Jag är himla arg hela tiden, har jag märkt. Inte så att jag skäller på folk och spelar fan, men mer så där att min stubin är en tum lång. Det krävs inte särskilt mycket av människor för de ska hamna på min shit-list.
Dessutom är jag den mest långsinta människa jag vet. Blir jag arg på någon, så är jag arg i flera år. Utan att överdriva, alltså.
Samma sak om jag har varit dum med någon; jag grämer mig till exempel ibland fortfarande för en sak jag sa till en människa när jag var 14, fastän det egentligen inte ens var särskilt elakt.
Tänk, så många minuter av mitt liv som jag hittills har spenderat på att vara förbannad på folk! Det måste ju vara oräkneligt...! Och skulle det nu ändå bli bättre av att jag surar i evighet! But no. Och jag kan inte tänka mig att de jag är arg på, går omkring varenda dag och tänker "Åh nej, så taskig jag var! Kanske jag borde göra någonting för att hon inte ska vara arg på mig längre? Det stör mitt liv att hon hyser agg mot min person." Knappast helt troligt.
Ibland när sådant här kommer på tal bland mina vänner, verkar det som att det är så lätt för dem att glömma, förlåta och gå vidare. Och då känner jag lite grann att jag nog måste vara sjuk i huvudet, eftersom jag uppenbarligen helt saknar denna förlåtargen. Ibland känns det också som att de blir lite irriterade på min stora surpackning. Men jag kan verkligen inte hjälpa det, tycker jag.
Nu satte jag mig i alla fall att fundera. Om alla andra kan släppa saker i en handvändning, så borde väl jag också kunna det? Eller? Eftersom känslor endast är en produkt av tankar, så borde jag väl kunna tänka mig till att förlåta? Jag är ju rätt bra på att inbilla mig både det ena och det andra. Då skulle jag väl kunna använda det till något positivt och inte bara till att diagnostisera mig själv med mentala sjukdomar?
Jag har inte riktigt tänkt klart än, så jag vet inte riktigt hur jag ska gå till väga. Finns det böcker jag kan läsa? Eller måste jag bara psyka mig själv? Ska jag skriva ner allt? Läsa Bibeln?
Jag har ju hittills ansett det som min rättighet att förbanna folk som har gjort mig illa. Det tycker jag visserligen ännu, så mycket gillar jag ändå mig själv att jag inte tycker att man får behandla mig hur som helst. Men det får ju finnas någon slags tidsgräns, kan jag känna. Jag kan ju inte gå hela mitt liv och skylla på andra att jag mår som jag mår, jag måste ju ta ansvar själv någon gång. Man kan bara leva på gamla meriter så länge.
Jag sätter den tidsgränsen nu. Jag ska bara komma på något finurligt sätt först, så kan jag sätta igång sen.
Nu blev jag plötsligt lite peppad! Det ska bli intressant att se hur jag klarar det här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar