Ett excellent exempel på min humor.

Jag ids inte ens skämmas för det, utan jag presenterar istället min humor förpackad i en serie YouTube-klipp:








Jag har garvat mig redlös.

Skojig sak!

Gör så här:

1. Gå till Google Translate
2. Översätt "Will Justin Bieber ever reach puberty" från engelska till vietnamesiska
3. Kopiera den vietnamesiska översättningen
4. Översätt den tillbaka till engelska


Kul, ju! :D

Men GAAAAAAAHHH!!!

Det är ju så att man vill balla ur och skrika...

Från Aftonbladets hemsida.

TADAAA!!

May I present to you:



Min middag. Som jag har gjort själv. Som tog mer än 2 minuter att laga. Som innehåller mer än två ingredienser, till exempel två olika sorters lök och kikärter. Som smakar vettigt.

Jag är oerhört stolt. Däremot bör jag nog öva på uppläggningsdesignen. Eller sluta fota maten.

Groddar.

"Alfalfagroddar" är ett sjukt störigt namn, dock inte desto mindre är det mitt nya favoritpålägg. Det lite irriterande med de krispiga små slirvorna är att de påminner en hel del om min bild av spermier. Dessutom fastnar de ÖVERALLT.

Funderingar.

Jag kunde inte sova, så jag tänkte jag skulle se en dokumentär för att lindra tankevärken. Det blev Kärlek på beställning, om thailändska kvinnor som kommer till Danmark för att gifta sig.

Tre saker rörde sig i huvudet på mig under dokumentärens gång:

1. Det är ytterst svårt att höra skillnad på thailändska och danska med thailändsk dialekt.

2. De, uppenbarligen totalt hjärndöda, idioter som någon gång ens tänkt tanken att prostitution är frivilligt och/eller ett "vanligt jobb", borde definitivt stenas.

3. Jag har svårt att tvätta bort människohandelsstämpeln från denna form av parbildning, trots att det egentligen inte riktigt är det det handlar om.



För övrigt är jag lite kluven inför det här. Å ena sidan tycker jag det är vidrigt att döma eller förkasta någons kärlek; det måste ju finnas några som faktiskt, på riktigt, har känslor för varandra, det är ju ändå människor det handlar om. Å andra sidan har vi resten; kvinnorna importeras för att gifta sig med danska män, för att laga mat åt dem, göra dem lyckliga och hålla om dem när det blåser. De gör det för att de är tvungna. Inte för att de nödvändigtvis själva vill, utan för att de har föräldrar och barn i hemlandet som är beroende av bidraget från Danmark. Särskilt tydligt blir det i dokumentären när Kae kommer in.

Jag trodde att jag tyckte en sak om det här innan jag såg den, och nu är jag lite förvirrad. Jag känner fortfarande instinktivt obehag inför hela grejen, men filmen snurrade till åsiktsmaskinen lite. Varken kvinnorna eller männen porträtteras egentligen som offer eller förövare (förutom en karl, John, som pratar om kvinnorna som att de är husdjur, as), om man kommer över att jargongen överlag är ganska hård och tid slösas inte på förskönande omskrivningar eller sanningsbroderi. Männen i dokumentären verkar inte behandla kvinnorna särskilt illa, de är bara mansgrisar, de flesta av dem. Kvinnorna verkar inte må allt för dåligt, trots att det känns som "arbete med avec" för dem. Det ligger liksom en rubbad consensus över hela filmen - alla var så sakliga och verklighetsförankrade samtidigt som varningsklockorna spelade Tchaikovsky-symfonier och paniken spred sig i kroppen. Mycket märklig känsla.

Isen är både tunn och hal.

Jag undrar hur många timmar det kommer ta innan den här annonsen kommer få runt öronen av Reklamombudsmannen.

Tack, då vet jag!

"Du är inte riktigt flickvänsmaterial. Du är mer den här älskarinnan man har när man är gift."

No further comments.

I gave head.

När man inte kan sova, så finns det miljoner andra saker man kan göra istället. Knåpa ihop ett sorgset försök till en blogg-header är en sak, så det gjorde jag.

Nu skulle jag bara vilja att den skulle lägga sig över hela sidhuvudet istället för att harigt mesa på 75 % från vänster. Men det får faktiskt vara ett senare problem. Jag gäspade nyss, så jag måste ta tillfället i akt och försöka lägga mig och sova någon timme. Klockan är ju ändå 06:42.

Frågan som klyver Sverige!

Så skönt att se att folk engagerar sig.

Action-maker.

Nu vet jag en som stannar inomhus, långt borta från alkohol, till oklart datum. Efter tre glas vin och en halv öl förvandlades jag uppenbarligen till de obekväma situationernas Godzilla. Jag både sa och gjorde saker, som jag visserligen inte ångrar, men som jag kommer vara tvungen att stå för senare. Jag komplicerade till mitt liv en herrans massa, kort och gott.

Men det är ju trevligt! Tänk så spännande allt kommer bli från och med nu.

Ivern brann som en lax i solnedgången!

Som rubriken antyder har jag alltså spenderat de senaste två timmarna med att åter uppdatera mitt CV och söka jobb. Ett av jobben jag sökte önskade en bild av mitt anlete, varpå jag satte mig att fotografera.

Jag har haft ett problem som har följt mig sedan barnsben; jag ser retarderad ut på bild. Det har visat sig inte spela någon roll att jag, exempelvis, blir sminkad och fixad av någon professionell sminkfixare, att fotografen har den absolut senaste überkameran eller att han riggar ljussättning fullgod en landningsbana vid fototillfället. Nej nej, ty jag lyckas ändå spänna sönder mig och blinka/få högerögat att försvinna in i skallen/dra lustigt på munnen/ha 36 dubbelhakor/peta ut ögat på betraktaren med min näsa/el dyl.
Det är dock fantastiskt att ha en väbb-kamera, då man kan studera och korrigera sina mimiska skavanker innan man faktiskt tar bilden.
Dock upptäckte jag ett helt nytt lyte idag. Jag tänkte "pigg, käck, redo att ta sig an alla utmaningar".

Jag såg ut så här:

Nina Latvala: "JAG ÄR KRAFTIGT INTRESSERAD!!!"

Varifrån kommer denna totalt vansinniga blick?? Det värsta är att jag inte gör någon speciell min på bilden, utan det är så där de ser ut vanligtvis, ögonen. Som att jag kommer dra iväg på dödarstråt småningom. *plats för läskigt ljud från valfri Hitchcock-film*


Bilden påminner mig dessutom lite om Kenny Craig:




I creep myself out.

Tisdagstrots.

Jag ger blanka faan i om jag kommer väga mer än en personbil imorgon. Jag ska ha godis ändå, trots att det bara är tisdag.

Sorry, mamma. Jag är ett dåligt barn, men jag tycker så otroligt synd om mig själv; vi har i läxa att räkna på en massa projektekonomiskt relaterade uppgifter, och jag är fortfarande en lika jävla obotligt logikinvalid sifferanalfabet som i yngre dagar.


Så jag bryter alla existerande etikettlagar och köper godis. Bara för det kommer jag väl antingen halka ihjäl mig på Kvarnholmens snorhala pistgator eller få ett isblock i huvudet utanför gymmet som straff.

Snussporre.

Jag tänkte ju sluta snusa. Hittills har det gått helt okej - jag har varit utan snus i fyra dagar och inte dödat någon ännu. Jag är sjukt sugen på saker hela tiden, men jag har ändå lyckats hålla mig.


Jag höftar att jag spenderade ca 150-200 kr i månaden på snus förr. Om jag ger de pengarna till Rädda Barnen istället, då borde jag väl kunna hålla mig tills jag allvarligt kan påstå att jag har slutat?


Så gör vi. Jag tror att Barnen behöver Räddas mer än jag behöver snus.

Principbrytarkvinnan.

Jag har alltid sagt att jag aldrig kommer att ta i vissa ålandsrelaterade journalistiska arbetsmöjligheter med tång.

Nu har jag ändrat mig. Varför inte, liksom? Dumheter. Det kanske är supergivande, det vet jag ju inte innan jag har testat.




Jag är så jävla pretentiös att jag skulle kunna kräkas på mig själv ibland. Sätter upp fjantiga hinder och fäller krokben för mig själv med mina principer. Idioti.
Vissa skulle kanske kalla mig "kappvändare" och på det svarar jag: "Du har så rätt, kära vän!". Huvudsaken är väl att det är jag själv som psykar mig att ändra mig hela tiden, inte någon annan. Det kan nog också kallas "sjukligt ambivalent" om man vill. Nåja, jag lär väl hitta hem någon dag, jag med.

Alltså, SD...

Jag såg precis en nyhetsdokumentär på SVT om Sverigedemokraternas första 100 dagar i riksdagen. Jag behöver väl inte ens gå in på min irritation...

Men det som slog mig; alla SD:s ledamöter är osnutna jävla valpar vid namn Jimmie, Johnny, Kenta och Steffo. Med risk för att dra hisnande generaliseringar och låta mina fördomar get the best of me, men de namnen konnoterar för mig inte direkt hög utbildning eller världsvana. De kommer direkt från de skånska skogarna och är pinsamt omedvetna om var problemen egentligen finns.



Dessutom borde Norden slå sina rika skallar ihop och broderligt låta världens utsatta människor få en chans till liv. Medmänsklighet måste väga mer än principer...

God dag!

Exakt just nu känns livet ganska gött.

Med lite småfix aspirerar Elin och jag på ett nätt VG på kandidatuppsatsen, vilket känns nästan olagligt bra. Jag har rumsterat om en aning i omgivningen, känns också som en tyngd har lyfts från mina axlar. Enkelt och svårt på samma gång, men jag håller i alla fall mitt nyårslöfte från förra året.


Dessutom har jag märkt att en kombination av Burana, Panadol och Voltaren gör dagarnas kroppssmärtor uthärdliga och slänger man in en par Neurol till natten sover man som en bebis. Fast faan, vad jag önskar att kylan kunde börja avta. Jag skulle vilja ta tag i Beach '14 småningom, men det är inte helt frestande när man blir invalid bara av att gå i trappor. Yoga börjar bli så sabla tråkigt. Saaaamma låååångsaammaaa röööööörelseeeer, vaaaaaaarjeeee gååååååååååååååååååååånnnngggg - snaaaaaaaaaaaaarrrrkkkk.... Fast vigulant blir man ju och det kan ju vara bra, någon gång.



Tanken att påbörja någon form av diet slog mig för en sekund, men jag tror att jag hoppar det. Jag är inte så bra på det här med dieter, har det visat sig. Fast jag kan ju alltid börja bekanta mig med Köket. Det börjar vara dags för oss att bli vänner, Köket och jag. Baby steps...

Taking a dump.

Energin är slut, alla broar är brända, vänskapen missbrukad och trasig.


I wash my hands clean och går vidare.

Motigt motiga mot.

För det första; opponeringsseminarium är för djävliga. Jag hoppas att jag slipper just dessa specifika situationer i mitt resterande liv. Tyvärr är det ett imorgon också...

För det andra; sjömannen hade tydligen inte dragit i alla fall. Vi står och stampar och vet varken ut eller in. Fast jag antar att gårdagens inlägg kommer bli aktuellt snart ändå. Vi suger lite på den karamellen en stund.

För det tredje; känslor är från röven. Så, nu var det sagt. De bara fuckar upp allting, särskilt när strukturen är lätt kaotisk. Kan någon städa själen åt mig? Jag hittar ingenting, det är så jävla oredigt.


Tur att det finns öl.

En släng av separationsledsenhet.

Det är inte första gången det händer. Det är högst antagligen inte sista heller, eller för den delen den mest plågsamma. Tvärtom, kan nog det här vara den smidigaste och lindrigaste hittills.

- Jag får skylla mig själv att det är ledsamt ändå, sa hon och suckade. Hon vinkade efter hans ryggtavla, som krympte i fjärran.
- Hej då, tack för sällskapet. Det var trevligt, viskade hon och vinkade med den vita lilla näsduken, för att få till den traditionella avskedskänslan. Där spatserade nämligen den sista sjömannen ut ur hennes liv.

The end.

Vår-feelis.

Solen lyser och snön rasar från taken, redo att döda alla som kommer i vägen. Jag har precis städat lägenheten, plockat bort mina tre julpynt, diskat och äntligen tagit tag i evighetsuppdraget att försöka få alla sängkläder tvättade (Fun facts: eftersom det alltid ligger en par tre kollektioner sängkläder i tvättkorgen, så har jag aldrig insett att min sängklädeslåda är alldeles för liten. Varifrån kom alla djävla sängkläder??). Snart kommer Eeehliin och så ska vi greja med uppsatsopponeringen.

Här i min paus passade jag på att slira runt nätet i jakt på vårkläder. Jag upptäckte några saker:

• Det FINNS chinos! Lycka.
• Bianco påstår att kåbåjsar-boots är inne i vår. Tveksamt...
• Jag föreställer mig alltid att jag har på mig de nya kläderna i ett visst sceneri. Nu har detta sceneri, ganska obemärkt, bytts ut från Helsingfors till London. Så nu är jag återigen förvirrad i planeringen av min omedelbara framtid. Något måste jag ju göra...
• Jag vill ha en jade-grön ögonskugga.
  

Jag känner en viss stolthet över att jag återigen lyckats med konststycket att göra Ditt liv lite bättre, göra Dig lite visare och lite mer upplyst, med mitt fantastiskt givande inlägg. Cudos to me!

Tomatätningsdags.

Känslan av att ha bevingade djur i buken.

I natt drömde jag att jag blev kysst av en kille som liknade väldigt mycket på en kompis (lagliga!!) lillebror, fast ändå inte. Jag vaknade av att det kittlade i magen, så där som det gör när man är upp över öronen kär och nu är jag uppstudsigt överlycklig för att jag har känt den där känslan igen! Jag trodde den hade krupit in under en sten i sjö i en skog och dött.

Mitt minne påstår att senaste gången jag kände detta, var för ungefär exakt nästan sex år sedan. I en hall, hos en karl, med fyrverkerier all around och en semi-svimningsattack som följd. Sedan dess har jag bara mått panikilla och fått klaustrofobiliknande symtom så fort jag känt mig attraherad av någon. I drömmen var det bara fjärilar! De fladdrar fortfarande omkring, visserligen utan mål eller mening, men ändå. De lever i alla fall!

Jag tror bestämt att hoppet hoppade igång igen. Det var väl tusan på tiden.
Välkommen tillbaka, för fan!

Fred Forsell.

Han är min litterära hjälte. Han skriver de mest fantastiska texter, som är så klockrena och underhållande att man inte sällan fäller en tår av lycka under läsningens gång.

Han har en blogg som heter Blogg att älska till , där han samlat en del av sina krönikor. Läääs!!


Han råkade även vara redaktör på Amelia, där jag gjorde mitt bästa för att vara till nytta under fem veckor förra året. Jag var starstruck alla dagar.


Nåh, läs den där bloggen nu. Den är skoj!

Lite irriterad.

Jag har precis kommit hem från världens roligaste chillkväll, med de skönaste människorna (fastän en gick hem alldeles för tidigt). Jag har haft skitroligt, skrattat inälvorna ur mig och druckit go öl hela kvällen, men nu, så fort jag steg in genom dörren, fick jag lite bryt. Av ingen särskild anledning alls. Tre saker har vägrat lämna huvudet:

1. Folk som trackar min musiksmak. Fine, det var kul först, men give it a rest. Vem bestämmer vad som är coolt att lyssna på? Vem bestämmer vilken musik som är töntig? Inte är det jag och inte är det du och inte är det din mamma, så vem fan är den här musiksmaksbossen egentligen? Musik för mig är något som får mig att må bra och känna mig lycklig en stund. Skit samma om det är HIM eller Boyzone eller Slipknot, så länge det uppfyller kriterierna.

2. Folk med icke-existerande självinsikt. FaaAAn, vad det kan irritera mig...

3. Mig själv. Herregud, vad jag kan driva mig själv till vansinne. Min logik har punka - whyy?? Jag måste skärpa mig, men jag vet inte hur jag ska gå till väga. Samtidigt vill jag slå på alla som säger att jag borde skärpa mig, och hotfullt viska "thyhyyyyyyyysssst" i deras öron när de sover.


Nu känns det mycket bättre. Allt blir alltid mycket lättare när man får skriva av sig. Kanske jag borde klä mina otaliga irritationsmoment i ord oftare, så kanske de slutar skava efter ett tag. Härmed varnar jag alltså eventuella läsare för ett antal cranky inlägg inom den närmsta framtiden. Du vet var krysset sitter om du känner att du inte orkar hänga med. Just sayin'. Pusshej!

Vad är det med folk...?

Vad är upp med att envist kalla dessa små, frekvent använda symboler "" för situationstecken??

De är inga tecken för en situation! En situation är ju ett visst tillstånd där händelse, plats, tid och eventuellt även en person står i ett visst förhållande till varandra.

Ska det vara så svårt att kalla det för citattecken?? Det är ju det de där små kaninöronen används till i text! DE FINNS JU DÄR FÖR ATT BETONA DIREKTA CITAT!

Gah.


Nåja. Det jag egentligen skulle skriva var att jag har kommit till Kalmar nu, efter en bussresa rakt från Helvetet, och att jag och Elin äntligen har lämnat in uppsatsen. Så skulle jag skryta lite om hur otroligt skönt det känns nu och meddela att jag imorgon tänker gå till Bolaget och införskaffa virre, för att jag känner för det.

Först ska jag bara hänga på Biblans lås imorgon bitti och försöka få uppsatsen utskriven för 2 kr/sida. För de pengarna kunde man få 340 doser poliovaccin. Men nä. Vi sätter dem på papper istället. Som sig bör.

Nu borde jag kanske se om jag kan sova. Märkligt att sova själv. Det var länge sen.

The king of one-liners.

Nedan följer ett urval av quotes från Melvin under gårdagens nyårsfirande:

"Nina, har du en bäver? Får jag se den?"

"Vet du, det finns barn som är håriga som spindlar!"

"*dask* Osynlig knapp!!"

"Nina, du är min favoritfaster. Om det inte bor en tjej i farmors mage."

"Det här var det värsta vädret jag någonsin varit ute i på hela jorden."

"VAD ÄR DET SOM HÄNDER MED JORDEN EGENTLIGEN??!!" (om raketerna som small)

Jag garvade så jag dog. Jag har ont i magen ännu.

Nu ska jag färga håret.


Gott nytt hår!