Funderingar.

Jag kunde inte sova, så jag tänkte jag skulle se en dokumentär för att lindra tankevärken. Det blev Kärlek på beställning, om thailändska kvinnor som kommer till Danmark för att gifta sig.

Tre saker rörde sig i huvudet på mig under dokumentärens gång:

1. Det är ytterst svårt att höra skillnad på thailändska och danska med thailändsk dialekt.

2. De, uppenbarligen totalt hjärndöda, idioter som någon gång ens tänkt tanken att prostitution är frivilligt och/eller ett "vanligt jobb", borde definitivt stenas.

3. Jag har svårt att tvätta bort människohandelsstämpeln från denna form av parbildning, trots att det egentligen inte riktigt är det det handlar om.



För övrigt är jag lite kluven inför det här. Å ena sidan tycker jag det är vidrigt att döma eller förkasta någons kärlek; det måste ju finnas några som faktiskt, på riktigt, har känslor för varandra, det är ju ändå människor det handlar om. Å andra sidan har vi resten; kvinnorna importeras för att gifta sig med danska män, för att laga mat åt dem, göra dem lyckliga och hålla om dem när det blåser. De gör det för att de är tvungna. Inte för att de nödvändigtvis själva vill, utan för att de har föräldrar och barn i hemlandet som är beroende av bidraget från Danmark. Särskilt tydligt blir det i dokumentären när Kae kommer in.

Jag trodde att jag tyckte en sak om det här innan jag såg den, och nu är jag lite förvirrad. Jag känner fortfarande instinktivt obehag inför hela grejen, men filmen snurrade till åsiktsmaskinen lite. Varken kvinnorna eller männen porträtteras egentligen som offer eller förövare (förutom en karl, John, som pratar om kvinnorna som att de är husdjur, as), om man kommer över att jargongen överlag är ganska hård och tid slösas inte på förskönande omskrivningar eller sanningsbroderi. Männen i dokumentären verkar inte behandla kvinnorna särskilt illa, de är bara mansgrisar, de flesta av dem. Kvinnorna verkar inte må allt för dåligt, trots att det känns som "arbete med avec" för dem. Det ligger liksom en rubbad consensus över hela filmen - alla var så sakliga och verklighetsförankrade samtidigt som varningsklockorna spelade Tchaikovsky-symfonier och paniken spred sig i kroppen. Mycket märklig känsla.