Det trista med att vara sjuk jämt, är att jag alltid lyckas svänga på dygnen. Senaste fyra-fem dagarna har jag inte klarat av att hasa mig ur sängen förrän typ 16-tiden. Jag har verkligen försökt med allt; lägga mig vid middagstid, dricka diverse naturprodukter för att somna innan dygnsbyte, häva i mig kamomillte. Jag har till och med haft mina båda telefoner att larma med en kvarts mellanrum, och dessutom gömt den ena på något mycket finurligt ställe, så att jag är tvungen att rota runt en aning och förhoppningsvis även vakna under tiden. Men icke.
På kvällarna drabbas jag av allvarlig separationsångest. Jag VILL inte lämna min dokumentärer, mina Freddie-intervjuer, min musik, mina skrivelser, mina tavlor. Det känns som att jag aldrig ska återse dem igen. Det river i hjärtat när jag är tvungen att stänga av datorn eller plocka undan penslarna och gå till sängs. Så detta fruktansvärda farväl skjuter jag naturligtvis upp så länge jag bara orkar. Vilket i princip kan betyda gryning, särskilt när jag är sjuk.
Det underliga är att jag inte hittar den där flammande kreativiteten på dagarna, eller under humana tider överhuvudtaget. Det måste vara mitt i natten för att jag ska kunna skriva eller måla eller tänka. Och när jag väl fastnar så märker jag ju inte ens om det har gått en timme eller en vecka... Då är det ju dessutom inte ens lönt att lägga sig, eftersom huvudet är i full kalabalik och det tar ljusår innan chillbacillerna tar över...
Jag älskar att sova, men jag hatar att lägga mig. Kan det verkligen funka så? Det blir inte mycket vettigt gjort i mitt liv för tillfället, i alla fall. Jag låtsas att det kommer lösa sig när jag väl får återgå till gymmet...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar