Det är inte första gången det händer. Det är högst antagligen inte sista heller, eller för den delen den mest plågsamma. Tvärtom, kan nog det här vara den smidigaste och lindrigaste hittills.
- Jag får skylla mig själv att det är ledsamt ändå, sa hon och suckade. Hon vinkade efter hans ryggtavla, som krympte i fjärran.
- Hej då, tack för sällskapet. Det var trevligt, viskade hon och vinkade med den vita lilla näsduken, för att få till den traditionella avskedskänslan. Där spatserade nämligen den sista sjömannen ut ur hennes liv.
The end.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar