Igår såg jag en dokumentär om Freddie Mercury. Jag må ha varit sliten efter helgen, men plötsligt fann jag mig själv stortjutande för att han är död. 19 år efter hans död börjar jag alltså sörja människan. Det tog lite tid för det att sjunka in, verkar det som.
Men allvarligt. Sådant där kan verkligen få mitt hjärta att smulas sönder, utan någon egentlig förvarning. Människan gjorde totalt odödlig musik. Vad hade jag inte gjort för att få se Freddie Mercury och Montserrat Caballé köra "Barcelona" live! Jag kvävs av min egen gåshud när jag ser detta... Och FÖRSTÅ att se det på riktigt??
Men det får jag inte, för han är död. And these things can break my heart.
Inte lite mäktigt du!
SvaraRadera