Hej familjen, i år får ni vettiga klappar!

Jag är bajssämst på presenter. Verkligen bajsSÄMST. När det kommer till klappjakt är det som att jag inte känner någon enda i min omgivning överhuvudtaget, att vi bara är ytterst ytligt bekanta. Dessutom finns det alltid en liten del av mig som förbittrar sig över överflödet, som önskar att jag kunde skyffla över allt västvärlden får i mat- och presentväg till dem som faktiskt behöver det, på riktigt.

Så i år blir det Unicef-presenter till hela familjen. Min ekonomi överlever, den förbittrade idealisten i mig kanske är lugn en stund och så håller jag alla mina tummar och tår för att pengarna faktiskt går till utsatt ändamål.


God jul, familjen! Nu har ni räddat livet på en par hundra ungar!


Fast Melvin och Mr. T får nog leksaker. De är ju faktiskt också barn.





(Varning för otäckhet: Vill du ha en extra spark i häcken i Unicef-butikens riktning? Klicka här...)

O M G!!

Kära vän, om du aldrig har kollat på ett YouTube-klipp någonsin, snälla kolla på det här.





Dear Blue Man Group - eff off!

Le middague frankääs.

Följande förslag fick jag idag av en ny bekant, som ville bjuda på middag:

"[...] des bougies, du vin (Saint Emilion 2006), le reste ... c'est une surprise ;)"

Då jag såg detta, tänkte jag spontant: "Tänker han bjuda på snorkråkor och vin?? Då kan ju till och med JAG laga bättre mat!".


Sedan insåg jag att boogers och bougies inte riktigt är samma sak (eller ens samma språk) och att bougies betyder ljus.

Någon måtta på med de franska kökets kulinariska äckligheter får det ju faktiskt vara. You gave us l'escargots. Enough already!

Mr. T Mohawk Granade Rafael Latvala.

Eller ja. Kanske han skulle heta Milton istället. Inga vet man så noga. En rar liten miniskrutt är han i alla fall.

BRRR!!!

Jag har alla element på full fräs i lägenheten (plus stickad tröja, plus filtar, plus moonboots), ändå fryser jag hårsäckarna av mig.




Och att kylan bara har börjat?? Hur ska jag klara av det här i ytterligare fyra-fem månader?? Nej, jag tror inte jag tänker gå ut genom dörren igen, innan det har blivit varmt. Sådeså.

Wednesday? På en fredag?

Elin ska ha födelsedagsfest med 90-talstema, vilket också innebär utklädning till valfri 90-talsfigur. Eftersom jag uppenbarligen är the Slightly Morbid Queen of the Dark Side, så tänkte jag nästan genast på The Addams Family (jag erkänner; först i huvudet var Freddie... Men det var lite fusk, för han är alltid där.).

Min tolkning av Wednesday Addams ser ut som följer:



Jag vet inte om det är en bra sak att, naturligt, likna lite på Wednesday. Jag har nämligen inte särskilt mycket smink på mig. Hade jag fått välja, hade jag hellre liknat lite på Heidi Klum eller nån.

Ja, man kan ju inte få allt. Skipperi-doo!

Hejdå.

Encore une fois!

När jag nu ändå vältrar mig i flashmobdansklipp och känner mig svävande euforisk, kan jag ju dela med mig av ytterligare några omåttligt lysande klipp.














En liten freeze flash mob också.




Och en Rick Roll.




Så där. Nu kan du gå ut i världen och vara hög på eufori. Puss på dig, kära vän!

Alors danse!

Jag älskar dans. Det är bland det absolut bästa som finns på jordklotet. När min kära 98-åriga kropp nu har satt P för fortsatt rörelse överhuvudtaget, kan jag ju i alla fall njuta av att titta, tills jag får studsa in i Malkars danssal igen. Och detta kan vara bland det coolaste jag har sett hittills i livet.





Det är något med stora folkmassor som glatt samarbetar efter bästa förmåga som gör mig lite rörd. Jag får tårar i ögonen, idealisten i mig sparkas till liv och jag frågar mig, med en lätt frustrerad ton, varför i helvete folk inte bara kan skärpa till sig och bli sams med varandra ute i världen. Se hur kul man kan ha! Istället för att spränga ihjäl varandra av orsaker ingen längre minns.

Dessutom är Madcon så ofantligt sköna.

P.S.

Elin är i gasen med att ringa till företag som har felat henne och skälla lite. Det är intressant lyssning. Hon är så saklig och lugn, samtidigt som hon är sträng. Jag blir bara hispig och högljudd. Jag ska nog ta och lära mig av henne. Så kanske jag också blir en fantastisk telefonskällare.

Men SKRÄÄLLL!!

Elin beställde tre julkalendrar på DVD förra veckan. De har fortfarande inte kommit, trots att DiscShop har skickat iväg det.

Dags att skicka ett välriktat bajskorvskuvert...?

Lite orolig, så här på onsdagseftermiddagen.

Nyss försökte jag mig, för säkert tionde gången, på att åter skrubba rent mattan från rödvinsolyckan. Det blir bättre och bättre för varje gång, men ändå är jag orolig. Tänk om den måste bytas ut helt och hållet när jag flyttar? Det kommer bli hiskeligt dyrt...


Mina hyresvärdar är inte onda människor, men jag vet inte hur sådant här fungerar. Det är ju en ljusbeige heltäckningsmatta, och fläcken hamnade ganska mitt på golvet... Och eftersom jag nu ändå oroar mig, kan jag ju också passa på att oroa mig över fuktfläckarna på köksgolvet och sprickan i handfatet, trots att båda fanns här redan när jag flyttade in. I en studentlägenhet hade det kanske inte varit så stor fara, men det här är ju en "riktig" lägenhet och jag har ingen aning om hur mycket min försäkring täcker eller hur mycket jag kommer få skulden för sen.

Jag är himla försiktig med min lilla lya, med det är en sjuk jävla otur som förföljer mig i det här avseendet... Jag blir lite ledsen.

Mr. Mercury.

Idag är det exakt 19 år sedan han dog. Och idag är det även exakt fem minuter sedan jag startade en religion - Freddie Mercurismen. Om han nu ändå är min husgud, så kan jag väl lika gärna gå hela vägen. Det var ju ändå två månader sedan vi lärde känna varandra. Time for third base.

Psalmer finns ju i hundratal och det enda Freddie Mercurismen egentligen behöver predika om är kärlek till alla. Inga ritualer, inga böcker, inga synder och dygder, bara sunt förnuft och kärlek till alla.


Hej, jag heter Nina och jag är Freddie Mercurist. Inga konstigheter.

22. marraskuuta

Idag fyller Ville Valo 34 år.



Grattis, grattis. Hoppas han äter mycket tårta, det ser han ut att behöva.


Imorgon ska jag försöka ta mig tillbaka till Kalmar. Vi får se hur det går, med stormen och allt. Om jag dör, snälla kremera mig i de läderbögigaste kläderna ni hittar, bara utifall jag råkar återfödas i 80-talets New York (*hoppashoppas*).

Nu ska jag titta på Biggest Loser-finalen (eftersom jag inte sett ett enda avsnitt i övrigt) och så ska jag lägga mig. Hepp!

Hemma.

Träffat Milton: check.

Träffat Melvin: check.

Fika med Benny och Petra: check.

Ätit kokt potatis: check.

Ätit Jumbo Juusto: check.


Ikväll ska jag tvinga Bobbo och Toni att täää med mig, sedan är det råjv på Archin.

Kill me.

Att åka buss i 6,5 timmar är som att dö långsamt. Nu sitter jag på Cityterminalen i Stockholm och väntar på - PADAM!! - nästa buss! Som ska ta mig till båten. Som sedan ska ta mig hem.

Skjut mig. Häng mig. Förgifta mig. Tristessen och min röv gör inte jobbet kvickt nog.

Watch out, lil' dude!

Imorgon åker jag hemåt en snabbis. Det tar 13,5 timmar från start till slutdestination. Nice! Jag älskar att resa...

På fredag ska jag hämta brorson #1 på dagis, för att sedan åka och presentera mig för brorson #2. Jag hoppas att vi gillar varandra. Jobbigt annars, kan jag tycka.

Nåja, det är i alla fall med glädje jag lämnar mitt bombnedslag till lägenhet och åker hem till mamma och äter KOKT POTATIS och JUMBO JUUSTO!! Fanimig, så jag saknar det.

Jag kommer husera på T-Centralen i Stockholm mellan 15:00 och 17:10 imorgon, om det är någon som känner för att ses en stund.

Hepp!

Ehm... Aldrig i livet?

Tack för inbjudan, dock. Antar jag...

Forskning, vettu...

Under vistelsen på biblioteket idag, rotade vi igenom en hel massa böcker om barn och medier. Det är mycket intressant, det här med hur barn påverkas av tv.

I en bok sades det att Barbie sågs som en hora av barnen. Vi skrattade gott. Det låter ju lite knäppt. Jag minns då inte att jag någonsin har tänkt tanken att Barbie skulle vara hora. Okej, att man betalar en viss peng för att få ha dockan i sin ägo, men det är ju knappast för att stå till tjänst i sexuella aktiviteter som Barbie är populär. Och då kan man ju knappast kalla Barbie för hora.

Det är lustigt, sådant där med "könsroller"("hora" var en könsrollskategori i den här studien, om jag inte minns fel) och barn. Jag och Elin pratade lite om det härom dagen; när ett barn har samkönade föräldrar höjs det ibland röster som säger "men tänk på barnet, det kommer ju bli mobbat för att det är annorlunda!", och då kan jag inte undgå att bli lite trött och stilla ifrågasätta intelligensnivån hos ägarna till dessa kritiska röster. Varför kommer barnet bli mobbat? För att föräldrarna till de mobbande barnen har lärt dem att det är annorlunda att ha samkönade föräldrar, och annorlunda är fel. Skulle de mobbande barnens föräldrar däremot lära sina små änglar att annorlunda inte är fel, hade det aldrig varit något problem att tala om överhuvudtaget.

Tänk om dessa föräldrar kunde lägga sitt krut på att uppfostra sina barn till empatiska, accepterande människor istället för att tuta i dem en massa skräp... Sicken trevlig plats världen hade varit om några årtionden. Tänk dig det; en hel värld som kryllar av människor som vågar vara sig själva och vara stolta över det. Jaja, jag vet. Utopi. Men det är trevligt att drömma lite ibland.


Jag är glad att vi valde just detta forskningsfält, det är oerhört intressant. Dessutom blir jag, som bonus, mer och mer medveten varje dag om hur mycket uppfostran har att göra med människor. Det är nästan lite skrämmande.

Jag tycker att alla blivande eller nyblivna föräldrar borde sätta sig ner och läsa in sig på genus. Hur ska samhället annars kunna gå framåt? Det hänger ju på att de små liven blir indoktrinerade med vettiga värderingar.

Fast å andra sidan. Vad gör det om jorden går under nästa år?

Slut i luvan.

Från hopp till förtvivlan och ren dödsångest, via alla känslor däremellan.

Det är ganska besynnerligt hur det kan pendla så. Men framför allt är det oerhört tröttsamt. Jag hoppas att jag aldrig behöver linda in mig i ett så här stort "DU-FAKKING-MÅSTE-GÖRA-DETTA"-projekt igen i hela mitt liv. Jag har inte nog med varken hjärnkapacitet eller koncentration för det. Och får jag inte sova snart, kommer jag utsätta min hjärna för kinesisk vattentortyr som straff.

Nåja, det är väl bara att bita ihop och se fram emot den där accomplishment-känslan som tydligen infinner sig när man är klar.



Jag lämnar dig med lite avslappnande toner:

Stolt...?

"Du är den läskigaste tjejen jag har träffat i hela mitt liv."

Jag kanske inte borde vara det, men jag känner mig lite stolt. Det är inte alla som kan skrämma the living daylight ur andra bara genom att titta på dem! :P

Söndagshumor.

Ah, skojigt...

Nätdejting kan vara det roligaste som finns. Det är nästan läskigt hur mycket märkligt folk det samlas på dessa sidor. Och hur dessa märkliga människor på ett märkligt sätt dras till mig. Kanske för att jag är märklig också. Förbundskansler Märkel.

Det roligaste är när man blir pinglad av gamla "bekanta", som inte känner igen en. Jag har garvat i en timme nu. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Roligt är det i alla fall.

På tal om brorsöner.

Melvin hösten 2006

Det är ballt att se ut som en miniversion av Skallepär.



(OMG!! Bli torsdag då, sabla vecka!)

Stolt faster!

För några timmar sedan hade jag en brorson. Nu har jag två. :)

Det ska bli så roligt att träffa den lilla människan! Är lite sugen på att slänga mig på första färdmedlet mot Stockholm nu på tvärten. Men jag får väl stå ut i några dagar till. Faster har ju faktiskt skolarbete att göra. Men sen ska det kramas!!

Huvudet på spiken!

Nadjas bidrag till kängitråden på Facebook still cracks me up:

"[...] älskar när det kommer små saker i vardagen som påminner om er tex, små runda bord med alldeles för många stolar. eller varje gång låten dont stop beliving skvalar ur högtalarna. för att nämna några saker."

Jag kan inte sluta garva åt bordet med alldeles för många stolar. Det är så klockrent! Vi klämde alltid in typ 10-15 pers runt ett och samma lilla runda bord i matsalen i gymnasiet, det var knappt så det fanns plats att använda bestick ens en gång. Inte brydde vi oss förstås, så länge vi fick skvallra och hänga med varandra. Det måste ha sett snudd på sjukt ut från utsidan. Vi kunde inte ta ett långbord, för då gick gemenskapen förlorad. Så vi fortsatte knöka in oss runt det där stackars bordet alla tre åren.

Det är goda minnen... :)

Minnen från ungdomsåren.

Ny design.

Eftersom jag är så sabla ÄÄMOH så tänkte jag att det skulle passa sig med lite mörker.

Får se hur länge jag pallar. Hepp!

Verkligen?? Redan??

Ålandstidningen har en artikel på hemsidan idag, som har rubriken "Ja till bön för registrerat partnerskap". Den handlar om att man på kyrkomötet röstade "ja" till att skriva ihop anvisningar som prästen ska använda sig av under ceremonin. I samma veva röstade man även "ja" till att be för de registrerade partnerparen. (Varför får inte det heta "äktenskap"? Varför måste man hålla på med det här "registrerade partnerskap"-tramset?)

Jag antar att man ska vara glad för att det äntligen händer något, men det gör mig ändå lite ledsen att det tog till 2010 innan de fick tummen ur. Att det någonsin har varit ett problem. Att det har varit ett problem som man måste rösta om, på ett möte.

Det känns lite som konciliet i Nicea år 325, då man genom handuppräckning bestämde att även kvinnor har själar.

Men, som sagt, bättre sent än aldrig.

Skrüüt.

Jag gillar mina brillor. Jag tycker jag ser rätt ball ut.

Apropå forskning.

Inför vår kandidatuppsats har vi hört många föreläsare poängtera vikten av att TÄNKA innan vi drar paralleller och slutsatser i vår forskning. Jag känner spontant att denna forskare inte riktigt hade tänkt klart när han bestämde sig för att överdrivet SMS:ande och alkohol, sex och droger hör ihop...

Kanske det har något samband. Men det kan man ju knappast kolla bara genom att titta på hur mycket man SMS:ar och hur mycket man dricker/knarkar/nuppar?

Det riskerar att bli lite grann som den där undersökningen som någon påstås ha gjort på 70-talet, när ökad glasskonsumtion kopplades ihop med det ökade antalet mord... Inte helt pålitligt, kan jag tycka.

SAAknar...

Jag fick paniksaknadsångest precis. Efter den här:



Och efter den här:



Och efter de här:



Och efter de här, förstås:



Och naturligtvis efter han här:


Och efter hans lillebror, förstås.

Suck... Vad jobbigt det är när man väl börjar tänka på det. Fast om två veckor åker jag hem i några dagar. Då får jag i alla fall träffa några av dem. :)

Ozzy.

Jag lånade boken i torsdags, typ. I fredags började jag läsa den. Den var så förbannat bra att jag inte kunde lägga den ifrån mig. Den var så bra att jag struntade i att gå ut på hela helgen, så nu, två och en halv dag senare, är den läst. Jag har länge saknat en sådan här bok; som vägrar lämna händerna, och när man väl har lyckats lägga ifrån sig den en stund, längtar man tills nästa gång man får läsa igen. Det kan definitivt vara bland det absolut bästa jag vet, att bara få tappa sig i en bok och släppa allt annat. Synd att det inte är så ofta jag får tid till det nu för tiden.

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i Black Sabbath i mina dagar. Mest på grund av Ozzy Osbourne. Jag tyckte han var oerhört obehaglig när jag var yngre. Någon berättade läskiga historier om att han bet huvudet av fladdermöss och duvor för att han var satanist. Det rimmade illa med min världsbild. Dessutom tyckte jag att han lät för jävligt och såg allmänt otäck ut. Jag höll mig gladeligen till mina Backstreet Boys.

Medan jag läste, blev jag dock himla nyfiken på vilka låtar det var han pratade om. Så jag rotade fram lite låtar på Spotify och lyssnade medan jag läste. Plötsligt verkade han inte alls så skrämmande. Jag tycker fortfarande att hans röst är fruktansvärd, men låtarna var faktiskt lite catchy. Och plötsligt blev det fantastiskt mycket roligare att lyssna på både Black Sabbath och Ozzy, när jag visste när och hur låtarna skrevs. Jag försvann liksom in i sceneriet. Fantastisk känsla. Dessutom har jag garvat högt, boken igenom.

Däremot kan jag inte sluta fascineras av att karln fortfarande lever. Det är ju helt jävla sanslöst. Men jag hoppas han får leva länge till. Vilken legend.

Stackars Haiti.

Haiti har det inte lätt. Först politiska oroligheter och inbördeskrig, sedan översvämningar, så en jordbävning på det och så nu en orkan.

De har varit västra halvklotets fattigaste stat sedan kolonialtiden. Ska det aldrig vända?

Speaking of.

Fanimig, vilken bra artikel jag hittade! Den handlar om förlåtelse som "fenomen" och doktoranden som skrivit avhandlingen som artikeln baseras på, säger att man inte alls måste förlåta allt.

"Många som misshandlas av sin partner eller blir våldtagna skäms och undrar om de inte var lite skyldiga trots allt. Förlåter man i det läget befäster man känslan av underlägsenhet och brist på värde."

Det finns ju onekligen saker i min surpackning som är av tyngre kaliber. Kanske jag inte är knäpp i huvudet för att jag inte riktigt kunnat förlåta det ännu? Det är ju "bara" tre år sedan. Det kanske är lite tidigt ännu? Med tanke på att jag först nu börjat fatta att det inte var helt kosher. Dessutom var det ju extra trist att det råkade hända just i början på mitt vuxenliv, så att jag blev tvungen att bygga upp allt på nytt. Det kanske får vara lite rangligt än så länge? Det kanske är för mycket begärt att släppa det genast? Det söndrades ju faktiskt en hel del under den perioden. Uppenbarligen, eftersom det fortfarande inte är helt bra.

Jag tror jag gör bäst i att börja med de lite mindre grejerna, se hur det går. Sedan kan jag övergå till de större.

Insikt? På en fredag?

Jag är himla arg hela tiden, har jag märkt. Inte så att jag skäller på folk och spelar fan, men mer så där att min stubin är en tum lång. Det krävs inte särskilt mycket av människor för de ska hamna på min shit-list.

Dessutom är jag den mest långsinta människa jag vet. Blir jag arg på någon, så är jag arg i flera år. Utan att överdriva, alltså.
Samma sak om jag har varit dum med någon; jag grämer mig till exempel ibland fortfarande för en sak jag sa till en människa när jag var 14, fastän det egentligen inte ens var särskilt elakt.

Tänk, så många minuter av mitt liv som jag hittills har spenderat på att vara förbannad på folk! Det måste ju vara oräkneligt...! Och skulle det nu ändå bli bättre av att jag surar i evighet! But no. Och jag kan inte tänka mig att de jag är arg på, går omkring varenda dag och tänker "Åh nej, så taskig jag var! Kanske jag borde göra någonting för att hon inte ska vara arg på mig längre? Det stör mitt liv att hon hyser agg mot min person." Knappast helt troligt.

Ibland när sådant här kommer på tal bland mina vänner, verkar det som att det är så lätt för dem att glömma, förlåta och gå vidare. Och då känner jag lite grann att jag nog måste vara sjuk i huvudet, eftersom jag uppenbarligen helt saknar denna förlåtargen. Ibland känns det också som att de blir lite irriterade på min stora surpackning. Men jag kan verkligen inte hjälpa det, tycker jag.

Nu satte jag mig i alla fall att fundera. Om alla andra kan släppa saker i en handvändning, så borde väl jag också kunna det? Eller? Eftersom känslor endast är en produkt av tankar, så borde jag väl kunna tänka mig till att förlåta? Jag är ju rätt bra på att inbilla mig både det ena och det andra. Då skulle jag väl kunna använda det till något positivt och inte bara till att diagnostisera mig själv med mentala sjukdomar?

Jag har inte riktigt tänkt klart än, så jag vet inte riktigt hur jag ska gå till väga. Finns det böcker jag kan läsa? Eller måste jag bara psyka mig själv? Ska jag skriva ner allt? Läsa Bibeln?

Jag har ju hittills ansett det som min rättighet att förbanna folk som har gjort mig illa. Det tycker jag visserligen ännu, så mycket gillar jag ändå mig själv att jag inte tycker att man får behandla mig hur som helst. Men det får ju finnas någon slags tidsgräns, kan jag känna. Jag kan ju inte gå hela mitt liv och skylla på andra att jag mår som jag mår, jag måste ju ta ansvar själv någon gång. Man kan bara leva på gamla meriter så länge.

Jag sätter den tidsgränsen nu. Jag ska bara komma på något finurligt sätt först, så kan jag sätta igång sen.

Nu blev jag plötsligt lite peppad! Det ska bli intressant att se hur jag klarar det här.

Där männen rider.

VEM SA ATT FINLAND ALLTID SKÄMMER UT SIG I EUROVISION SONG CONTEST?? (Inte var det jag.... *fjut*)

Septiktank.

Presäääänt!!

Idag fick jag jordshistoriens finaste present av Elin.


Vilken exceptionell liten skönhet! Jag är oerhört lycklig!

Raggarbibeln.

Jag hittade ett utdrag från Raggarbibeln som gavs ut 1962, vars egentliga titel dessutom var "Vi vann! sa Markus":

"-Hördu Jesus, får jag båtlift me dej, skrek den f.d. sinnessjuke.
-Nää! Gå du istället hem till familjen och tala om för dom, att Herren har varit bussig mot dej och gjort märkvärdiga saker.
Mannen stack, och i Dekapolis hörde man honom ofta säga:
-Akta´re va Jesus kan! Den du, han är en riktig läkare han!
Och folk bara stirrade av förvåning."

Jag vill läsa den här bibelversionen. Det lär ju vara ren njutning, från pärm till pärm. Dessutom används uttrycket "Akta're!" alldeles för sällan.

(Igår slog det mig även att folk kastar sina hattar och mössor upp i luften alldeles för sällan nu för tiden. Du vet, när det är en folkmassa som börjar applådera och jubla - då skulle man kasta hatten, som ett litet extra tecken på uppskattning. Bör återinföras, å det snaraste.)

Men se!

Children of Bodom har tydligen en gitarrist som heter Roope Latvala.

Fatta, vad ballt om vi vore släkt...