Jag fick ett SMS för några veckor sedan. Det stod något i stil med att jag var en kass journalist som inte kunde snacka med ett gäng människor som "bara skämtade". Det handlade väl om det där lilla världskriget jag startade i våras. Jag tänkte inte så mycket på SMS:et då, jag raderade det och tänkte mest att det var underligt att de fortfarande orkar. Jag kan ju knappast anses som något "hot" längre. Jag har aldrig varit något "hot" heller, för den delen. Jag var bara en fruktansvärt uppriven livslång ordbajsare, som kände sig påpissad av allt och alla. När jag blir sårad och sliten i stycken så blir jag ett hämndlystet Monster. Jag blir en fruktansvärd människa, full av rent, kokande, kolsvart hat. Jag tål liksom bara en viss mängd skit. Men jag har fortfarande gränser. Jag var till och med så klartänkt att jag inte använde några kännetecken, så jag lyckades inte ens bryta mot någon lag. Etiken och moralen hade jag däremot flushed down the toilet, i pur illvilja och rent hat. Nu var ju inte meningen att dra igång något mayhem, men deras reaktion var ju inte helt ologisk, liksom. Till viss del, i alla fall.
Nu slog det där SMS:et dock mig igen, kvicktänkt som jag är. Och så blev jag lite fundersam. Vadå "skämt"? Stackars, stackars den människan de skämtade om! Om människan inte hade gjort någonting fel, så är det ju en hemsk sak att säga om denne. Jag trodde de var vänner, liksom... Och man kan ju fråga sig varför jag inte blev informerad om det här "skämtet" förrän sex månader senare? Då finns det väl ingenting jag kan göra längre? The damage has been done, för mycket länge sedan. Det hade ju varit superenkelt att skicka det samma SMS:et som jag fick för några veckor sedan, i våras när det var aktuellt? Istället för att skälla på mig och kalla mig psykopat och lögnare och allt fan som slängdes på mig. Busenkelt! Så hade vi sluppit alltihop, liksom. Jag hade sluppit vara totalt, bottenlöst jävla äcklad och heartbroken, och den andra personen hade sluppit känna sig uthängd och kränkt.
Fast om man ska se kriget från den ljusa sidan; det snabbade ju på överkomningsprocessen rätt ordentligt. Så det var ju gott. För oss båda. :)
[Nu ska vi inte bli uppjagade för det här inlägget, kära medmänniskor. Inte du, inte ni och inte de. Det var bara lite funderingar jag hade, inte skotten i Sarajevo. Jag är varken arg eller ledsen, detta är enkom helt neutrala kontemplationer till följd av meddelandet. Jag gjorde fortfarande fel som skrev ut det, det står jag fast vid. Börja nu inte bombardera mig med SMS eller telefonsamtal, eller mail heller, för den delen. Jag kommer fortsättningsvis inte svara, för jag har inga fler kommentarer på den här historien och jag kommer säkerligen inte heller skriva om den igen, om det nu inte händer något nytt som jag måste ventilera. Vilket jag hoppas att det inte gör. Skadan är, som sagt, redan gjord. Finns inget jag kan göra åt saken, förutom att sörja över att saker blev som de blev. Vilket ju inte gör någon större nytta i praktiken.]
Nu, tillbaka till dokumentärerna. Freddie Mercury är min husgud. Ville Valo gled ner till husjesuspositionen. Sorry, Ville, I still love you, though.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar