Jag lånade boken i torsdags, typ. I fredags började jag läsa den. Den var så förbannat bra att jag inte kunde lägga den ifrån mig. Den var så bra att jag struntade i att gå ut på hela helgen, så nu, två och en halv dag senare, är den läst. Jag har länge saknat en sådan här bok; som vägrar lämna händerna, och när man väl har lyckats lägga ifrån sig den en stund, längtar man tills nästa gång man får läsa igen. Det kan definitivt vara bland det absolut bästa jag vet, att bara få tappa sig i en bok och släppa allt annat. Synd att det inte är så ofta jag får tid till det nu för tiden.
Jag har aldrig varit särskilt förtjust i Black Sabbath i mina dagar. Mest på grund av Ozzy Osbourne. Jag tyckte han var oerhört obehaglig när jag var yngre. Någon berättade läskiga historier om att han bet huvudet av fladdermöss och duvor för att han var satanist. Det rimmade illa med min världsbild. Dessutom tyckte jag att han lät för jävligt och såg allmänt otäck ut. Jag höll mig gladeligen till mina Backstreet Boys.
Medan jag läste, blev jag dock himla nyfiken på vilka låtar det var han pratade om. Så jag rotade fram lite låtar på Spotify och lyssnade medan jag läste. Plötsligt verkade han inte alls så skrämmande. Jag tycker fortfarande att hans röst är fruktansvärd, men låtarna var faktiskt lite catchy. Och plötsligt blev det fantastiskt mycket roligare att lyssna på både Black Sabbath och Ozzy, när jag visste när och hur låtarna skrevs. Jag försvann liksom in i sceneriet. Fantastisk känsla. Dessutom har jag garvat högt, boken igenom.
Däremot kan jag inte sluta fascineras av att karln fortfarande lever. Det är ju helt jävla sanslöst. Men jag hoppas han får leva länge till. Vilken legend.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar