggy!

Några saker man kan tänka på en vanlig onsdagskväll.

Egyptierna dyrkade solguden Ra. Om Ra hade haft en psalm, borde det ha varit Lady Gaga's "Bad Romance". Du vet, typ där i början av låten: "ra-ra-ra-a-aah"...

Dessutom blev ju egyptierna besegrade av romarna. Romance....



Ursäkta, jag ska bara ringa Henrik Schyffert...

En lille låt.

Jag vet inte riktigt varför jag fastnade. Den är så dålig att den blir bra, tror jag.

Häääh??!

Om några månader tänker jag flytta till Helsingfors. Det är dock ännu lite oklart hur många månader det rör sig om eller om jag ens hamnar där till slut, men magkänslan säger att det är dit jag ska så det är väl bara att lyda, för husfridens skull.

Jag har alltså ett oklart antal månader på mig att få någorlunda ordning på finskan. Hur i hela havets hungersnöd ska jag hinna det? Min hjärna börjar bli för gammal för sånt här... Vem stal mitt språk??


Vad i helsike har jag gett mig in på...?

Sweet transvestite!

Okej, så jag råkade visst få in ytterligare en karaktär i min odd-dudes-list.


Dr. Frank N Furter i Rocky Horror Picture Show.


Sicken fantastiskt monsterball person. Jag blir alldeles prillig.

I'm going slightly mad.

Det trista med att vara sjuk jämt, är att jag alltid lyckas svänga på dygnen. Senaste fyra-fem dagarna har jag inte klarat av att hasa mig ur sängen förrän typ 16-tiden. Jag har verkligen försökt med allt; lägga mig vid middagstid, dricka diverse naturprodukter för att somna innan dygnsbyte, häva i mig kamomillte. Jag har till och med haft mina båda telefoner att larma med en kvarts mellanrum, och dessutom gömt den ena på något mycket finurligt ställe, så att jag är tvungen att rota runt en aning och förhoppningsvis även vakna under tiden. Men icke.

På kvällarna drabbas jag av allvarlig separationsångest. Jag VILL inte lämna min dokumentärer, mina Freddie-intervjuer, min musik, mina skrivelser, mina tavlor. Det känns som att jag aldrig ska återse dem igen. Det river i hjärtat när jag är tvungen att stänga av datorn eller plocka undan penslarna och gå till sängs. Så detta fruktansvärda farväl skjuter jag naturligtvis upp så länge jag bara orkar. Vilket i princip kan betyda gryning, särskilt när jag är sjuk.

Det underliga är att jag inte hittar den där flammande kreativiteten på dagarna, eller under humana tider överhuvudtaget. Det måste vara mitt i natten för att jag ska kunna skriva eller måla eller tänka. Och när jag väl fastnar så märker jag ju inte ens om det har gått en timme eller en vecka... Då är det ju dessutom inte ens lönt att lägga sig, eftersom huvudet är i full kalabalik och det tar ljusår innan chillbacillerna tar över...



Jag älskar att sova, men jag hatar att lägga mig. Kan det verkligen funka så? Det blir inte mycket vettigt gjort i mitt liv för tillfället, i alla fall. Jag låtsas att det kommer lösa sig när jag väl får återgå till gymmet...

Still fag-hagging.

Under min lilla sjukdomsdipp här, så har det ju mest blivit YouTube i horisontalläge för denna Fräulein. Efter tjugo timmars intensivt Tubande började jag ana ett visst mönster i mina karlpreferenser...


Freddie Mercury (NÄH??)
Min husgud. Jag älskar människan. Jag älskar allt som har med honom att göra. Han får mig att, mer innerligt, önska att det finns ett liv efter döden, då jävlar ska här umgås! (Kremera mig i mina lacktights och läderbootsen med styltklackar, för säkerhets skull!) Fantastiska, underbara karl.

George Michael från Wham!
Återupptäckt tack vare tribute-konserten för Freddie Mercury. Jag var ganska liten när jag först blev medveten om hans existens, men jag minns att jag såg videon till "Last Christmas" och hans väldigt fönade hårsvall tilltalade mig. Han såg väldigt snäll ut, tyckte jag.

David Bowie
Också återupptäckt tack vare tribute-konserten. Vilken otroligt cool kille! De där ögonen, vettu...

Pedro Almodóvar
Jag såg "Allt om min mamma" vid något tillfälle och blev totalt hooked. Mycket på grund av den prostituerade transvestiten som var så jävla ball.

Neo
Sicken rar liten sak! Jag blev kär vid första ögonkastet. Jag är fortfarande lite, lite förälskad.



Dessutom, insåg jag precis; när jag första gången föll huvudlöst för HIM back in the days, så var Ville inne i sin make up-/bisexuella period...


Mer eller mindre homosexuella män är alltså min grej. De är absolut fantastiska, på alla sätt. Och det är fruktansvärt trist att det fortfarande, i Herrens år 2010, finns människor som tycker illa om homosexualitet... Det är ju bara kärlek, liksom. Lika snajsig och vacker som den alltid är. Kvinnor som älskar varandra. Män som älskar varandra. Och så jag, som älskar männen som älskar varandra.

Apropå ingenting.

Jag fick ett SMS för några veckor sedan. Det stod något i stil med att jag var en kass journalist som inte kunde snacka med ett gäng människor som "bara skämtade". Det handlade väl om det där lilla världskriget jag startade i våras. Jag tänkte inte så mycket på SMS:et då, jag raderade det och tänkte mest att det var underligt att de fortfarande orkar. Jag kan ju knappast anses som något "hot" längre. Jag har aldrig varit något "hot" heller, för den delen. Jag var bara en fruktansvärt uppriven livslång ordbajsare, som kände sig påpissad av allt och alla. När jag blir sårad och sliten i stycken så blir jag ett hämndlystet Monster. Jag blir en fruktansvärd människa, full av rent, kokande, kolsvart hat. Jag tål liksom bara en viss mängd skit. Men jag har fortfarande gränser. Jag var till och med så klartänkt att jag inte använde några kännetecken, så jag lyckades inte ens bryta mot någon lag. Etiken och moralen hade jag däremot flushed down the toilet, i pur illvilja och rent hat. Nu var ju inte meningen att dra igång något mayhem, men deras reaktion var ju inte helt ologisk, liksom. Till viss del, i alla fall.

Nu slog det där SMS:et dock mig igen, kvicktänkt som jag är. Och så blev jag lite fundersam. Vadå "skämt"? Stackars, stackars den människan de skämtade om! Om människan inte hade gjort någonting fel, så är det ju en hemsk sak att säga om denne. Jag trodde de var vänner, liksom... Och man kan ju fråga sig varför jag inte blev informerad om det här "skämtet" förrän sex månader senare? Då finns det väl ingenting jag kan göra längre? The damage has been done, för mycket länge sedan. Det hade ju varit superenkelt att skicka det samma SMS:et som jag fick för några veckor sedan, i våras när det var aktuellt? Istället för att skälla på mig och kalla mig psykopat och lögnare och allt fan som slängdes på mig. Busenkelt! Så hade vi sluppit alltihop, liksom. Jag hade sluppit vara totalt, bottenlöst jävla äcklad och heartbroken, och den andra personen hade sluppit känna sig uthängd och kränkt.

Fast om man ska se kriget från den ljusa sidan; det snabbade ju på överkomningsprocessen rätt ordentligt. Så det var ju gott. För oss båda. :)


[Nu ska vi inte bli uppjagade för det här inlägget, kära medmänniskor. Inte du, inte ni och inte de. Det var bara lite funderingar jag hade, inte skotten i Sarajevo. Jag är varken arg eller ledsen, detta är enkom helt neutrala kontemplationer till följd av meddelandet. Jag gjorde fortfarande fel som skrev ut det, det står jag fast vid. Börja nu inte bombardera mig med SMS eller telefonsamtal, eller mail heller, för den delen. Jag kommer fortsättningsvis inte svara, för jag har inga fler kommentarer på den här historien och jag kommer säkerligen inte heller skriva om den igen, om det nu inte händer något nytt som jag måste ventilera. Vilket jag hoppas att det inte gör. Skadan är, som sagt, redan gjord. Finns inget jag kan göra åt saken, förutom att sörja över att saker blev som de blev. Vilket ju inte gör någon större nytta i praktiken.]


Nu, tillbaka till dokumentärerna. Freddie Mercury är min husgud. Ville Valo gled ner till husjesuspositionen. Sorry, Ville, I still love you, though.

Käraste internet!

Mitt internet kom tillbaka idag, efter att ha varit borta sedan i torsdags. Självklart vältrar jag mig i YouTube-klipp, dokumentärer (ny drog? I just can't get enough...) och Facebook. Dessutom har jag dratt på mig halsfluss och fått små lätta biverkningar av penicillinet, så att jag inte riktigt orkar lyfta huvudet från kudden. The timing just couldn't be better!

I alla fall, jag hittade en fantastisk video på Tuben.





Mina två favoritobjekt i världen united; bäbisar och Queen. Rart.

Gladlåt deluxe!

De som känner mig, vet att jag inte har någon musiksmak. De vet nog visserligen de som inte känner mig också. Min iPod är knökfull av allt från Disturbed och Marilyn Manson till Owl City till Neo till Lady GaGa till HIM (näh??) till Chopin, Bach och Michael Nyman. Lilla blandningen, med andra ord.

Här är det senaste tillskottet i listan av mina "jag-kan-inte-sluta-lyssna-trots-att-mina-öron-har-dödsångest"-låtar:





Den här låten får mig lite att önska att jag var en homosexuell man i New York på 80-talet. Jag hade gått bärsärkargång på alla gaybarer och bara varit bubbligt genomlycklig i mina lederhosen.


Det kan ju vara jordens mest homosexuella låt och I FAKKING LOVE IT!

Freddie Mercury for president!

Freddie Mercury.

Igår såg jag en dokumentär om Freddie Mercury. Jag må ha varit sliten efter helgen, men plötsligt fann jag mig själv stortjutande för att han är död. 19 år efter hans död börjar jag alltså sörja människan. Det tog lite tid för det att sjunka in, verkar det som.

Men allvarligt. Sådant där kan verkligen få mitt hjärta att smulas sönder, utan någon egentlig förvarning. Människan gjorde totalt odödlig musik. Vad hade jag inte gjort för att få se Freddie Mercury och Montserrat Caballé köra "Barcelona" live! Jag kvävs av min egen gåshud när jag ser detta... Och FÖRSTÅ att se det på riktigt??

Men det får jag inte, för han är död. And these things can break my heart.

Sicken helg!

Fantastiska Naidaan förgyllde min helg. Helgen erbjöd fruktansvärda mängder kärlek, mat, alkohol och allmänt märkliga, men ack så trevliga saker. Precis den happy-boost:en jag behövde.

Akta dig, C-uppsatsfanskap! I'm coming to get you...